#

det är basgången i halspulsådern
som en sjöfågel på radio
som att flytta från vatten till vatten
alltid staden och alltid vid vatten
som om pulsen rättar sig och går i takt
jag har hjärtslag som rättar sig i ledet
jag rättar dig hela tiden
alla efter varandra
om vi sagt något så
och alla tar på varandra
alla för att tillhöra rättar vi varandra
kanske inte mer nu
kanske väldigt mycket mer

#

det åskar och jag tänker på att vara nära dig
jag kan se regnet som hänger i luften
att det är dumt att mitt fönster står på glänt
jag sitter på fönsterblecket och känner att det är kallt
försöker skriva men snubblar på orden
inte över dem, utan på
hittar inga sätt att sätta meningar
sättningar
jag borde inte luta mig ut
fast jag bor ju bara på första våningen

det är inflygningen till bromma som låter
du frågar när vi pratar i telefon
i uppsala hörs inte flygplanen säger du
men vi väntar

jag kan se att det kommer sluta illa
sedan tänka att jag faktiskt inte vet
jag kan lita på hur det känns. sen intala
mig att jag borde veta bättre men jag vet
det är aldrig det som är problemet med mig.

jag vet men jag gör ändå
jag ser men jag går som en blind
jag lyssnar men låter mig inte störas
av att höra
låtsas sova, låtsas att det går
men jag lovar inget.

vi är skärvor och gör illa oss på gruset
vi är skärvor av mitt fönster när du går
vi är delar med löst sittande fogar
det är sprickor här, jag kan se emellan bitarna
det är pussel som inte kan läggas
det är böcker som inte kan skrivas
om liv och o-liv och besvikelser som kanske gör lite för ont
men vi stannar här, i sprickorna
med fötterna på glas
vi går på glödande kol när vi rör vid varandra, det känns för mycket för att bara låta gå
så jag går inte. jag stannar i fönstret med regnet i luften och flygplanet till bromma som passerar med ett dån
jag stannar här och tänker att åskar det kanske hos dig
åskar det kanske hos dig så är det nästan som om du vore nära.

#

det går runt
cirkelresonerar
om jag kunde hitta räls
eller raka hjulspår

jag ligger på marken med magen mot gräset
eller med ansiktet mot himlen
jag hör i marken
jag rör vid jord, får jordiga fingrar, sorgkantade naglar, nagelband, jag får solen i ögonen här

det är som att den enda väg som är rak
är den bakåt, men jag kan inte vända mig om
jag undrar hur jag kan gå runt och ändå lämna rak väg efter mig
hur jag kan bygga mur och ändå inte ha något fast att hålla mig i

jag borde kanske simma
hoppa
sluta gå
borde sluta lyssna
börja se
börja tänka
sluta känna efter
hitta något som håller ryggen rak
börja skilja på dumdristighet och mod