#

jag försökte skriva om nån annan, överraska mig själv, men jag återvänder till dig, ändå.

jag mår illa

du skriver för bra

okej, till exempel, om ord:

in short, they hate anything that stamps them with one meaning

or confines them to one attitude

när jag nu ska skriva till dig

vill jag öppna alla lexikon och bara hälla alla orden över datorn,

låta dem knastra sig in genom tangentbordet och myllra upp här,

lägga sig snyggt i ordning

but words do not live in dictionaries,

they live in the mind!

säger du då och det har du ju rätt i.

hur kunde du veta så mycket och säga det.

ALL we can say about them,

as we peer them over the edge of that deep, dark and only fitfully illuminated cavern in which they live – the mind

is that they seem to like people to think

and to feel before they use them.

yes, virginia, please, i'm trying, sluta avbryta,

och förlåt,

men det verkar som att mitt mind saknar karta och

orden som rinner genom fingrarna ned i tangenterna bara blir

till sig själva och ingenting alls –

du är för mycket

det är som att skriva kärleksbrev,

det går inte.

det är obarmhärtigt att tänka på

att känna efter och hitta känslan, som är som ett djur inuti som bökar och vill ut

och att inte kunna släppa ut det nu när jag har chansen, och orden

they hate being useful!

they hate making money!

ja, ja, jag vet!

det är ju det jag försöker säga!

they are the wildest, freest, most irresponsible,

most unteachable of all things!

YES I KNOW, VIRGINIA
LET ME GO, VIRGINIA –

jag försöker ju bara berätta

eller jag menar beskriva

eller alltså, hitta, till det där

du gör det ju ändå

du säger att det inte går men du gör det ju ändå

hur kan du veta hur kunde du veta

hur kunde du säga allt så bra.

förstår du inte varför jag beundrar dig in absurdum?

trots att det är extremt, smärtsamt pinsamt att stalka någon på dethär viset.

egentligen vill jag väl mest säga,

tack.

och ge dig sista ordet:

we pin them down to one meaning,

their useful meaning,

the meaning which makes us catch the train,

the meaning which makes us pass the examination.

and when words are pinned down

they fold their wings and die.

#

kanske solen kan ta oss

jag tänker inte skriva om fallna änglar eller himmelsgudar som smälter

jag tänker skriva om hammare

jag tänker skriva om stoft

det fina som ligger i stadsluft om somrarna, det som landar nu och ligger still till nästa sommar.

fundera över skillnaden mellan att gå i våt jord, fuktig sand, snö

och att gå på asfalterade gator och stenläggningar

fundera över vad solen står för för dig

det kan öppna sig väldiga universum

i staden, också

även där du inte lämnar spår

även där

varje fotsteg inte lämnar ett frågetecken i marken

fundera över vad som är dina egna, verkliga tankar

jag har stulit allt från andra.

fundera över

tänk på

skillnaden mellan

stadens ljus i natten och stjärnornas utanför staden

där de syns

att se uppåt eller att blicka ut

observatorielunden var en del av den långa brunkebergsåsen och låg utanför stadens bebyggelse

nu är det en liten höjd mitt i ett hav av fönsterstjärnor

observatoriet blev ett museum, men nu är det ingenting eftersom museiverksamheten inte gick med vinst.

vingar som smälter i solen

stridsflygplan snabbare än ljud

du ser flygplanet till höger och hör det nån helt annanstans

jag funderar över att skriva på vers

daktyl troké sömn och fallna änglar

frågetecknen jag lämnar efter mig

skillnader, jag är mellanförskapet mellan stad och land

mellan sand och gatsten

att kasta eller låta rinna mellan fingrarna

att kastas uppåt mot himlarna eller ut över dethär

vilka ord får jag använda, egentligen

#

det är tyst på natten

det är inget nytt

önskenatt på radion i p3

och p4

jag lyssnar på cat power och det låter fint

slår på saker i mig

pang pang

med mjuka små ord som jag vet kommer på omvägar från dig

via någon annans tangenter

jag önskar

jag önskar jag fick tillbaka fick ge tillbaka

det går över berg med tonerna

det går ned i dalar

djupa avgrunder där behövs hopp

jag hoppas och hoppar över, det känns alltid som att jag blir över

och som att jag är för stor och kantig och inte får plats

nu talar jag inte om kropp

men om stora åbäkiga känslor

jag försöker pressa ut dem men huden är för snål

och jag hela jag är som ett nålsöga

och sms

vad kan en säga på sms egentligen

jag vill bli hud och värme igen

#

detdär silvret runt halsen och i håret hur känns silver det känns såhär

silverskogar ekar leopard allt är grönt och mycket nytt och modigt

jag läser världen som en karta, som en bok men den bara skriver om dig hela tiden: silver ekar leopard

och kanske står det skrivet i stjärnorna för någon måste ha bestämt dethär. det är alldeles för otroligt och så stort att jag tappar bort mig, gemenerna kämpar, men det växer så snabbt i mig nu, smyger så sakta i hörnen.

