I'd rather fall to the ground and think again

#

2012-02-09T21:02:00.010+01:00

det blir en iskall vår
jag har hört talas om termometrar som går sönder

jag har hört oss säga det till varandra i varma vardagsrum,
att kylan nu
det är en ny slags kyla
om än skrämmande lik
vintrar långt före våra

jag har läst det och sett det skrikas
jag har känt det i mina kinder när jag gått ut
sett det på debattsidorna,
sett det i ögonen

och de kronblad som föll -
jag hör sånger om blodröda rosor
jag hör sånger om vindar som tar våra ord
vindar av iskyla och ishat

det är en ny slags vinter, och en ny slags vår
och när jag huttrar och drar halsduken hårdare
försöker hitta hem
ser jag mest milslånga vintervägar

#

2012-02-07T16:00:00.002+01:00

utanför är mycket tyst

precis som hur du andas

jag kan känna det i hela rummet

så är det, utanför

det finns skal

och så finns det den permanenta ytan

men där är aldrig någon kärna

bara det som projiceras utanpå

vi kanske kan göra om oss

men vi kan aldrig göra oss bättre än så här

utanför är mycket tyst

mycket tyst och mycket långsamt

det målas på oss med långa penseldrag

samtidigt som vi har vinden i ögonen så att de tåras

jag kan känna att du är här även när jag inte ser dig

du lämnar alltid kvar någonting av du

något jag vet är du

något du vet att jag saknar

så håller jag din hand fast du inte är här

ser vinden i grenarna utanför precis som du andas

mycket tyst

mycket tyst och mycket nära

och jag känner det i hela rummet när du går

andetagen som får mina väggar att verka bräckliga

händerna som kräver av mitt skal

så klipper du mitt hår och ser det falla

som en love-affair i tomrum

som ett hål någonstans där du borde andats

#

2012-02-05T22:26:00.000+01:00

berättar sagor
metasagor om stora helheter som ändå inte finns
religioner, berättelser för små och stora barn
trasslar in mig i teorier om trangression och letar genvägar till jaget
letar sanningar i andras ord, men de mest trovärdiga är de som förnekar att sanningen finns.
så där står jag i nätet av minnen och tid och försöker hitta lösa trådar
subjektspositionen är oklar. identiteten mycket fragil. jag är som ett av de små barnen
men jag berättar bra för de stora. och läser det i verkligheten som jag letat efter så länge
genom att någon säger att den inte finns har jag äntligen någonting att hålla i
någonting att bygga med
jag är inte autonom. jag är inte självbestämd självdeterminerad subjektivitet
jag tappar också ord. och använder dem jag blivit given. jag tar det jag har för handen.
berättar sagor om sanningar såsom jag tänker att de kunde ha blivit. jag berättar om mig själv som någonting jag kanske kunde bli. framställer. lutar mig aldrig tillbaka.

#

2012-01-28T13:28:00.003+01:00

inuti går det att vrida ur
men det syns som inte
och hörs inte heller.

jag har ord: jag har ord.
jag hatar att det ändå aldrig går att beskriva
utan att bli liten, i sina egna ögon och andras, att det som faller ut
blir till litenhet, underläge, förlust

som att varje tanke som faktiskt går att höra
blir en tappad tanke, det som inte längre är mitt

och när jag slutar kommunicera, vrida ur
vet jag inte längre själv vad som pågår.
men det finns inga sidor jag kan skriva det på
inga ord jag kan skrika
sånger sjunga
händer hålla hårt

varje steg utan rak rygg blir ett litet steg åt sidan
åh jag önskar jag kunde hålla det
hålla dig
hålla ihop

jag önskar vi kunde hålla om och, sedan: kvar!
stanna här
snälla stanna här
nästa gång

#

2012-01-14T15:35:00.003+01:00

att täcka
ni vet, täcka upp

alltid hålla sig själv om ryggen,
mm hängslen och livrem

det täcka könet
är alltid först

det växer blommor på ranka i mitt fönster
att vattna och uppmuntra till liv

i historiens nät av berättelser, spindelväv
blir jaget bara en del av
ja, som metaforen lapptäcke
åh jag täcker upp för eventuella missförstånd med rätt val av metod
och väger orden

om vi alltid har mått såhär
om det är en väv, om det går trådar bakåt genom år
så långt borta, om de tänkande
också är de som går i livets omöjliga fälla

det går aldrig att täcka upp för.
ingen kunskap, inget liv.

#

2011-12-18T23:47:00.003+01:00

parafraserar
bygger upp en värld av allegori

gömmer mig under filtar
leker att jag är ett träd

somnar
vaknar och somnar om

drunknar
lär mig att inte simma
lär mig att inte se

viker
tvätt
viker ned blicken

draperar
o livet du stora och heliga
i sammet
i siden
i guld

vänder mig om
vänder mig aldrig
lärde mig gå
lärde mig sjunga

lär mig aldrig vara mig själv tillräcklig,
därför får ni det här:

#

2011-12-18T23:37:00.004+01:00

kasta genom mig stenar
just nu är jag alls intet
som vatten, som en jord av hav
kasta genom bröstkorgen
revbenen
de är just bara vatten
inget motstånd här
inga lungor som stoppar
kasta dem tungt
hårt
och de ska andas mig
landa genom mig
jag ska bilda hål i mig
hål att kasta som stenar genom mig
allt du bär och aldrig ville bära

i mina ögon vatten
i mina ögon luft
och orden rann som sand
emellan mina fingrar

jag var stranden
jag var havet, vågorna
jag var vattnet,
luften och du andades

kasta genom mig stenarna
de landar mjukt på jorden bakom min rygg

#

2011-12-18T23:24:00.003+01:00

skriver ur mig verkligheten
eller skriver mig ur verkligheten

kan säga saker som:
när jag mår sämst så lever jag som mest
producerar jag som mest
är jag så närvarande

kan höra mig själv säga:
när jag mår bra dokumenterar jag ju ingenting
det är perioder som bara försvinner
det är så svårt att få det kännas meningsfullt

men allt detta intensiva
det är en ständig men flyktig jakt
jag letar över öppna hav
och stirrar i blinda himlar
på stjärnor som blir metaforer för:
just allt och ingenting

och mitt i detta stora
det är ju då jag är som minst
fäller tårar för ingen orsak
letar glömda saker som saknar namn, namn och mening och tillit

kan känna:
kan känna mig sämst
så vad är det då för mening
med att skriva
med att tala
med att dokumentera

varför ska jag berätta om det här
jag vill inte se mig själv såhär
jag vill inte känna mig såhär
vill inte känna mig själv i det här
lära mig känna genom det här
lära känna mig själv som

och vad lär jag mig egentligen genom att skriva
genom att leva halva mitt liv i en tankevärld
genom medier såsom: litteraturen. breven. dagböckerna.
jag äter mig igenom dagar av ord

lär känna mig såhär
jag vill känna mig såhär
om du nånsin ska förstå måste du känna mig såhär
ta i mig såhär

genom
måste ta mig genom
igenom

december och alla de här åren
åren av ord, som kött och blod;
"Det finns inte lycka och olycka. Det finns bara liv och död"

#

2011-12-18T23:11:00.006+01:00

jag letar fortfarande
ordet utan namn

det som brister
eller som får allt att brista;
tilliten som alltid fäller sig själv

livet är en kedja av motsägelser
som att alltid stå och hugga sig själv i foten
i stället för att bara gå

jag letar och det faller nätter
över mitt tak
över mina trötta öron
över mina blinda händer
över mina ögon som ser så långt bort men aldrig det
som är nära och gripbart och smått

och över det som brast
jag är det som brast
jagar det oemotsagda ordet som aldrig fanns
jag letar helheten, den enda, den oemotsagda, ordet

helheten är det enda ordet
utan namn

#

2011-12-11T23:24:00.004+01:00

drivved
det ligger drivor av snö
som vi kör igenom
det blir olyckor och vi fastnar mitt i vägen

jag driver iväg som på öppet hav
när jag läser gamla dagboksanteckningar inser jag att det alltid är samma känslor
som avlöser varandra.

när kände jag senast någonting nytt
någonting jag aldrig upplevt förut
när lärde jag mig att undvika det tråkiga och göra det som leder till
som leder

jag driver med mig själv
och det här driver mig till vansinne
att det alltid är samma december
att det alltid är samma stress
samma känsla av att det ju inte blev
att det ju inte ledde någonstans

i september ska jag se dina nya ögon
i augusti juli mars och maj
jag ska känna med mina nya fingrar
och ögonen
drivveden
allt som jag tappade på vägen

jag är snökaoset i maj
julen i mars
våren i augusti, juli, september
och det driver mig till vansinne att alltid vara femton år
femton femton långa vårar

#

2011-12-09T20:44:00.003+01:00

innesluten i
lägenhetsskal
andra skal.
jag är så förbannat skalanpassad

letar efter anna jörgensdotter
måste lånat ut boken till någon
nu mycket förvirrad

varför är det alltid favoritböckerna jag lånar ut

alltid det finaste
husen som ögon
som hörn att runda på vägen hem
att det är andras hem däri slår er väl inte

att jag faktiskt bor här

jävla skalor
cdefgahc
detta att stå upp för allt man kan
jag spelar upp mig själv på repeat

ja, du om någon vet ju.
alltid för liten
alltid instängd
alltid så långt bort
och sen tappar jag orden

står här med bara ett skal av ilskan kvar.

#

2011-12-06T20:02:00.003+01:00

som trilskas
överhettade understöd
jag
är
så
understimulerad
rättelse: jag har alldeles för mycket att göra.
det föll snö, jag tände ljus.
det blev advent, jag gick
på kungsgatan
fotade lamporna
150 år!
i vardagsrummet har folk det trevligt.
vi umgås som om inget hade hänt, det är ju precis nu det händer
nu; när vi slutat vänta,
nu; när vi slutat komma överens,
nu; när vi slutat förvänta
oss
jag vill inte ha det allra minsta
och just därför får jag allt
just därför överhettad
just därför så understimulerad
när
du
inte
är här

#

2011-11-23T00:35:00.003+01:00

det går inte an
vägarna som låg så stjärnbeströdda
ja, vi kallade dem allt vackert
tänkte bara vackra tankar
i små svarta askar
gärna klädda i sammet

sedan mörkret, alla gator som bara tog slut
jag bor precis vid en återvändsgränd
cul-de-sac
log jam
jag ser det så
inte som en vändplats, bara en gata som tar slut

här kastade vi alla stenar
för att gå

men jag bär det fortfarande
och du är alltid lika sammetsögd
alltid lika lena ord som famlar efter det gömda
och du ser att jag har det ju här

gömmer i svarta skrivböcker och små små askar
sådant jag förut kunde tänka högt
men jag tänker bara fula tankar
och det går ju inte an

här göms bara smuts och skammen av att leva och känna
leva och ångra det jag aldrig sagt och aldrig gjort
här tänks bara fula tankar
och svåra, fula ord

#

2011-11-20T22:52:00.004+01:00

tusen nålar
(omkullkastar betydelsen av tid och plats, eller rum,
eller varaktighet, beständighet, tid, plats, eller rum, varaktighet
att vilja vara här, nej här
här finns inte rum för ett vara - -)
jag tappar dem ut över golvet
läser, skriver, läser
tusen himlar faller ned över mitt huvud i natt
det dånar vid varenda en
och jag ser upp och ut i intet

