#

det går ord genom rymden,
vi är alltid i ett rum
alltid i världar vi delar

småstenar under fötterna gnäller mot varandra när vi kliver
knastret från trädkronorna, de ska snart dö

om vi delar den här känslan kan jag sluta vänta på döden
och då kan jag sluta vara rädd för att vara ensam

om jag vet att du upplever -

spraket genom rymden, krashandet av skare på snön som går sönder
när vi kliver
kliv inte på mig så igen

även om vi kanske är till för just det

#

det liksom sprakar i kronorna nu, väntar
september är början sen oktober sen i november tar det plötsligt slut
nu är början på slutet
färgerna, knastret, det känns som grus under skosulorna, små stenar som gnäller mot varandra när jag kliver
om jag går barfota förändras allt
hoppar från tak till tak utan skor
för att alltid se er uppifrån