vem lärde mig att stanna
lärde mig vänta, vända mig om

vem lärde mig att säga det här

jag vet inte.

men när jag vågar
så faller du
så drar du ned mig.

och när du vågade och min rädsla höll mig kvar,
 jag önskar att någon lärde mig då.

i ögonen
i händerna, med långa fingrar
i mjuk hud
i lent hår
i allt det här det otillgängliga
allt jag önskar att jag lärt mig


som en botten att stå på
i alla ord jag vill ge dig
behöver vi en tro på att någonting är sant

vem lärde mig att det inte är så

jag önskar att jag visste, och inte visste bättre

#

vet inte om det är bra att skriva
just nu är det kanske för mycket

ännu en version av verkligheten
om jag gör mig av med den här
ännu ett sätt att vrida allting fel på
inget sätt att hitta till rätta

jag vrider om i magen
trycker in bilder och ord i mina trötta näthinnor
de virvlar upp i min hjärna
tar sig ut i magen, i fingrar och tår

det gör ont i öronen när jag läser er
mina trötta, trötta ögon

vet inte om det är bra att jag sitter upp, att jag ligger ned, att jag rör mig här
vet inte om det är bra att jag försvinner

i solen
i solen under jord
i trötta armar
jag hänger upp och ned igen
ser allt så skevt igen
kan inte ens skriva bokstäver i ord och raka rader

#

jag sitter så fast
orden stockar sig jag samlar dem
försöker pressa ut dem genom naglar tangenter hud
som att försöka måla av ljuset
det enda som inte syns men som får allt annat att synas

man kan bara måla allt annat

det svider, bakom mina ögon
skärmen en liten liten värld representerad på tretton tum
i 60 kvadrat
det är grått ljus i dag, det färgas av regnet
molnen är som en matta jag vill gå på men jag sitter så fast

här
med fingrarna fastklistrade i tangentbordet och ögonen
limmade i papper och glas
avskärmad

lampan som blixtrade till och sen slocknade
tvättmaskinernas mummel och jag
i sextio mycket stora kvadrat

och alla orden som fastnaglade i halsen

#

åhnej det är besattheten
den som jag använder för att rikta min rastlöshet
som ju alltid är där

jag älskar alla nu
alla och ingenting alls
vill bara rikta besattheten
hitta mål för min oroliga andning
föremål för min ökade puls

jag letar i ögon
i minnen
i år
går tillbaka i leriga hjulspår
rimmar illa
älskar er alla som jag aldrig gjorde förut
men bara för att rikta min rastlöshet
och för att jag inte får

åhnej det är alla tiden
alla minnena trasslar mitt hår
det är dumt att alltid använda samma vokaler
dumt att sjunga falskt om bättre somrar och -

jag letar i ögonbottnar
rör vid händer, skriver, riktar ord
ser på film
fastnar med blicken
vill vara själv.

ja jag vill så hemskt gärna vara ensam nu
men jag kan inte förvalta min skenande puls
jag kan inte förvalta min växande oro
kan inte förvalta alla symptom
som i tomhet blir ångest men i rätt riktning bara är
bara behöver ett föremål
jag minns, det har alltid varit så

#

trycker in ord i huvudet, strukturer
hamnar här fast inte längre närvarande
hamnar här när jag tänker på dig
på framtiden
på husen
på skolorna
hamnar här när jag hör samtal med oss i huvudet
där jag desperat trycker in ord
som för att döva
som för att döva det andra
som för att överrösta känslor med logik, koncentration
men jag hamnar här när jag försöker koncentrera mig
jag hamnar här när jag skapar mig strukturer
när jag försöker gå på rutin
rutinen är: skriv så tänker du lättare
skriv så glömmer du sedan
skriv så kan du andas bättre
skriv vad du andas och mer

simmar genom regnet,
det går bra
tänker på anna och alla hennes vardagsord
trots att himlen är regngrå speglar den sig blå i husfönstrena vid huddinge station
jag brukade tänka att jag tyckte så mycket om att
eller ni vet hade gjort mig en bild av
kanske trodde att det enda jag kunde var
att det enda jag vet är att misslyckas

det ska sluta vara så
den rådande tron skall icke längre
och jag hyser en särskild affektion för de närkska ä:na
eller ögon under lugg bakvägar och svepskäl
ska tro på det nu
på cloudbusting jörgensdotter dramatik
blymoln över min veranda, bussens däck i kurvorna, höghusens alla fönsterrutor framför hem
javisst, ta mig ni bara