#

2011-11-01T09:44:00.001+01:00

vid mina fingrar knutet ett kött som blöder ord

stavelser

liknelser

böjelser

#

2011-11-01T09:34:00.003+01:00

klibbar fast i språket
och mitt eget begär
upprepar samma ord som på repeat
som om någon redan spelat in mig och jag bara spelar upp
ingenting nytt under solen.

saknar självdisciplin och distans
ja, jag saknar distansen
står inte utanför mig själv och ser på mig själv i rummet
står inte inuti någonting annat än den kropp jag upplever mig bära omkring på
inte ens kan jag ta den över axeln

ja, ni hör ju i vilket jag sitter fast
mycket stora spänningar
vi åtrår och åtrås och sedan ignorerar vi i tron om att:
vi kanske är större
vi kanske är längre bort
men jag såg det här redan som liten och räddes det
det finns så många ytor att gå under

så till syvende och sist
det låter när jag låter fingrarna gå över tangenterna
inte för att jag talar
men för att här finns ord
och jag kan aldrig vistas utanför dem
kan aldrig förstås som någonting annat

#

2011-10-14T08:50:00.002+02:00

jag är tidlös
förhåller mig inte till axlar som ålder eller stigande mognadsgrad
att ett längre varaktigt tillstånd av stabilitet skulle ses som eftersträvansvärt
jag undrar vad som är länge, vad som är varaktigt
jag undrar om tiden är ett framåtskridande projekt
inte i mitt fall
och om åldern nu skulle innebära flyktighet
om fem år längtan
om tio år statiskhet
om femtio år stagnation
och detta att inte vilja leva
om det är dödslängtan, om det är misslyckande, att en kort tids tjusning är att inte kunna se
jag är tidlös och ett ständigt omöjliggörande av praktiker
det vedertagna
jag står inte där
är på icke-plats i icke-tid, platsar inte i sociala rum
eller kala
i mitt liv står tiden och stampar, väger från en fot till den andra
och alla beslut jag tar som vore åldersbundna blir bundna till ingenting annat än ett fel
ett ständigt misslyckande i att vara
jag är ingenting som jag inte förstår
men det är ju aldrig det som är problemet

#

2011-10-02T18:19:00.002+02:00

jag vill gärna kräkas
få tillfällig andnöd
kikhosta

det är ett mycket ensamt arbete att alltid tala om sig själv
tala öppet om sig själv
tala högt på öppna platser
tro att man är en ronja att skrika vår-eller höstskrik

men jag är ingenting under det här
det finns ingenting innanför de här pannbenen vi låtsas använda som sköld
talar alltid om oss
som om det funnits något sådant

någon som läste mig sa en gång att jag verkade leta efter någon sorts tvåsamhet
som vore det det jag gömde bakom naglarna
nej, jag ska kräkas i era skor på festen
hålla i era hår hårt med mina händer
klösa mig fast som en katt
ni kommer aldrig undan mig för jag är allting mycket öppet
i era ansikten
vi ska alltid tala om ett vi

jag är ett mycket ensamt arbete
gediget, mödosamt klamrar jag mig fast vid postteorier om avsaknad av sanning och subjekt
detta är bara ännu en situation
en påminnelse om att jag läst haraway
en dricka på mc donald's mitt i natten på väg hem

om att bryta principer och mönster
jag bryter så gärna ned mig själv
det gör du också
du också
och du
om vi kunde tala om för varandra: här är inte okej att spy upp sig själv
inte i varenda gathörn
inte under varenda gatlykta turn my collar to the cold
and damp
andas fuktig luft nära dina öron
och i fiskartröja
jag ger mig själv så gärna åt ditt liv
och åt alla andras

#

2011-10-01T19:31:00.005+02:00

välter ut pantkassen i köket
i allt lika maktlös och obetydlig
samtidigt som jag pratar med min mamma i telefon
burkar mot golvet låter så starkt och så länge

tar fram boken jag vet att jag vill läsa
ljudboken jag vet att jag vill höra på
börjar sortera kläder i högar men vill ha allt

eller helst inte
jag vill springa efter en boll
stå naken i kala duschrum och klinkers ska gå mot min hud och dina armar
jag drömmer om dina armar om nätterna
de sitter fast på mina näthinnor tillsammans med dina skor

jag ska röka mig inne
eller kanske ta på mig alla kläderna på samma gång
lager på lager på lager på lager
räkna mina strumpor
planera min vecka.

och i ögonen
jag vill ha dig
mot klinkers och varm betong
smälta här
glömma här
se allt vi väljer att inte tala öppet om

jag ska sparka mina spikskor i väggen
bryta mig in
sluta prata i telefon samtidigt som jag sätter mig vid bordet för därunder har vi gömt våran pant
jag tänkte läsa mig till det jag vill veta
samtidigt tror jag inte alls på det här.

vad skulle jag kunna ge mig själv
vad skulle mina fingrar kunna blöda ur sig om jag så bad på mina bara knän om ord
nej vad som står i min makt
jag kan böja mig
springa efter dig och orden du lämnade
över sanka gräsplaner och låtsasmark
regnade över
och kala väggar
jag ska ta dig mot kala väggar och betong

#

2011-10-01T19:22:00.004+02:00

ögonhålorna pekar nedåt och inåt mot näsbenet och svalget
jag sväljer ned stora hårbollar att kräkas upp vid lämpliga tillfällen
du
ger mig ingenting längre
som ett napplamm i en skokartong i köket
mycket ensamt och smått

jag pressar tungor mot tandrader
ögonlock emot ögonlockskanter täcker allt och gör svart
andas in genom näsan och ut
andas inte ut

det är tårmönster på underkläderna på åhléns
tuggumimönster på gatstenarna, det skräpas
korta nagelkanter mot handflator tummar nogsamt invikta
för det är såhär man gör
det är såhär man gör

jag sväljer ord och etiketter
slickar på lappar och frimärken
allt ska märkas, synas
tar dina komplimanger och stoppar dem långt in i mig
där får de ligga och gömma
för jag glömmer ingenting
jag glömmer ingenting
jag bara upprepar och upprepar

som ett napplamm i en skokartong i köket
du är helt beroende av det här
jag gör mig fri
jag tror mig vara någon makt
jag kan inte fånga eller släppa
kräkas i gathörnen
samla på månader i hög

kan inte sluta
se
vilja bli sedd
höras
vilja bli hörd
den dagen du blir lyhörd är jag ett napplamm i köket
och du kan bära mig i skokartong

#

2011-09-06T11:52:00.003+02:00

det är så mycket som inte går att laga
jag kan välja att stanna i det eller välja att släppa
jag kan välja att inte bära alla hål och sprickor
att inte stanna i allt som gick fel

det går ändå inte att vrida tillbaka
klockorna
orden
de oledda läpparna
de som aldrig log
låt dem slippa det då
låt dem göra det nu i stället

jag vill inte påminnas om det här
jag kom, jag såg, jag kände, sen lämnade
lämnade jag skärvor och krossade rutor för att stanna med dig
för jag är inte ett byte, inget rov, inte ett offer för diverse omständigheter
och jag kan inte laga allting
kan inte låtsas att det är helt
att jag inte ser
jag kan bara välja
gå eller stanna
gå eller stanna
gå eller stanna
gå

lägesuppdatering

2011-08-31T23:15:00.006+02:00

helt plötsligt vill jag inte alls skriva fiktion.
jag har ingenting att hitta på längre.

jag har en lägenhet (förvisso i tredje hand) och en väldig massa fina bilder. det betyder att jag gör en väldig massa fint.

jag har fortfarande identitetskris. jag tror jag kommer ha det alltid. eller så kanske jag bara är för ung, fortfarande. men tanken på att jag kommer bli gammal känns så bisarr att en evig identitetskris känns mer rimlig, om än inte lättare att förlika sig med.

jag längtar efter att få skriva akademiska texter igen, läser än så länge kurslitteraturen med en helt ofattbar energi. jag håller på att missa var jag ska kliva av tunnelbanan varje gång. och jag vill faktiskt. även om jag förstås kunnat skriva akademisk text hela sommaren men fortfarande har resttentan kvar. hemtentan i män och maskuliniteter som jag fick samma dag som jag blev av med min lägenhet. ibland vill jag inte alls.

jag har en distans igen. och jag minns hur det kändes. jag kanske trodde att jag hade glömt. det hade jag inte. men det är förstås väldigt annorlunda nu. om än konstigt lika. det som liknar är kanske inte avståndsrelaterat, eller känns inte så. mer andra saker då. som sättet att kommunicera och hitta och fungera likadant. som om jag nånsin skulle fatta.

det finns hemskt mycket att göra. och ändå många timmar att sova om nätterna. jag är stressad. jag ska ha fest. jag trivs. jag är desperat över situationen. över att allt som är fint är så långt bort eller lätt att förlora. som 50 mil eller en lägenhet i tredje hand. jag vill fortfarande ha fåglar över armarna, men är rädd att bli en kliché, framförallt rädd att verka bräcklig. det är så mycket det allt kretsar kring; hur jag än blir vill jag verka stark.

#

2011-08-29T08:32:00.004+02:00

när jag vänder mig om sparkar jag omkull tekoppen på golvet
i allt lika maktlös och obetydlig
längtar efter hur det känns att vara stark
när jag ska lära mig vända mig om utan att riva

det är ett dovt ljus i rummet
variationer över tid
decision, decay, decision, decay
inga pauser, lufthål, rum för andhämtning och tid
inga egentliga möjligheter att variera sig

vill hemskt gärna börja alla meningar med: jag undrar
när kroppen säger ifrån genom att låta olika delar av sig själv somna ifrån mig
en fot försvinner, en arm
det varierar lite över tid

och intervallen är alltid så jämna
jag skulle kunna bygga min dagbok av uträkningar och diagram
kurvor och mätningar
det är så mycket vi inte består av
så lite kontroll

kanske är det därför jag sparkar ut tekoppen, för att foten domnat bort och är utom kontroll
jag kan ibland önska att någon band upp mig
för att jag ska hålla ryggraden rak
allt ska sitta på plats
inga leder gå ur
och ingenting får välta
styrka kommer inte alltid inifrån

#

2011-08-19T19:10:00.004+02:00

tecknar
avtecknar mig
mot en horisont eller två eller så regnar det och vi syns inte alls
men på mattan ligger hunden
i spisen brinner elden
det finns kaffe i kaffebryggaren
allt är mycket tryggt.

jag ritar av med linjerat papper
alltid både på och mellan linjerna
alltid teckningar som inte vill bli förbisedda alls
alltid mycket overkligt
alltid mycket flyktigt

jag antar att det hjälper då
oron i magen
monstret som ropar
det där jag skrivit om förut

jag har skrivit om det förut
allt jag gjort har redan
och allt jag sagt
jag tecknar porträtt av folk som inte finns
allt är mycket tryggt och mycket säkert

jag står att finna i säkert förvar
avtecknar mig mot himlen
eller två

jag kanske borde höra mig för
höra efter
våga lyssna när någon säger något som har med mig att göra
eller visa upp

men tills vidare
tills vidare gömmer jag mig här
porträtten i väskan
orden under armen
ett språk som ingen frågar något om

#

2011-08-13T22:43:00.002+02:00

torkar ut luftvägarna
vi delar på allt
mitt itu
jag finner pi
minns andragradsekvationerna
och ni vet, ett plus ett blir två
men det finns alltid okända variabler
ja, jag borde ha blivit matematiker
borde ha blivit finkänslig dirigent
borde absolut ha blivit musiker
gärna trafikpolis
gärna trafikant

men jag vistas inte på trafikerade vägar
jag går om dig varje dag
vi går som alltid in i varandra
trafikljusen som blinkar syns inte alls
och jag hör ju så dåligt
andas så torr och unken luft

jag har hört att det finns tårkanaler
det är ett mycket poetiskt ord.
men jag gråter sällan

när jag väl har börjat slutar det aldrig
hör du det?
jag delar nu, är både över och under
som om genomskinlighet är nåt man övar bort
så enkelt är det inte, man andas alltid samma luft
genom samma luftvägar
samma vägar, kanaler, övergångsställen

och likheter är ju alltid lika
viktigheter alltid lika stora och åtsmitande i midjan
jaja. ni vet. addition och andra rationaliteter. men räkna inte med mig, räkna inte med att jag försvinner. det är ju en så orimlig tanke.

