#

du kanske hör nånting nu.
du kanske hör hur det rasslar i löven
susar i
och kanske genom fönstret och du kanske har det öppet och du kanske tänker
vad är detdär

och sen läser jag min bok härborta och undrar om det är för någons skull eller för någon sorts självförverkligande
sen tycker jag om saker jag inte riktigt kan förklara varför jag tycker om

och det är säkert osmakligt. och -sakligt
och så vidare.
och så använder jag alltid samma ord
och för mycket och alltid, alltid för många
!!!!!!
för många!!!!!

men det blir så. och du kanske lyssnar och jag tycker så himla mycket om när du lyssnar. och när du ser. och så ser jag tillbaka och igenom och så skört det blir då, jag kan nästan inte skriva om det nej jag kan nog inte skriva om det
det är så att jag inte kan skriva om det
eller hur jag nu ska säga det.

det är bäst att jag inte, att jag kanske inte.
men orden de bara ramlar på
regnar på rinner äsch

jag tappar bort mig. och löven rasslar alls inte. men jag tänker, att om de gjorde det.
om de gjorde det så skulle både du och jag lyssna. och det vore väl egentligen inte så mycket mer med det.

#

om vi glömmer idag lite och hoppar framåt
jag ser i och för sig ingenting, ingenstans
men jag vill gärna glömma dethär lite, och tänka mer på att det kommer annat
det kommer 
annat
eller vad det nu är,
som kommer

jag vill gärna hoppas och hoppa framåt
och lirka mig vidare för nu är jag så fast
och hela tiden
hela hela tiden tar allt så förbaskat lång tid och det måste skruvas fram, vridas ur, ja lirkas.

i kvällssolen som jag ser på arvidsjaurs webcam
(ja de har en sån som sitter ovanför rondellen och alltid blickar ut så jag kan blicka ut i realtid där, jag vet att det är sjukt men jag har den alltid uppe i en flik på min dator)
ser allt så mycket ut som något jag kan längta efter

så jag längtar

och glömmer lite

och så sitter jag för länge igen i oergonomiska ställningar
tänk om jag aldrig gjorde det.