#

kanske är det nu
ingen vet
nu när mörten flyr under bryggorna
nu när jag kan se solen gå upp över ett hav varje morgon

men man vet inte
det gör man aldrig

kanske är det när havsörnen slår
stora vingar och jag ser de vita fjädrarna
den är gammal och flyger lågt, flyger nära
men ingen vet

jag tänker att det kanske är något med havet
kanske något med de vilda djuren, solen som står så högt här
kanske något med vildsvinet och hjorten
men det är bara som jag tänker mig
inget som jag vet

kanske är det när jag går i kallt gräs och vattenpölar
det är så stilla här, jag hinner inte med att gå vidare
det är omöjligt att inte stanna här
att inte känna efter
kanske är det det som gör så illa
eller svarta stjärnhimlen som får mig att känna mig så svag
i knäna
kanske är det nu något gör skillnad

#

jag har en rädsla boende inom mig
inte rädslan för att dö; inte rädslan för livet
en rädsla som bygger på sig själv
på att jag ska tro på den
på att jag inte ska våga tänka, leva, inte orka mer än att dö
en rädsla för att det rädda ska ta över
och det är galenskap
all dårskap bygger på denna rädsla för att verkligheten ska styras av den
hamna för långt bort
det är rädslan för otillräcklighet och meningslöshet
för improduktivitet och litenhet
för ångest och skräck
för förtryck och omöjliga existenser
det är en rädsla för strukturerna och konspirationerna
en rädsla för att världen är för ond
för att det inte ska vara värt det
för att jag aldrig
aldrig skall kunna göra mig verklig
för omöjligt liv

#

det var inte en resa hon hade påbörjat, det var ett äventyr. dessa två saker kunde förstås kombineras men inte med nödvändighet. i detta äventyr låg flera resor och väntade, men hon visste ännu inte vart de bar. där fanns också människor som skulle bli viktiga, människor som varit där länge men nu skulle få spela nya roller i hennes äventyr, och människor hon ännu inte träffat men utan tvekan skulle komma att stöta på. hur visste hon inte men hon var alldeles övertygad. ja, med ens var hon mycket säker. inte på att det inte var galenskap allt dethär, inte på att hon inte skulle slå sig fördärvad förstås. men ändå enormt förväntansfullt övertygad om, att hon väntat för länge eller åtminstone alldeles tillräckligt. att detta, var en början på alldeles nya betydelser och roller. vägar och mod. hon skulle nu försöka fånga allting, allting som hon förut och länge sett flyga förbi. allt detta skulle hon ta sig an. med en dåres djärvhet och en svidande längtan efter innebörd, eller nej, den hade hon sedan länge. men efter mer av denna innebörd att leva. mer att leva ville hon, hur naivt och storögt det än kunde låta. såhär: hon skulle icke längre, göra sina val efter sina rädslor eller känslor av alltings otillräcklighet. hon skulle börja förvänta sig. till det krävs oändligt många dårars förnuft.