#

2011-07-28T23:53:00.004+02:00

mycket länge sitter jag uppe
och väntar in din tystnad, dina andetag
jag väntar in dina löften
överhuvudtaget väntar jag på ord
som: hursomhelst så
eller: egentligen vill jag ju inte
eller: om jag bara får förklara så kommer du att förstå

jag väntar länge i min säng
framför denhär skärmen
med mobilen bredvid mig
sitter på överkastet
räknar på timmarna
överväger besluten
väger tunga argument

överhuvudtaget väntar jag på orden
på att de ska komma på mig, gärna som ett slag bakifrån
knock-out
jag väntar på mörkret nu
på att det ska svartna
det finns ingenting utanför mitt fönster utom du

#

2011-07-09T10:11:00.001+02:00

berättar skrönor
kulor som bly av himlen
jag ser genom hålen i nacken du gav
under huden
kryper under huden
du är mitt delirium
jag är en schlager
berättar för dig om skrönor och krig

#

2011-07-08T14:05:00.001+02:00

smörjer upp hjulaxlarna för att allt ska fungera

tändstift

förgasare

vindrutetorkaren på ifall det skulle börja regna

vindrutetorkaren på redan innan det börjar regna

redan när himlen är blå

jag provar inte bromsarna

det enda som räknas är hastigheten

mesta möjliga hastigheter

jag har även sidospeglar

och en backspegel som jag låtsas inte finns

många lager säkerhetsbälten och radion på högsta volym

#

2011-06-28T11:58:00.005+02:00

det blir ett mycket litet skal
ett fosterställningsemblem
ett embryo innanför täta väggar
skottsäkra ögonhålor
spegelkross att gå omkring på i rummet
därför stannar vi bäst i sängen
med sängkläderna runt fotleder och armar
jag är ett skal mycket litet
omsluter mig själv
kringsluter
omgärdar mitt mellangärde skyddar för slag
som ett slag i magen
jag är ett slag i magen
äter alger som en fisk
andas vatten trampar luft
stampar allt som oftast still på samma ställe

#

2011-06-28T00:39:00.003+02:00

trötta vändningar
undrar hur många gånger
och om det går att få bitarna att passa ihop
utan att skarva allt för mycket

det gillas att generalisera
jag raljerar
jag går med dig för att
och sen lämnar jag dig för att

jag kan gå evighetslångsamt
skriva mycket objektivt
utelämna alla detaljer
endast lämna en skiss

sen hemligheterna kvar på skrivbordet
åt alla andra att gå och lukta på

det storaeviga är inte alltid så snabbt i vändningarna
att en evig poet efter en annan
och alla orden som ramlar om varandra och försöker få makt
jag letar jaktmarker som varit gömda

som om att vi
är lite trötta i vändningarna
att jag kanske vill landa
en pusselbit bakom örat
och en som springer över vattnet över ån
över alla åkrar och ängar

#

2011-06-09T19:43:00.002+02:00

sådan utsliten tematik
jag kan gråta
jag kan hata
jag kan dö
jag kan leta efter ögonkast, leta stygn att sprätta, laga mat
jag kan göra dig illa sedan göra mig förstådd igen

när vi gör ont handlar det alltid om att vi egentligen inte fattar
jag kan slipa
jag kan borra
jag kan använda min makt att dö
jag kan bli någon att dö för
kan göra ont

det finns gräs
staket på vilkets andra sida det alltid växer
det finns teknik för hur man hoppar över
hoppar över t-banespärrarna
hoppar över ett viktigt ord i rättan tid jag hoppar
jag hoppar!
jag hotar med att hoppa

det är en ändlös tematik, jag vet att jag har skrivit om det tidigare
om liv och o-liv och saker vi kan hitta ovanpå
bortom eller däremellan
jag letar alltid där emellan
tror att jag är smartare då
att jag kanske har fattat
jag har inte alls fattat
livet som ändlös tematik

ibland är jag så utsliten

#

2011-05-30T19:54:00.005+02:00

det är basgången i halspulsådern
som en sjöfågel på radio
som att flytta från vatten till vatten
alltid staden och alltid vid vatten
som om pulsen rättar sig och går i takt
jag har hjärtslag som rättar sig i ledet
jag rättar dig hela tiden
alla efter varandra
om vi sagt något så
och alla tar på varandra
alla för att tillhöra rättar vi varandra
kanske inte mer nu
kanske väldigt mycket mer

#

2011-05-12T18:19:00.000+02:00

det åskar och jag tänker på att vara nära dig
jag kan se regnet som hänger i luften
att det är dumt att mitt fönster står på glänt
jag sitter på fönsterblecket och känner att det är kallt
försöker skriva men snubblar på orden
inte över dem, utan på
hittar inga sätt att sätta meningar
sättningar
jag borde inte luta mig ut
fast jag bor ju bara på första våningen

det är inflygningen till bromma som låter
du frågar när vi pratar i telefon
i uppsala hörs inte flygplanen säger du
men vi väntar

jag kan se att det kommer sluta illa
sedan tänka att jag faktiskt inte vet
jag kan lita på hur det känns. sen intala
mig att jag borde veta bättre men jag vet
det är aldrig det som är problemet med mig.

jag vet men jag gör ändå
jag ser men jag går som en blind
jag lyssnar men låter mig inte störas
av att höra
låtsas sova, låtsas att det går
men jag lovar inget.

vi är skärvor och gör illa oss på gruset
vi är skärvor av mitt fönster när du går
vi är delar med löst sittande fogar
det är sprickor här, jag kan se emellan bitarna
det är pussel som inte kan läggas
det är böcker som inte kan skrivas
om liv och o-liv och besvikelser som kanske gör lite för ont
men vi stannar här, i sprickorna
med fötterna på glas
vi går på glödande kol när vi rör vid varandra, det känns för mycket för att bara låta gå
så jag går inte. jag stannar i fönstret med regnet i luften och flygplanet till bromma som passerar med ett dån
jag stannar här och tänker att åskar det kanske hos dig
åskar det kanske hos dig så är det nästan som om du vore nära.

#

2011-05-02T23:16:00.003+02:00

det går runt
cirkelresonerar
om jag kunde hitta räls
eller raka hjulspår

jag ligger på marken med magen mot gräset
eller med ansiktet mot himlen
jag hör i marken
jag rör vid jord, får jordiga fingrar, sorgkantade naglar, nagelband, jag får solen i ögonen här

det är som att den enda väg som är rak
är den bakåt, men jag kan inte vända mig om
jag undrar hur jag kan gå runt och ändå lämna rak väg efter mig
hur jag kan bygga mur och ändå inte ha något fast att hålla mig i

jag borde kanske simma
hoppa
sluta gå
borde sluta lyssna
börja se
börja tänka
sluta känna efter
hitta något som håller ryggen rak
börja skilja på dumdristighet och mod

fyran

2011-02-17T22:45:00.005+01:00

på en ensam strand står en man och viker flaskpost
eller var det kanske jag
jag har tre sanningar och ett kargt landskap
jag har många nålar genom min hand
sådana man sätter i en karta för att veta att man varit där.
jag står alltså på en strand och viker flaskpost
eller var det kanske flygplan
som jag kastade i havet
som jag såg segla genom luften
som jag hade skrivit på
ord om hemliga öar och landskap
om tåg som alltid åker för tidigt
om båtar som aldrig kommer
om vintriga bussar som alltid går för sent.

#

2011-01-31T22:40:00.004+01:00

i hela världen finns inte en plats som här
jag kan känna det i alla ådrorna
jag kan känna det i alla kroppar
jag kan se det i alla deras ögon och jag kan
i himlen flyger fåglarna och flygplanen gör linjer
det går linjer runt kring ögonen
jag kan sätta ackord till
det finns möjligheter och sprickor emellan det helgjutna det finns saker som når över gränser, ord
jag undrar om jag fortfarande kan skriva
jag undrar om jag kan skriva längre
jag undrar om jag kan fortsätta skriva
det heter skarvar
jag letar skarvar och går på skaren på snön
jag letar mig till stora isar som en hund
springer över öppna vidder som en hund
jag letar efter spår att följa som en hund
jag kanske borde ha koppel
ha ett halsband med nummer och namn
jag kanske borde skaffa mig en borrmaskin
lära mig pentetrera
skaffa stavningskontroll
i hela världen finns inte en plats som den här
jag vet det och kan ändå inte resa

#

2011-01-22T13:37:00.003+01:00

det är sotet bakom värtaverket
det är svärtan i kanalerna
det är ett sätt att leva, det är kommunikation
det är ett sätt att överbrygga
ett samröre mellan rädslor
det är beröringspunkter som gör ganska ont

det är att se att väggarna är av papper
att dörren är av glas
att golvet går att stå på
att taket är en himmel

det är att riva
det är att slå sig fördärvad dagen därpå
det är röken från värtaverket
att vara för små för att räknas men ändå förstå
det är att rimma illa
det är att gå emellan raderna

det är att äta dyra chokladpraliner mycket långsamt
att stå på tolfte våningen och inte vara rädd
det är ganska prepubertalt att skriva om
monstret i magen som ropar
mer choklad!

i små hålrum mellan tegelstenar kan jag växa
speciellt om jag bygger muren själv
den är av papper
den tål inte att det regnar

jag önskar att det blev bra

#

2011-01-22T13:22:00.002+01:00

Betyder dethär att jag har rätt att medverka
betyder dethär
Man önskar sig rätten att medverka utan att behöva passa in
Betyder dethär att jag har rätt att dö.
Gör oss verkliga!
Betyder dethär
the way you hate me is better than love, and i'm head over heels

Med detta menar jag att jag alltid blir avbruten.
Man gör det man inte kan låta bli
Att jag hatar sättet på vilket
luggens dagliga ismetamorfos på väg till bussen
Och sättet på vilket -
Och sättet på vilket jag tar plats
på vilken jag sedan kritiseras
Och sättet på vilket
OCH SÄTTET PÅ VILKET
ORDET KULTUR HAR EN NEGATIV KLANG
LENA, ÄR DETHÄR UNDERHÅLLNING LENA
HJÄLP MIG LENA, JAG HITTAR INTE MIG SJÄLV HÄR LENA
jag hittar internaliserat hat och döda parafraser.
borttappade tryck och påfrestningar, bristningar,
visst gör det ont. det gör alltid ont.

Betyder dethär att jag kan tala
Betyder detta att jag, i detta nu, kan åstadkomma ett underverk?
My art is better than your art!
På vilkets väggar jag skriker
På vilkets väg jag alltid blir avbruten
På vilkas brustna vokaler jag hatar:
TOLERANS
ACCEPTANS
DÖDEN
ENTREPENÖRSANDA

#

2011-01-19T23:51:00.004+01:00

testar brandvarnaren tre decimeter från örat
har sönder kasettdäcket, det äter upp mitt mycket nogsamt inspelade band. ÄTER.

