r.

har en brevvän som går på folkhögskola i norge. i hennes senaste brev berättar hon att en av hennes skoluppgifter nyligen gick ut på att ha med sig någonting i en hel helg, 24/7, och att hon gick runt med det första brevet från mig. sånt kan hjälpa en att få tillbaka sinnesnärvaron och koncentrationen.

jag, jag, jag

i dag, alltså, det blir hopblandat. allting. hela jag blir som en puls, i slagen är jag så effektiv att jag gör allt samtidigt (vilket oftast leder till att jag inte lyckas riktigt helt med någonting) och i pauserna lyckas jag inte ens läsa. nej. inte ens sånt jag tycker om. mellan bladen och sidorna finns plats för så mycket själv. jag hinner inte med det egentliga innehållet.

soda fountain rag - who needs a car?

#

Jaja lilla Fröken, hon sprang. Men tiden, den går.

Det var många nya namn på dörrarna.

Ja naturligtvis sprang jag, kanske bara för att jag hade lust att springa, jag kunde inte låta bli.



Ur Tove Janssons Resa med lätt bagage, kapitel 5, Kvinnan som lånade minnen.

the poetry has left the building

nutidsorientering
att försöka rita kartor i sitt nu och sin verklighet, med hjälp av ord eller magkänsla, förnuft.
i huden finns spår av händer som ritat sina egna gator och vägar. kartor. i din hud finns brännmärken som kanske alltid kommer att finnas där, även om du inte kan visa upp några ärr.

#

och kastanjeblad som paraplyer

resa med lätt bagage

lämnar en huvudstad för en annan, all packning får plats i min kånkenryggsäck. tänker på tove janssons vem ska trösta knyttet och raderna "vem ska trösta knyttet och förklara att en sång är bättre än en kappsäck när vägen är för lång?" och på att jag tröstar mig själv ganska bra. nu lämnar jag hemulerna för hyde park och jag har (med en lätt underdrift) bara med mig en bok och en tandborste. på återseende, stockholm.

#

expand // contract
in out in out in out in and out
genom
luften går igenom
mig
rinner längs sidorna
slår i tinningarna
vissa talar om puls men jag säger:
andetag
hjärtslag
du ger mig svaga knän och tinningsläppar
tidningsprassel och pralinlättja
blod, svett och andetag
tag
varje lunga växer
vi går ut.

#

vid mina fingrar knutet ett kött som blöder ord

stavelser

liknelser

böjelser

i grew up as the saddest boy in town

#

Daniel Johnston – Grievances

intellekt, intensitet, integrering, intellektualisera, intagningsprov

och jag försöker. söker. ord som ger svar och ansvar. talande. exempel. som det här. jag vill väcka er. se er omkring. vill jag. jag vill se en glöd i era ögon, en önskan, en vilja, som lust, jag vill bli hög på orden, språket, ge mig era öron så ska jag fylla dem till brädden med det ni vill förstå.

dethär att det inte är så lätt att nå fram.

att det finns så mycket intelligent att skriva om.
skriva under på intagningsprovet: ok, jag är med. nu ska jag driva en blogg som tar upp viktiga saker. som integrering och intersexualitet. som uteslutande och utanförskap och undanhållande av information.

ser solen lysa och att jag borde tvätta fönstret.

kan ni hålla er till ämnet? jag kvävs av min prestationsångest, av att få höra att jag vet för det ger mig ansvar att förmedla. låser mig så lätt.

paus

vart jag än går stöter jag ihop med mig själv.

stockholm

hårnålar och häftstiften i fotsulorna balkong och vänner på vift. extrakt elixir ecstasy silar ord mellan tänderna och staden är min drog, mitt beroende, abstinens. absint. trams. jag håller inte på med sånt. borde sova. antecknar. god natt.

#

det går tid, men den känns inte
jag drar handen genom den som fingrarna genom din lugg i ögonen, men känner den inte.
letar efter maskor i spindelnätet, letar hål i ditt skyddsnät, din fasad, men jag känner dem inte som jag gjorde då.
det går tid, men mina hål försvinner inte, och väven blir inte tät, du repar upp den, det är du som är hålet, du som ritade kartorna, du som lämnade spår, men du följer dem inte.