(hur känns det hur känns det det känns såhär: i allt dina händer och i allt de blå bottnarna av dig och de gröna träden och det svarta silvret i mörkret och djuren som vaktar och kastar gula skuggor och mina böcker i vars rader du: lyser igenom och jag vill bara jag vill bara läsa dig)

#

i allt lika
i allt
lika maktlös och obetydlig
det är en förfärlig offerroll jag hittade här

och hur ska jag tro på
att det är misslyckandet som är ett mål

jag kan inte stå längre
inte kan inte
kan inte stå rak

himlen jag håller här
svämmar över alla kanter.

det är så vasst
och när jag säger det låter det
som något annat än en människa som talar
så vassa kanter.

vem kan vara nära
vem kan resa mig då

den är förfärlig självinsikten
inget alls syns här sa jag ju
ingenting alls
sedan kom havet

#

nu kan jag inte vara maktlös mer
lämna matkassen ouppackad jag kan inte skylla på att det inte finns tid
vad jag ska göra i stället vet jag inte
men jag hör att jag gör fel

du frågar mig såhär:
om du haft dethär problemet i tio år
vad har du gjort i tio år
vad har du hållit på med

vad håller jag på med i tio år
jag som inte alls har något tålamod.

exakt såhär är det:
jag har avslöjat det hos alla andra
ändå gjort samma själv
ensam ensam ensam
ingen har frågat mig
därför har jag fortsatt tror jag.

för vem ska jag annars vara
att tycka om
jag ville ju bara
men också det osympatiska draget i detta:
hjälpa alla andra att bli bättre men själv vara osårbar

#

i staden finns det som är du 

men också i skogarna

och om jag flög över havet skulle jag se dig där. 

i sången och sidorna i böckerna bland ord

där hittar jag dig, där blommar du

orädd och enveten

inte rädd att vara för mycket.

i luften darrar det

som inte blivit sagt

ett osynligt dis

men märkbart, och känsligt. 

jag tänker mig att det är så dina tankar ser ut

och så dina fingrar känns,

kanske 

i staden och på gatorna som rör sig utanför 

där går du fast du inte är här

där går du fast du inte vet om det

där går du så förströdd,

med händerna i fickorna tänker jag

med huvudet långt långt borta

du ser på fasaderna och de säger dig saker som jag kanske inte vet men kan känna

och i skogarna går du

där går du fast du kanske inte vet om det

med blicken högt i träden som jag vet namnen på 

vet du det, kan du dem? 

vet du om att du går där? 

och att jag längtar och vet om vad du tänker. 

#

och det som bär oss och urholkar oss

det måste försvinna

det som vi äter och äter upp det tar ju också slut

det som gröper det lämnar skålar

vad ska vi lägga där

att lägga nya saker i 

vad är det för nya saker

det som bär oss och när oss och ger oss vingar men också fräter och tär sönder oss

det måste undan för det nya

måste lämna rum nu 

det kan inte annat

inte annat än försvinna

men de rummen sen

och de vandrande i tomma rummen, alltså vi

vad ska vi ha där nu

vad göra av oss själva

bjuda in? 

det som holkar ur det lämnar hål och det ser ut som efter vatten

som när havet lämnat spår i gammalt berg

i fuktig sten

vad ska växa där nu i stenen

nu när vågorna är borta nu när vattnet

vad ska lägga sig i fossilerna i mig som syns efter dina fingrar i mig som syns efter dina ögon jag vet inte 

men det måste bort 

havet måste 

vinden måste

de vindpinade träden och nakna klipporna står kvar

att fyllas med nya fåglar nya vatten nya hav

och det som bär oss är spåren

och det som bär oss ska inte längre få oss att försvinna

bara leta sig sakta in 

och stanna kvar 

#

det känns som så många lager i mig

som måste skalas av

jag vet inte själv längre, visste inte nånsin, att de var så många

hur många de är

känner mig som löken

som en svårskalad apelsin

som ägg med en tunn, tunn blå hinna

sedan fastnar skalet på fingrarna.







[som en svårsköljd purjo är jag

alltid mera grus vid varje varv

där ligger små stenar

kryper små djur

där ligger döda små kryp begravda,

de måste sköljas bort under snabbt spolande vatten,

jag måste renas

sedan sväljas hel

som en hel fisk är jag, med massor av små ben

de fastnar mellan tänderna

det krashar. du hatar det. jag vet. men det går bra, det är inget farligt.

som en svårbenad fisk bara. du lär dig att leva med det.

jag lär mig aldrig.

måste sväljas hel

måste sväljas hel

måste skalas

borstas sköljas skrubbas

under snabbt spolande vatten

grillas över eld vändas sakta

benas ut skrubbas renas

skäras isär säras skivas tunt

tunt bit för bit,

lager för lager.

och de är så många. lager i mig.

jag vet inte om du orkar

om du orkar stanna –

har tid

men det är viktigt, och, det är bra, att äta långsamt.

du ger mig deja vù. jag ger dig min ångest i små bitar. det är okej, det är bra så.

ta nästa tugga

hel, hel, hel]