#klockan två på morgonen går folk ute med sina hundar, alltid upp och ned och i regn och storm och solsken allt för att få oss andra att känna oss dåliga!!!

bestämde mig för att vara i god tid till bussen som sen missades. drack kaffe med skjortan. hatade mig själv lite när jag hittade det oskickade julkortet med TVÅ FRIMÄRKEN (det skulle till utomlands) under högen med MYCKET VIKTIGA PAPPER. skrev ett brev och glömde bort adressen.

UPP OCH NED och så kunde jag inte stava heller

#tack för din medverkan

tack för ditt erbjudande. jag gick hem i stället.

Jag vill skriva biografier över alla jag känner. Sen att nån skriver en över mig. Skriver en massa dagbok just därför kan ingen bli min brevvän också eller flera stycken? Så det finns lite material. Alla kommer vilja läsa.

#Klockan fyra på morgonen är en god tid för sömn. Hundägaren är ute. Det gör mig mindre själv.

#

2011-01-13T23:11:00.003+01:00

det välver sig himlar
svarta
flyger skyar. i huvudet finns mest metaforer för någonting som kunde ha varit någonting annat. mest slipar på ord. i huvudet är fullt av meningar som står på kö för att bli skrivna. känner mig ibland som om jag lever genom text, genom mina ord och endast och enbart
därigenom. där igenom

i huvudet är fullt av skyfall och himlavalv, det tar lite för mycket plats
omvandlas i samtal och textrader som alltid låter fåniga skaver och aldrig riktigt räcker till
och orden blir ju alltid overkliga. så fort jag skrivit en rad blir det fiktion. aldrig fakta, bara fiktion. och så: det finns ju inget annat. men om åtminstone
något att gripa om. något handgripligt. kan längta efter att bara göra, inte se eller höra eller tänka bara känna och inte genom ord. bara genom kropp. känslor av kött och blod

himlen välver sig över taket. svart. staden består av ljus, tusentals ljuspunkter i kontrast mot ett lite för kompakt mörker. inga stjärnor. staden ersätter de ljuspunkter som annars utgjort min kontakt med det Stora och Eviga och mörkt metaforiska, i min värld finns bara metaforer
metaforer för det som kunde ha varit min verklighet.

#

2011-01-11T10:52:00.001+01:00

första spottlistan 2011

#

2011-01-06T16:48:00.004+01:00

rakaxlad
med tunga tinningar som letar sig mot golvet
huvudet så tungt att bära
halsen så tunn att hålla rak
i mina händer: luft
i mina ögon: längtan
i mitt rum en ständig strävan efter annorstädes
städse
gängse ordning
i eftertanke finns ingenting att hämta som jag inte redan borde ha förstått
mellan smala fingrar tvinnas åren
jag bär det alltid med mig: oron, rastlösheten, viljan att bli förstådd
desperation och trassligt hår, gränsen mellan styrka och galenskap, hårfin
på få år går att samla så mycket. på raka axlar läggs oket så tungt.

#

2010-12-21T09:25:00.002+01:00

Sången under himlen
Ljusslingan i vinterbusken
Sprätta sömmar
Sprätta linningar
Begrava det döda
och spela gitarr
Sjunga högt under himlen
Laga mat på färska grönsaker
Skriva debattartiklar
Springa på isen
Springa och inte vara rädd
Lägga julkorten på lådan
Inte tycka att en kvart är en lång tid
och tvåhundra meter en lång sträcka
Inte tro att jag är dålig
Öva på att dra axlarna bakåt
Köpa en mössa
Älska mitt barn
Sjunga för mitt barn
Sjunga högt under källartaket
upp genom vardagsrumsgolvet
takplattorna
Inte tro på era myter
Inte tro på era bilder
Inte gömma mig därför
att jag ändå blev lurad
Det var länge sedan
Det är hela tiden
Det är därför
Och inte versalerna
Inte grädden
himlen
sången

Ur: Anna Jörgensdotter, Sång från hjärtats bakgård (2006)

#

2010-12-12T21:09:00.002+01:00

det blir ett vinterland av världen

det blir ett ständigt tidningsprassel i öronen, vitt brus

det blir högar av snö i vägen, jag blev över och går hem genom dem.

det blir alltid över, kanske ord eller meningar, det blir högar av dem som man skottar framför sig

jag kliver emellan dem. det blir papper på golvet och mat på skrivbordet och damm bakom dörren och snö i ögonen
snö i öronen
snö utanför fönstret så till den milda grad att man inte ser ut.

det blir snö på spåren och jag går och går och
tar bussen den långa vägen.

det blir ett vinterland, jag minns ett vinterland. jag minns en stjärna i fönstret, ett flygplan, en sång. en gitarr som gick sönder.

blackout#2

2010-12-10T17:45:00.000+01:00

victim of trap

2010-12-03T10:24:00.005+01:00

Ibland spelar det ingen roll att man ser fällan
man går som rätt i den ändå

tänker: nu kommer det göra ont
när rävsaxen smäller

och så gör det ont.

Man tänker: jag går så gärna den här vägen
stigen i skogen
och så gör man det.

Ungefär som en återvändsgränd! som man inte undviker trots att man vet att den är där.
man går vägen trots att man vet att den tar slut. det gör man ju.

Ibland räcker det inte med att man kan se konsekvensen av handlingen,
man handlar ändå. slår och låter sig bli slagen
trots att man vet smärtan, vet blåmärket efter handen

Ömheten i de ömma fläckarna
såren efter rävsaxen
jag talar förstås om det symboliskt
det vet ni ju.

blackout#1

2010-12-02T21:19:00.000+01:00

#

2010-12-02T09:53:00.008+01:00

tusen och tusen går under jord
som björnen, som igelkottarna, som alla paddor

två miljarder människor undrar
jag undrar
tusen och tusen ljus över staden

en båt i hamnen
en på öppna havet

den ena ögonfärgen utplånar den andra
om vi tror på biologi kan vi säga: den starkes lag
vi kan säga: evolution, naturens gång

jag tror inte.
till skillnad från två miljarder människor och säkert några till,
till skillnad från er
till skillnad från carola och vetenskapsmännen,
jag tror inte.

jag vet.
det är inte den starkes lag som råder, det är den subjektives
vi ärver vad vi tillåts ärva. det finns ingen dotterroll. ingen arvsrätt, vi har inte rätt
till någonting.
vi går under jord. försöker gömma oss i våra kroppar och sedan
gömma våra kroppar.

tusen och åter tusen
kroppar under jord.

#

2010-11-29T16:42:00.004+01:00

livet som ändlös tematik:

harspår i snön, vinterlandskap, nylagade vantar och hemstickad halsduk som är hur lång som helst.

hemtentaångest, jag tappar ord när jag är stressad, sover inte, alltihop en mycket dålig kombination. orden kommer stötvis. som i: tystnad, hysteri, tystnad, hysteri. kaos. allt bra ska ju komma ur det. så jag antar att det blir bra. (eller åtminstone tillräckligt)

ocr-numret till facket är borta och jag har inte råd att sitta i deras telefonkö och få ett nytt.
boken på skrivbordet kostar tio kronor om dagen, jag kommer utgöra universitetsbibliotekets största inkomstkälla snart. det går runt i huvudet.

önskar mig i julklapp: stresshantering och självhjälpsprogram. sjukgymnastik och en hälsosam livsstil.

Till Elin

2010-11-24T13:51:00.004+01:00

För att jag måste ha sönder
dekonstruera
Även det som kanske fungerar
ganska bra

Men om jag vet att det är fel
hur ska jag kunna ljuga då
hur ska jag kunna leva
med leendet på läpparna, med mycket vita tänder, blåa ögon, gult hår

Jag ser inte igenom
ögonen
men jag hör när jag lyssnar noga
Jag ser inte igenom allt det som sagts
det oskrivna är ibland mycket svårt att komma åt

Men när jag hör dem
om jag lyssnar och hör dem komma
hör nycklarna i låsen
hör dig stänga burens dörr

Hur ska jag då kunna leva
hur ska katten då kunna ta sig in

?

2010-11-19T00:37:00.001+01:00

frukostferier
jag friar till det okända
det finns alltid ett jag
dammiga lungor
dumt lugn

#

2010-11-12T19:06:00.003+01:00

och munnen som vrider sig
det leendet som stryker fast, stryker under, det kan inte vridas fram
det som vittnar, som sprättar sömmarna

sättet hon ser ned i golvet på
häver sig upp över ytan, som månen över himlen, hukar sig under minnena som granskogen i norrlands inland
och bottenviken

och händerna som tar i oss även när de rör vid annat än mina
än mina axlar och fingrar och över håret
över hennes hår. och spåren vi lämnar i varandra, som i nyfallen snö, det är skoningslöst vackert i det oskyldigt vita.
snön över det skyldiga. sen kommer skorna och trampar hål, ned till den blöta marken, de ruttna löven, vi är som de där löven som ett rö för vinden vi är vind för våg
driver iväg

och leendet, läpparna vrider sig. jag ser hur ögonen letar hål. hittar dem. vi hittar dem i varandra. trycker klackarna hårt i den mjuka myllan, brännmärker varandras hud. hittar spåren i varandras kartor. vi är kartor, fåglar, rön för vindar, vi har inte råd
jag önskar att vi hade råd.
jag önskar att vi kunde prata med varandra.

#

2010-11-12T19:05:00.001+01:00

"Det man inte vet om kan man inte akta sig för."

allt kryper

2010-11-11T20:42:00.004+01:00

och äppelträd

"...hade kunnat bli en verklig diktare, om den påträngande verkligheten hade lämnat henne tillräcklig ro."

och kursen. och den kursiva läsningen.
och ishockeyspelet på jobbet igen. och ambitionen men så långt ifrån målet, så många år, så få.
och isen. under cykelhjulet och på cykelsadeln. och alla de litterära parafraserna.
och språket som jag håller i min hand. knycklar ihop. som en plåtburk. vasst mellan fingrarna.
åh, fingrarna. ja. alla dessa hände-r -lser ändelser. och den lilla tiden som fylldes med någonting annat, alltid med någonting annat.
nästa gång ska jag köpa blommorna själv. och äppelträden, låta dem blomma.

mitt i natten!

2010-11-04T03:14:00.004+01:00

ungefär när müsliburken slår i golvet klockan tre på natten och jag sysselsätter mig med att sopa i brist på sömn och bättre saker att göra,
ungefär när sent i november tagit slut och det fortfarande bara är början,
ungefär när jag tappar orden inför dina ögon, ungefär där står jag nu. utan sömn och med ett konstant höstmörker utanför och löv som ramlat av grenarna för länge sedan, lämnat dem åt sina egna nakna silhuetter emot himlen. kall, grå, lite som metall. lite för många par ögon i mina. lite för konstiga vinklar. lite för många fotografier.
och filmen jag hämtade ut i dag var tom.
ungefär när jag börjar tänka på hur jag andas och hur långa intervallen mellan pulsens slag är, ungefär när det är obehagligt att sänka ned axlarna och svårt
att koncentrera sig
på det jag läser, ungefär där är jag nu.
med hjärtat i halsgropen och gropen i vägen och vägen hem var mycket lång och citaten som haglar och skägget i brevlådan och mitt i allt dethär är det för många par ögon i mina och alldeles
för lite
att hänga upp sig på. och ändå, ändå.

#

2010-11-02T11:28:00.001+01:00

#

2010-10-25T19:53:00.006+02:00

det finns ett fönster och en dörr
det finns en obotlighet och en urbota dumhet
det finns en längtan efter att namnge

vi bygger hem och kretsar
lever i cirklar
privata imperier

jag kan vara ett helt romarrike
du är kejsaren av qing
du är gud
jag är den folkvalde

det finns ett tomrum där emellan
ett rum som i tid, plats, händelse
allt är konsekvenser av en händelse
jag är konsekvensen av ett fall

har en fallenhet för resandet
för att resa mig upp och säga:
jag står i ett rum. i rummet finns ett fönster. en dörr. ett tomrum där emellan.

#

2010-10-19T14:22:00.004+02:00

räknar tecken

needs a maid

(och anna jörgensdotter säger om jag minns rätt:

det är länge sedan nu
det är hela tiden
det är därför

och inte versalerna
inte grädden
himlen
sången)

#

2010-10-15T11:21:00.004+02:00

jag är en tunn is -

det finns något ofullkomligt -

ibland önskar jag -

för man kan inte-

ge mig något som gör min kritik osann

ge mig något som jag inte kan genomskåda

ge mig något som jag inte kan förstå

ge mig ett spel som inte är ett spel

för jag vill också -

och klyschorna -

världsbilden -

den vi delar, kontexten, vi har vår egen diskurs.

dethär är:

precis som då, som nu, som varje år, som varje gång.

ingenmanslandet.

höstlistat

2010-10-09T17:38:00.003+02:00

har listat lite låtar. lyssna här.

struktur

2010-10-06T00:25:00.004+02:00

läser sånt jag skrev när jag var sjutton.

och på jobbet kör jag över legogubbar med legotåg, spelar guitar hero och riktig gitarr och får teckningar och komplimanger av typen "du är vääärldens bästa fröken". och nioåringens finger som karvats halvt igenom med en morakniv behövde inte sys på akuten för jag hade tejpat så bra. det är lättare att vara proffesionell än privat.

gör ett bra jobb.

tack för senast.

#

2010-10-02T14:15:00.007+02:00

läser i kurslitteraturen om min morfars farfars bror och hans samarbete med victoria benedictsson och tänker att det är ju fint. men ännu finare hade varit om jag inte vetat om att hans mor var en av victorias närmsta vänner endast för att jag läst hennes privata brev. och ännu finare hade varit om jag inte vetat om hans systers existens först efter att ha behövt gräva i släkthistorien och till slut hitta även hennes handstil nedpräntad. är det inte lite suspekt att mannen som var kvinnokämpen med stort K hade en mor och en syster som ingen över huvud taget kommer ihåg? är det inte lite suspekt att det även i nordisk kvinnolitteraturhistoria, som uppenbarligen strävar efter att berätta just kvinnohistoria, bara står om den store mannen? att det var han som fick skriva och bli skriven om. den fantastiske kvinnosakskämpen. med en mor som beklagar sig i sina brev när victoria är bortrest, eftersom det är den enda hon har att samtala med. uppenbarligen fanns ingen dialog mellan henne och hennes man. och med en syster som beklagar sig över att hon tycks ha blivit totalt bortglömd av sin bror, trots allt arbete hon lägger ned på att hjälpa honom och sina andra två bröder i deras respektive karriärer och familjeliv. ja, ja. allt dethär visste vi väl redan sen förut.

#

2010-09-24T15:53:00.003+02:00

äter glass i stället för lunch. eller middag. ?
glömde just bort vad jag skulle skriva.
skyller allt på valet. och hösten.
skickar brev för sent.
ska skärpa mig.

i'll try my best to catch up with you

det har kommit en ny bok om barbro alving, har jag hört.

#

2010-09-23T02:03:00.005+02:00

Elegi.

2010-09-21T23:13:00.010+02:00

Ok. Jag har försökt samla tankarna. Att det skulle gå illa hade jag förberett mig på mentalt. Men inte att det skulle gå såhär illa. Att Alliansens politik och sakta nedbrytande av det svenska samhället och staten skulle få ödesdigra konsekvenser hade jag förberett mig på. Men dethär. Det var värre än vad jag hade väntat mig. Invalda i Sveriges riksdag är nu ett så kallat "främlingsfientligt parti". En benämning som jag skulle kalla för en grav underdrift.

Invalda i Sveriges riksdag är ett parti som påstår att vi i Sverige har massinvandring och att majoriteten av de invandrare som kommer hit inte kommer av flyktingskäl, utan för att parasitera på den "svenska nationen". Ett parti som vill komma åt brottsligheten inte genom lösningar på de sociala problem som orsakar den (några förslag på sådana lösningar har de inte, trots att forskningen visar att det behövs) utan genom att kasta ut muslimer, afrikaner och araber ur landet. Invalda i Sveriges riksdag är ett parti som tar avstånd ifrån feminism och underminerar kvinnors makt i samhället, ett parti som anser att homosexualitet är en sjukdom, som är emot utlandsadoption och vill förbjuda abort efter tolfte veckan. Sverigedemokraterna (SD) anser att män och kvinnor är födda olika. De har ett komplementärt synsätt på kön - ett synsätt som forskningen övergivit för många år sedan. De vill göra det svårare för "invandrare" att få jobb, och lösa bristen på arbetskraft genom att uppmuntra ("svenska") kvinnor att stanna hemma och föda barn. Deras åsikter och familjepolitik har stora likheter med rasbiologin. Tredje riket försökte faktiskt på ett liknande sätt få kvinnor att stanna hemma, föda barn och föra "rasen" vidare. Tredje riket ville undvika att tyskar beblandade sig med framförallt judar, medan det i Sverigedemokraternas fall handlar om muslimer. Jimmie Åkesson skrev i sin debattartikel i Aftonbladet förra året:

Massinvandringen från muslimska länder tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen talar för att denna utveckling [islamiseringen] kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker.

I partiets skuggbudget våren 2010 står följande att läsa:

Skolan bör… betona kärnfamiljens betydelse, tidigare generationers samlade kunskap och erfarenhet, den kristna etiken samt inte minst den västerländska humanismens centrala betydelse i vårt samhälle.

Partiet som nu valts in i vår riksdag vill, enligt en juridisk granskning av dess invandringspolitiska handlingsprogram gjord av Thabo ‘Muso och Bill Erlandsson, bryta mot såväl de svenska grundlagarna, som mot Europakonventionen och FN:s Genèvekonvention. Rapporten visar att SD genomgående vill åsidosätta de svenska grundlagar som garanterar rätt till likabehandling och skydd av lagen. SD vill eliminera betydelsen av både FN:s Genèvekonvention om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen om de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. Dessa rättsakter står över Sveriges egna grundlagar. Därför förutsätter SD:s politik i praktiken att Sverige lämnar både EU och FN. Trots detta påstår SD i sitt principprogram att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är "helt central" i deras politik, samt att "partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund".

Att politikers retorik alltför ofta är motsägelsefull eller otydlig, det är väl ingen nyhet. Men de lögner motsägelser som SD levererar är helt extrema, och fullkomligt uppenbara. Att det i Sverigedemokraternas principprogram står sådant som deras medlemmar sedan inte alls stöder är ett tydligt tecken på att de försöker verka demokratiska och ta avstånd ifrån sitt nynazistiska ursprung, men i verkligheten bedriver en helt annan politik.

Trots detta vinner Sverigedemokraterna röster genom att påstå att de avslöjar sanningen. Den sanning som de menar att det politiska etablissemanget tystar ned. De vinner röster hos människor som känner sig bortglömda, illa behandlade och undanskuffade av de politiker som nu suttit vid makten i fyra år. Att dessa människor är missnöjda förstår jag av hela mitt hjärta. Missnöjd är jag med. Men att de missnöjesröstar på ett parti vars argument bygger på faktafel, lögner, rasistiska ansatser och nynazistiska inslag. Att de röstar på ett parti utan egentlig organisation, ett parti vars medlemmar säger emot såväl varandra som sitt eget principprogram av PR-skäl. Ett parti vars värdegrund säger att vi människor inte är lika värda. Det är ett tecken på att något i dethär samhället har gått fruktansvärt fel. Och för långt.

Ok. Det slutgiltiga valresultatet brukar vara klart ungefär tio dagar efter valdagen. Det vill säga cirka åtta dagar från i dag. Först då får vi veta med säkerhet om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll i riksdagen. Om jag ska vara ärlig hoppas jag nästan på det. Det vill säga; eftersom vi i princip har ett tvåpartisystem i Sverige i dag och de rödgröna inte kommer få majoritet i riksdagen i det här valet, är det bättre att Alliansen blir en svag regering än att de får majoritet. För vi får inte glömma den politik som de faktiskt bedriver, och kommer bedriva i fyra långa år till. Hur det slutgiltiga resultatet än blir så vet vi med all säkerhet att SD kommer vara ett riksdagsparti. Med största sannolikhet även det i fyra år. Jag hoppas av hela mitt hjärta att dessa fyra år inte resulterar i att Alliansen, vilket det finns liknande exempel på i övriga Europa, lånar av den politik som SD vunnit väljare på för att få ut dem ur riksdagen. Jag hoppas att de inte samarbetar alls. Att Sverigedemokraterna till stor del är ett missnöjesparti är sant i en aspekt - många av deras väljare lade sin missnöjesröst på dem. Men till skillnad från till exempel Ny Demokrati har SD inte skapats som ett missnöjesparti. Det gör dem farliga. Fyra år i riksdagen kommer i värsta fall ge dem möjlighet att utveckla den organisering, kunskap och kompetens de nu saknar. Fyra år i riksdagen kommer att göra dem till just ett riksdagsparti. Jag hoppas därför att vi under de kommande fyra åren inte låter oss passiviseras och bli blassé, att vi inte accepterar eller underskattar betydelsen av det som hände i söndags. Vi måste i stället se det som att vi har fyra hela år på oss att inte bara härda ut - men organisera vårt motstånd. De kommande fyra åren är fyra år av kamp. För Sverige, det här är sorgligt. Och på allvar.

just så

2010-09-20T12:17:00.000+02:00

#

2010-09-07T22:53:00.003+02:00

sommaren är en överdrift.
det går folk på stränderna men det är temporärt.
allt går ut på att hitta rätt tempus.
passa in bitarna i nu, då, sen.
jag kan inte säga att jag fattar,
och jag vet inte var man passar in moment 22.
att något skulle vara evigt är en överdrift.
jag är inte ens 22 och det finns för många moment som inte passar in.

#

2010-09-06T20:32:00.004+02:00

telefonstolparna
genom alla skogar går de, hänsynslöst för att sammanbinda
för att även den ensammaste -

om jag sitter ensam efter alla de här åren
kommer jag kanske ångra att -

nej.

lyktorna längs gångvägarna som bara går där för att visa:
ha. här skulle ni vara rädda om det var mörkt.
jag går där.

jag går där och om jag går där
ensam efter alla de här åren
kommer jag kanske ångra att

jag inte gick där med dig.

härdarnas barn

2010-09-04T11:08:00.004+02:00

skriver "globber" i stället för "blogger" när jag ska hit, sen står det "error" när jag väl skriver rätt.

hittade ett träd i går som lagt sig över vattnet och växt utåt i stället för uppåt och jag växer inåt

osammanhängande.

jag ska läsa kurslitteratur men flyr in i boyes och janssons världar, som vanligt när jag flyr.

lagom konstruktivt.

jag är lagom konstruktiv.

konstruktivistisk radikalfeminism och så vidare, det är vad jag egentligen borde ägna mig åt att läsa. inte:

i rytmen av din rytm
i takten av din
slår min puls i hunger

#

2010-08-23T22:37:00.001+02:00

i've got a house wife
i wish she was a killer whale.
i'd call her willy!
and we could go swimming
every day in the sea.

#

2010-08-22T11:39:00.000+02:00

aldrig mer i denhär stan

visit

2010-08-16T23:12:00.005+02:00

har långväga besök som växlar mellan att spela musik från mannen som älskade yngve på gitarr, markera fina stycken i igelkottens elegans med bläckpenna och nynna med i min musik. jag visar stockholm så gott jag kan; i går hamnade vi visst mitt i en galen lajvliknande teaterperformance i kärrtorp. det var kanske inte riktigt meningen. annars läser jag sommarboken enligt god tradition. sommartradition alltså. rekommenderas.

dethär är!

2010-08-09T16:31:00.002+02:00

alldeles för glättigt.

i väntan

2010-08-07T11:35:00.003+02:00

"I början av augusti kommer meteorskuren Perseiderna. Jorden passerar ett område där en komet åkt förbi och lämnat kvar sand- och gruskorn. När de gnids mot jordens luft i hög fart börjar de brinna och vi ser dem som stjärnfall eller meteorer (...) Bästa natten är mellan 11-12 augusti, men även nätter före och efter kan ge många stjärnfall."

"I början av augusti börjar jag känna en lukt av höst. Jorden doftar inte lika mycket värme som förr och jag börjar titta upp emot himlen i stället, där fåglar och flygplan lämnat kvar spår. När de passerar utanför mitt fönster ser jag dem som metaforer för flykt eller längtan. (...) Den bästa natten är en natt av törst, men även nätter före och efter kan jag stanna uppe bara för att få se när perseiderna åker förbi."

vardagssvammel om en fetbra fredag

2010-07-23T19:02:00.003+02:00

vet äntligen hur de gör när de målar övergångsställsränder! pinsamt nog höll jag på att klafsa rakt ned i det nymålade på grund av att jag var så upptagen av att studera hur de gjorde ränderna några meter bort. men ändå, ändå!

förresten är det nog bland det finaste jag vet att få lunchbesök på jobbet bara sådär;någon kom med god mat och gjorde mig sällis. och eftersom jag jobbar som kyrkoträdgårdsmästare visade jag glatt kyrkan, insidan av det jättegamla klocktornet och hur man kan krypa in i ett hål i väggen så att man hamnar ovanpå kyrktaket.

om talgbollar mitt i sommaren

2010-07-22T18:45:00.002+02:00

alldeles bredvid mitt hus går en väg, och mitt i vägen finns en grön plätt med ett buskage på. på en gren i buskaget mitt i vägen hänger det alltid talgbollar. de byts ut kontinuerligt så att de alltid är fräscha - sommar som vinter, höst som vår. herren som sköter detta är en mycket gammal man med vitt, vattenkammat hår som alltid, också det oavsett årstid, går iklädd mycket prydlig grå kostym. byxor med pressveck. fina gamla herrskor i läder. enda gången jag ser honom är när han står där mitt i vägen och omsorgsfullt hänger upp och tar ned talgbollar. och de är faktiskt alltid, oavsett årstid, välbesökta av traktens fåglar. jag undrar hur det hela började. och varför jag bara ser honom när han står där. går han aldrig ut annars? tycker han bättre om fåglar än om folk? och varför har han valt buskaget mitt i vägen? fint är det hursomhelst.

Svettig sonett

2010-07-20T19:01:00.005+02:00

Häromdagen skickade fina N. Inger Christensens Sommarfugledalen till mig, en diktsamling bestående av fjorton sonetter. Boken är otroligt väl genomarbetad. Första raden i första sonetten är sista raden i andra sonetten och så vidare, och den sista sonetten består av de fjorton föregående dikternas resp. första rader. Varje sonett består av fyra delar; de två första är fyraradiga, femfotade jambiska verser med ABBA-rim, och de kvarvarande två är treradiga; den första med CDC-rim och den andra med EDE-rim. Med andra ord: sonetten ska ha 14 rader, uppdelade i 4+4+3+3, och de ska rimma på ett himla krångligt och väl uttänkt vis. Samt innehålla ett visst antal stavelser, i en rytm av ta-tam ta-tam. Om ni förstår? Hursomhelst! Jag snöade in totalt eftersom jag tyckte att boken var så vacker. Och jag blev förvånad över det, för jag har hållit mig till mycket friare former av poesi på senare tid då jag ansett versmått vara förlegade, uttjatade och begränsande. Nu var jag tvungen att tänka om, och jag blev extremt nyfiken. Går det att skriva såhär, och ändå få sagt det man vill säga? Kan det bli både vackert och meningsfullt? Kan jag? Jag läste på, försökte skriva, och misslyckades fatalt med alltihopa. Dagen därpå fick jag se ytterliga tre sonetter i DN:s kulturblaska. Ett tecken! Tänkte jag (kanske inte, men ändå), och började skriva igen. Om det blev vackert och meningsfullt det vete tusan, men det gick i alla fall.

Jag läste boken Sommarfugledalen
och ville sedan skriva en sonett.
Jag märkte att det inte var så lätt -
men om jag inte lyckas blir jag galen!

Så efter att jag svettats hela söndan
slog jag upp dagens Dagens Nyheter;
och tror ni inte att jag då med ens fann
sonetter tre som likt tanken leker

med rim och versmått och allt som hör till
just denna typ av strängt, hårt hållen dikt?
Nu skriver jag, om jag så inte vill

en hel sonett, och även om den går
förfärligt snett så haltar den ju strikt
i gamla hederliga dikters spår.

like in the good old days!

2010-07-18T10:04:00.002+02:00

jag har blandat ett digitalt blandband. det är tonårsaktigt, lättlyssnat och alldeles fantastiskt. bara att klicka på länken och kastas tillbaka några år i tiden, alltså.

landet 2010 - ett blandband

(skarven mellan sida a och b går förstås efter tracey thorn och jens lekman - yeah! oh, yeah!)

and the livin' is easy

2010-07-17T11:16:00.002+02:00

badar i havet och stannar inte i staden. hälsar på. jobbar i veckorna, badar varje eftermiddag med fint folk i varmt vatten och är banne mig aldrig hemma innan det är dags att stupa i säng. skjuter upp tandläkarringningar och badrumsstädningar i det oändliga - eller åtminstone känns det så. tyvärr tar väl även denhär sommaren slut. men jag tänkte inte bekymra mig över det (eller något annat) på ett tag. är nöjd med att hälsa på över helgen, halvsova på en brygga och baka kakor innan sista bussen går.

Billie Holiday – Summertime

bränn mitt brev

2010-07-11T21:46:00.004+02:00

här är staden, utanför fönstret. med en tjock lunta brev på skrivbordet i rummet innanför.
i södertälje hittade vi en fiskmås, inte vuxen, med en kvaddad vinge. fångade den. "inget att rädda". slog nacken av den mot ett cykelställ. det gick fort. du tittade på dina händer och sa att det kändes som om du hade någons liv där, att det var hemskt.
ett av breven är nästan 20 sidor långt, och märkt med texten "bränn mitt bref! jag ber dig!". det kändes nästan otillåtet att läsa det, som om jag borde bränt det nu eftersom det blivit kvar. men nu vet jag min morfars farmors sista ord. jag vet en hel massa nu, faktiskt; efter ett tag lär man sig att tyda den gamla skrivstilen. man lär sig favorituttryck och att känna igen drivna handstilar. och jag hittade foton i dag, också. en del av sakerna på väggarna känns igen från mormors hem. historia! jag blir så fascinerad.

#

2010-07-10T16:27:00.003+02:00

jag vill berätta min historia

inte nödvändigtvis för att jag vill bli hörd. jag vill mest bevisa för mig själv att jag funnits hela tiden, men jag kan inte. jag kan inte dokumentera mig, inte förklara mig och inte föreviga mig.

jag har läst gamla brev i dag. de finns här på landet. brev från 1879, till exempel. de frigjorda unga männen skriver hem och ber om pengar, de vid spisen fastgjorda gifta kvinnorna skriver och berättar om hur de längtar ut. i ett brev ber en mor sin son att övertala sin far att flytta, eftersom hon vill det men inte själv har någon makt över beslutet. sedan skriver hon att hon umgås med victoria benedictsson och att det är den enda vettiga person hon har att samtala med. jag frågar mig ivrigt vad hon hade för relation till sin man.

jag undrar vart jag kommer att gå. kan inte se någon väg utstakad, undrar när jag ska bli hel och veta var de två halvorna kan fogas ihop utan skarvar. för det är alltid två halvor av mig. ni kan kalla det manligt och kvinnligt, hårt och mjukt eller mörkt och ljust, polarisering eller dualism eller bara jag. någonstans i mitten. bara att välja garderob -

jag vill berätta min historia men tror inte på att jag kan, försökte i poesin men kände inte alltid igen mig. uttrycket är så bundet vid sin rytm och språket i sina sånger, jag vill vara konkretare än så, kasta av mig kravet att beskriva vackert. dikterna gjorde att jag kunde göra det fula fint, skriva om det på ett sätt som gjorde det tilltalande, lyfte fram någon sorts halvsann skönhet, romantiserande, ibland explicit, men ändå -
jag längtar efter det uttrycket men också efter ett annat. efter att kunna berätta någonting sammanhängande, en historia, något som inte spelar mellan mörkt och ljust, skönhet och äckel.

jag ska ta breven, läsa dem, jag ska leta fram det som gömts undan och se om jag kan göra ett pussel av historien, sammanfoga bitarna och berätta helheten. säkert är det ett vanligt drag hos unga, helt i regel med vad som förväntas av mig, att börja leta rötter och tidslinjer och band. så låt det vara det, då, låt mig vara lite vanlig.

lagom långt / lagom länge

2010-07-09T22:55:00.004+02:00

så flyr jag staden igen. jag märker stressen tidigare nu, kan mina tecken, vet hur varningsklockorna låter och känns. när jag måste känna efter om pulsen är där innan jag ska sova. då, ungefär.
nu är jag i en lagom stor skog och i ett lagom stort hus, det är lagom mörkt och lagom tyst utanför fönstret. inga bilar. inga människor. inga spelningar att välja om man ska gå på eller missa, inga pengar att försöka hålla i. friheten i att inte kunna välja eftersom man redan valt bort. nu är jag här. här är jag, bara. och det är bra så, och hjärtat slår.

lista över sommarlektyr

2010-07-07T21:17:00.004+02:00

Detta är vad jag kommit över i bokväg än så länge i sommar:

Bang om Bang av Barbro och Ruffa Alving
Det blir bättre i vår av Gustaf Rune Eriks
Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald
Scum Manifesto av Valerie Solanas
Ragtime av E.L. Doctorow
Eldar och is av Birgitta Stenberg

Det blir bättre i vår, Den store Gatsby och Ragtime ingår i en hög böcker som var på väg till antikvariatet efter en av mina föräldrars senaste bokhyllerensning, men som fick en extra anhalt hos mig, så dem har jag helt enkelt läst av den anledningen. Jag tänkte försöka beta av dendär högen inom en hyfsat snar framtid så att jag vet vad jag ska försöka behålla (egentligen har jag inte plats för någonting och gillar inte att samla på mig prylar, men böcker är ändå lite undantagstillstånd). Hursomhelst tror jag att jag behåller dem alla tre. Jag är så fånigt förtjust i historiska romaner. Bäst tyckte jag ju om Den store Gatsby, så den såg jag till att få tag i på orginalspråk också (dumt ur förvaringssynpunkt, men fantastiskt ur språksynpunkt. Läs den, alla ni som ännu inte har det! Åtminstone om ni uppskattar författare som verkligen använder sig av de möjligheter det skrivna språket har som det talade språket saknar.)
Bang om Bang började jag egentligen läsa redan i våras, men den var så fantastisk att jag aldrig ville läsa ut den; jag ville helst stanna i Barbro Alvings värld på obegränsad tid. Även om det ibland gjorde ont. Boken tillhör från och med nu en av mina absoluta favoriter. Läs, läs, läs. !!
Scum Manifesto köpte jag i London i våras eftersom jag tyckte att den var obligatorisk i bokhyllan, och ansåg det obligatoriskt att ha läst den i sin helhet, från pärm till pärm. Check!
Eldar och is fick jag låna av B. när jag var på Hallongrottan i förra veckan och klagade över min sommarförkylning. Kureringslitteratur. Indeed! Jag sträckläste den och blev både fascinerad, förvirrad och lite illa berörd. Har inte riktigt hunnit smälta den än, den innehåller så många berättelser som liksom måste få sjunka in och flätas ihop i efterhand, tror jag. Har ni läst Birgitta Stenberg tidigare och tyckt om det så gillar ni säkerligen denhär också.
Fortsättning följer. Har förresten glömt någon titel, tror jag, för jag hade bestämt för mig att jag läst sju böcker sen sommaren tog fart. Alltså sex stycken efter att jag avslutade Bang om Bang. Men jag är egentligen inte så noga att jag för listor över sånthär, så jag vet inte riktigt. Kanske kommer jag på det. Hej så länge!

fragment

2010-07-06T16:26:00.004+02:00

sover gärna

nej! nej!

du var dendär drömmen som var fel från femårsåldern

som vred om mig inuti gjorde mig trodde mig om att vara fri

jag vände huvudet upp och ned lakanen ut och in vände in dig i mig och

och, och,

nej!

nej.

allt vi inte vågar -

2010-06-30T13:58:00.004+02:00

jag önskar och vill så mycket, och det kan ju vara fint, men det kan också ge mindervärdeskomplex.
och detdär jag skrev om att vi är varandras förebilder och inspireras av varandra kan ju också vara fint, men det kan också ge mig mindervärdeskomplex.
jag badar i värmeböljan hela dagarna och för det mesta är det skönt, men igår hade jag feber.
i dag är det bättre. i morgon ska jag jobba.
dethär är en så stor och en så liten stad, på samma gång, och det är förvirrande; jag kan känna mig ensam och önska att jag inte redan kände alla, på samma gång. kanske för att jag känner mig ensam bland dem jag känner och önskar att det fanns fler att lära känna.
jag är trött på hur vi framställer oss själva inför varandra. vi kan väl få bli inspirerade ändå. utan att sträva efter allt detdär idealiserade (samtidigt som vi förkastar alla färdiga ideal). vi kan väl sluta säga emot oss själva i handlingarna och låta det vi säger bli ett eko av vad vi gör. i stället. hålla med och hålla om i stället. det finns ju redan så mycket som kuvar.
och ett inlägg som dethär borde inte få kallas svagt.

visor till min dam

2010-06-27T16:17:00.003+02:00

SvD hade en så fin artikel om tove jansson i dag - tyvärr står den inte att finna i deras nättidning. I artikeln publicerades några av toves visor till vivica bandler, och jag tänker ge er en av dem här (om ni har möjlighet att få tag i ett dagens ex av svenska dagbladet så tycker jag att ni ska läsa alltihop):

Distans

Du är de starka strömmar
som icke hava bro
du är de granna drömmar
som icke giva ro.

Du är de höga lågor
som ingen värme har
de tusen tunga frågor
som icke äga svar.

Min kärlek är den brygga
som går stark över frusen älv
mina drömmar är goda och trygga
men utan gräns som jag själv.

Min eld skall alltid bevara
sin glöd och sin hemlighet.
Jag ville så gärna vara
ditt svar om jag kunde det.

visorna är aldrig utgivna eller publicerade tidigare, eftersom tove inte tyckte att de var tillräckligt bra. hennes tillstånd att publicera dem gavs endast eftersom de skulle "tillföra saken - den samkönade kärleken - något viktigt". jag håller bara med till hälften och tycker att de är både vackra och viktiga.

#

2010-06-19T11:38:00.006+02:00

du vrider ur mig in i

det sista
jag gnisslar

tänder.

sjunger do re mi på repeat

på repeat

efter sista versen
kommer alltid refrängen

igen.

tycker det ska vara bredvid mig

som ändå är i mig

hela tiden.

#

2010-06-17T10:07:00.004+02:00

detta omtalade megabröllop gör det mer och mer spännande att försöka cykla till jobbet på regeringsgatan. finns det inga regleringar för hur mycket man får spärra av en stad? tur att jag inte jobbar helger, annars hade jag väl fått ta mig in genom skorstenen på lördag.

#

2010-06-15T20:51:00.002+02:00

spelar chanslös.

#

2010-06-13T21:54:00.003+02:00

har lite svårt för folk som har matchande lampor på fot i fönstren bredvid varandra. har lite svårt för uttrycket "att bara vara". "du borde lära dig att bara vara!". har lite svårt att bara vara. vill ut, vill bort, vill hem.

#

2010-06-09T21:53:00.002+02:00

there's a restlessness
there's a slam
there's a big bang, there's a never-ending story, a bungy jump
there's coins and oil lamps and there's a whole ocean to drown in.

there's a missing caress
there's a log jam
there's too many a log jam there's a world of one man
there's sweat and there's blood and a whole ocean to drown in.

there's a rootlessness
there's a "damn!"
there's a missing promised land, there's a never-bending way, a rubbish dump
there's scars and fears and a whole ocean of tears to drown in.

Novellen (egentligen ett utkast) (tack till M. för rubrik)

2010-06-08T22:16:00.005+02:00

Allt växer.

Klockan 08.00 prick ringer den första väckarklockan, klockan 08.03 ringer den andra, klockan 08.10 ringer en tredje som jag bara ställer för säkerhets skull. För att jag oftast fortfarande inte klivit upp då, trots att jag vaknar redan vid klocka nummer två. Klocka nummer tre ringer som en påminnelse, hallå, låtsas inte att du har glömt bort att det är vardag, hallå, låtsas inte att du fortfarande sover, hallå, ligg inte där och låtsas som att det regnar. Fast just denhär morgonen gjorde det faktiskt det. Regnet slog pisksnärtslag mot rutan och himlen lät inte tala om vilken tid på dygnet det var; allt var askgrått. I lediga fall tycker jag om regn, men en morgon som denna var det ett helvete bara att tänka sig cykelturen till jobbet. Jag slängde en blick på termometern som någon tidigare hyresgäst monterat på balkongdörrens utsida. Tio grader. I juni. Med en bedrövelsens suck vände jag mig in mot rummet, men stannade upp mitt i rörelsen. Vad var det jag hade sett? Hade det inte... Jo. Ur balkonglådan hängde en strumpa. Mycket märkligt. Inte för att jag är en moralens väktare, men jag hade minsann inte varit ute och slarvat igår kväll, och alltså verkligen inte slängt några underkläder i balkonglådan. Då jag bor högst upp i huset kunde det varken ha varit någon ovanför eller någon förbipasserande på gatan som nyttjat min balkonglåda som tvättkorg. Jag gick ut på balkongen för att studera strumpan närmare, och fann till min stora förvåning att den var i gott sällskap. Förutom den vita tennissockan befolkades min balkonglåda av en ask läkerol, en Magnumglass, ett helt paket Marlboro light och en tub Stomatol. Hur alla dessa saker hamnat där och vad de faktiskt gjorde i min balkonglåda var i sig ett mysterium, men jag tänkte ändå i förvirringen och förvåningen att de faktiskt kunde ha blivit ditslängda av grannen på balkongen bredvid, eller tappade av en förbiflygande ballongfarare, eller ditburna av en duva eller migrerande kokosnöt eller… Vad som helst. Det märkligaste av allt var ändå den djungel av växter som ståndaktigt kämpade för att stå upprätt i det hårda regnet. Och nej, det är väl inte så märkvärdigt med växter i en balkonglåda, visst inte, men det är märkligt om man betänker att ägaren till denna låda inte planterat dem där. Rättare sagt, inte planterat någonting alls där. Balkonglådan var inköpt föregående eftermiddag. Jorden stulen från rabatten på hyreshusets innergård. Plantagen låg en bra bit bort, jordsäckar är tunga och otympliga att ta på cykeln, och jorden i dendär rabatten höll dessutom inte någon högre standard. Jag hade rentav sett att den innehöll en hel del skräp, men skjutit upp rensandet av den till en framtida kreativ hemmafixardag. Jag insåg vid dethär laget att jag hade stått en god stund och stirrat på min prunkande (och skräpiga) rabatt som plötsligt prydde den förut så tomma balkongen. Pyjamasen satt som klistrad på kroppen och mina före detta kitschigt fluffiga tofflor såg utt som ett par dränkta katter. Jag insåg även att jag skulle bli sen till jobbet. Strax därefter att jag just då inte brydde mig det allra minsta om jobbet. Detta var ett mysterium. Jag tog ett steg tillbaka och stirrade lite till på lådan, i hopp om att någon slags ljus skulle gå upp. Glödlampan, hallå, vad händer här? Tog ett steg närmare lådan igen. Stirrade ned i dess brokiga innehåll. Erinrade mig vad dendär jorden innehållit egentligen. Var inte skräpet ändå, på något vis, bekant? Hade det inte legat… Men det verkade ju så stört omöjligt ändå att jag först slog bort tanken. Men ändå, det hade ju faktiskt… När jag hämtade upp jorden föregående eftermiddag hade jag ju sett att den var skräpig, och det skräpet hade, när jag tänkte efter, mer specifikt bestått av:

1. En cigarettfimp,

2. En gammal kletig halstablett,

3. En uråldrig glasspinne,

4. Något oidentifierbart blåvitt klafs som kunde vara resultatet av att någon spottat ut tandborstningen i rabatten,

5. En vit tråd, från, till exempel, en tennisstrumpa.

Förutom alla dessa rabattens motsvarigheter till strandfynd hade jorden innehållit en hel del kvistar, frön och blad. Min teori var galen, fullkomligt galen, och jag insåg mycket väl att så var fallet. Men ändå… Jag var tvungen att försöka. Jag krånglade av mig den ena av mina sjöblöta ex-fluffiga tofflor, böjde mig sakta ned och lyfte upp den. Rätade på mig och tittade än på balkonglådan, än på toffeln. Ryckte så med eftertryck bort lite rosa ludd från dess ovansida och knölade omsorgsfullt ned det mellan sockan och en liten spirande lönn. Väntade en sekund, en minut, två minuter… Och mycket riktigt. Bredvid stället där strumpan försvann ned i jorden började sakta men säkert en liten, skär toffel leta sig upp emot himlen och det strilande regnet. Jag backade långsamt, utan att vända bort blicken, tillbaka in i min lägenhet och kröp, fortfarande iklädd dyblöt pyjamas, ned i den ännu sovvarma sängen. Bestämde mig för att i dag, just i dag, förtjänade jag en sovmorgon.

Öh, du där, Krönikören

2010-06-08T20:09:00.007+02:00

Allting måste inte vara subtilt. Inte korrekt heller, jag får skriva talspråk om jag vill, om jag har ett syfte med det. Fast när jag gör det tar jag förstås en risk, folk kan ju tro att jag inte vet bättre, bara är dum. Bannern som rullar i utkanten av det öppna fönstret, firefoxfönstret, är inte det minsta subtil, den säger åt mig att flickan på bilden heter Amenata och att hon inte får tillräckligt med mat. "Bli fadder till en flicka!" säger den. Min enda reaktion är en irriterande tanke om genusmedvetenhet och könsdualism och ja, jag är väl lite hjärntvättad. Men åtminstone hjärntvättad från rätt håll, i rätt riktning. Det går inte att ta ställning till allt, men man kan ju åtminstone umgås med smarta människor så att man, när man passivt håller med, åtminstone nickar åt ok saker. Cyniskt. Det är kanske en motsägelse att först påstå att allt inte måste vara subtilt, och sedan dra ett exempel på något ickesubtilt och redogöra för hur jag stör mig på det. Inte korrekt, definitivt inte korrekt. Men ok. Jag nickar åtminstone åt helt ok saker.

Overheard på T-centralen:
- Men vad fan, Sverigedemokraterna!?
- Jamen inte vet jag, jag måste väl ha klickat i nåt på nån fråga...

Snubbe nummer två lät inte det minsta bekymrad. Det skulle jag ha varit, om någon valbarometer gett mig Sverigedemokraterna på första plats. Jag som blev lite mörkrädd bara av att ha dem på plats nummer fem. Den snubben nickade nog åt inte helt ok saker. Jag undrar vad han kommer rösta på. Om han är fadder till en flicka i Senegal och samtidigt röstar på Sverigedemokraterna. Om det gör honom mer motsägelsefull än jag. Jag är åtminstone hjärntvättad i rätt riktning. Nu ska jag skriva en novell.

#

2010-06-08T19:35:00.005+02:00

"Jag börjar skriva ett sms:
Hej du, jag ville bara säga att/
Raderar.
Hej/
Raderar.
Fan vad ont det gör, kan du inte bara älska mi/
Raderar.

Jävla desperatfitta. Jävla dubbelfitta. Jävla arabfitta negerhora rumänsvin zigenarpack. Smstourettes, och det går förvånansvärt bra.

När livet suger brukar jag testa hur rasistisk och ologisk min mobil är, bara för att hetsa mig själv ännu mer. Jag kan inte skriva fitta, men arabfitta går, kan inte skriva hora, men negerhora går... det är väl den spännande kombinationen antar jag. Mongoluder, självmordsbombare och ARBETSMARKNADSUTSKOTTET kan jag skriva men inte gurka? Förslaget är huslä. Jag kanske är för anal, för PK, för detaljinriktad. Jag kan inte se den stora bilden liksom. Jag ser bara det här, härborta, vad fan är det som händer här? VA? Den här lilla pricken i ögat som följer med vart jag än tittar. I det här lilla hörnet, varför ser det ut såhär? DET STÖR MIG OCH RUBBAR MIN VÄRLDSBILD OCH JAG KAN INTE GÅ VIDARE FÖRRÄN DESSA DETALJER ÄR UPPKLARADE. Som T9:an till exempel. Varför tar ingen tag i det här? Varför blir det inte massuppror?! Jag googlar hysteriskt och hittar bolaget som tillverkar skiten. Nuance.
Hej era rasistiska, sexistiska, homofoba kuksugare. Vi vill inte ha er unkna syn på världen i våra mobiler. Vi vill skriva Ica Maxi, inte Ica Nazi.
Tack och god dag."

Ur I Hate You av Elmira Arikan

When you go unconscious, darlin'

2010-06-01T15:20:00.001+02:00

#

2010-05-31T23:45:00.003+02:00

vrida nycklar

väjningsplikt

signaler.

vreda nycklar
dörrvred som går upp och går igen och går inåt

dörrar öppnas alltid inåt

när man vill ut.

vricka nycklar
pricka punkten där nyckeln går in,

bryta nycklar

axelryckning
påtryckningar

ryckningar i ögonvrån, det kallas för tics.

att folk aldrig lär sig använda semikolon rätt; ett semikolon får endast användas mellan huvudsats och huvudsats, annars finns där ett förbud. jag förbjuder dig att ta en kopia på nyckeln och ge den vidare samtidigt som du behåller orginalet själv. behåller orginalet ensam.

ibland blir man utelåst. nyckeln kanske tappades bort eller svaldes, slängdes i ån. saker händer.

livet springer vidare ändå, spinner nya trådar oberört. oberörbart.

vrida nycklar. vrida nackar.
nickelörhängen och knepiga nyckelben.
skenbart genomskinliga skenben med blåmärken, sängstommar och

dörrar som öppnas utåt när man bara vill in.

dethär kommer ta tid, eller fylla den, eller stjäla den. jag tar upp den just nu. om dethär är poesi är du poetiken.

2010-05-29T23:27:00.005+02:00

hålla mig hårt
blöta hårtestar jag testar mig fram men undviker ord-en/-et
ekar längs korrigerade svenskauppsatser

träna mig i armhållning i att hålla om. med armarna jag läser
alla dina uttryck.

trivialitet: att bara skriva om ett du
jag: att bara skriva om hur skriva

vi: det finns inte. det finns det tomma rummet och det ekar tyst däri. för vi rör
oss i korridorerna. fortfarande/i stället
alltid?

all tid. finns den?
åh. jag leker alltid einstein och du vet det nog också.

jag har abstinens nu igen, känner du?
vara mig nära.
vara dig nu.

jag håller gärna i. tack. nu återgår allt till det normala.

(Ganska rörigt) resonemang

2010-05-23T15:36:00.008+02:00

Tänker: livet.
Strukturerna och begrepp som identitet och trygghet.
Pratar med någon som har varit vuxen mycket längre än jag själv om hur många det är i min generation som mår dåligt, på olika sätt. Vad det beror på. Jag tror inte att det bara handlar om att jag rör mig i kretsar som avviker från den övergripande normen, kretsar som det bedrivits forskning på som säger att vi mår sämre än medelsvensson. Att det är jobbigt att vara avvikande, att ifrågasätta och gå sina egna vägar. Självklart är det det. Men det kan inte vara den enda anledningen. Att skapa sig en identitet är nödvändigt om man interagerar med andra människor, oavsett i vilka sammanhang man gör det och på vilka och vems villkor. Så vad är det då? Vad är det som gör att unga människor i dag knaprar antideppressiva och har ångestattacker och kvartslivskriser och känner sig misslyckade? Många pratar om otrygghet. Och jag ser att den finns där, men ifrågasätter motsatsen, tryggheten. Undrar vad den är och innebär, anser att den är skapad och egentligen bara består av våra tankar om att något består. Vilket det ju inte gör. Men känslan av trygghet behövs och saknas. Vad är det som gör oss så otrygga?
En bov i mitt liv har varit den omhuldade valfriheten som prackas på mig och mina jämnåriga för jämnan. Välj stad! Välj skola! Välj utbildning! Välj karriär! Välj läggning! Välj subkultur! Välj kost, tro, familj, stil, lycka. Men välj för helvete inte fel, för då får du själv betala priset av ditt misslyckande. Till viss del kan det förstås vara bra att välja. Annars hade jag väl suttit med heteroäktenskap och skulder till banken och jobbat kontorstider och hela paketet, men det har onekligen gjort mig ganska vilsen ibland. Och: det bäddar för misslyckande. För tänk om jag väljer fel.
Detta resonemang leder mig osökt in på en annan bov i dramat. Nämligen det rysliga begreppet misslyckande. Vilket tabu! Vilken skräck! Hela samhället är uppbyggt på att vi alla ska sträva efter att uppnå personlig lycka, denna lycka finns färdigförpackad och klar; idyllen, drömmen och mallen är färdig. Det är bara att välja sig in i den med hjälp av din egen, personliga valfrihet. För det klart att du väljer lyckan. Annars är du ju dum. Alltså: när du valt gymnasium, utbildning, partner, livsåskådning, bilmodell, ekomöjlk, bank och diet skall du helst inte ha fyllt trettio och helst inte tjäna under trettio tusen i månaden och du ska helst vara känd och helst trivas och gör du inte det är du definitivt misslyckad. Synd. Men det finns ju prozac. Och du har faktiskt ingen annan att skylla än dig själv, för det var du som gjorde valen. Om dina val inte lett till bil, lägenhet, jobb och livspartner är det hög tid att börja känna sig otrygg. Och ensam. Which makes three. För ensamheten är också ett stort problem i min generation.
Eller kanske snarare ensamhetskänslan. När jag pratar problem med mina vänner är ett ständigt återkommande tema denna känsla av ensamhet. Man förväntas vilja bo själv i egen lägenhet, men vill egentligen helst bo kollektivt för att slippa sitta ensam på kvällarna, de kvällar man faktiskt inte orkar eller vill gå ut (vilket man förväntas vilja göra - misslyckat!). Det är märkligt, detdär, att man måste bo ihop för att få umgås utan att ha gjort specifika, intressanta och konstruktiva alternativt trendigt fikahängiga eller klubbcoola planer. Att man inte får träffas när man känner sig nere, utan hellre skjuter på det. Att möten med andra människor, som borde kunna erbjuda en stöd, innebär prestationsångest. När man redan har ångest är det väl det sista man behöver! Jag har hört alldeles för många berätta om hur de legat hemma på sängen med sin ångest eller gråtklump i halsen eller allmänna ensamhetskänsla, längtandes efter att få ligga på någon annans soffa i stället och vara kaos, men låtit bli att ringa till nån eftersom det inte är okej. Det är inte okej att ses om du inte kan visa upp vilken lycklig = lyckad människa du är. Att vara låg är att vara dålig är att vara (guess what!?) misslyckad. Så i stället för att finnas för varandra så fortsätter vi att dras med vår kollektiva känsla av misslyckande och ensamhet.
För vi är inte lyckade, om lyckad innebär att vara rik, smal, stark, känd, säker i alla val, ständigt kreativ, trygg i sig själv och ständigt lycklig. Men det borde inte behöva få oss att må så jävla dåligt. Det är ok att vara ensam. Alla är det. Och det finns ingen trygghet, annan än den vi själva ger varandra. Och det finns inga begrepp som lyckad och misslyckad, framförallt inga förutbestämda av samhället. Om du väljer skall det vara för att du följer magkänslan i stället för mallen, inte för att du är rädd att inte bli sedd och bekräftad och lycklig. Så. Tänker jag.

tidelipompopom tidam

2010-05-16T20:37:00.003+02:00

blir helt knäpp av att vara ute, det är så varmt och soligt och doftar så gott och blommar överallt och är så helt knallgrönt att man blir bländad, och jag vill aldrig gå in och aldrig gå och lägga mig. tar med mig boken ut, och tidningen och plugget och maten och det halvätna glasspaketet i frysen. om jag haft anlag för fräknar hade jag haft hela ansiktet fullt vid dethär laget.

så länge

2010-05-15T18:31:00.002+02:00

det är en man på en balkong som gör stora gester.

(jag ser inte innebörden, förstår inte början och kan inget slut.)