#

hos alla sunda finns en rädsla för att bli galen
för vi vet att där inte är någon skillnad
mitt sinne är som vinterhimlen,
av hundra gråskalor bara

i rädslan står alltid ett lugn, det som bara blir av kaos
och i lugnet och tryggheten bor alltid en rädsla
den livnär sig där
på det ständigt uppbyggda och fallna

hos varje frisk finns en rädsla för det sjukliga
hos oss som förstår att det aldrig går att skära bort
som tumörer, svulster som lämnar inget annat än ärr

det är aldrig så
vi har aldrig varit friska
jag är i varje tanke en uppbygglighet, konstruktion
varje gång jag bygger trygga rum vet jag att mina väggar hotar falla över mig
så jag bygger dem tunna, av papper, för att det inte ska göra så ont
men så tål de varken regn eller vindar

inga vindar
inga vindar får rasa här för jag blir galen

#

det blir en iskall vår
jag har hört talas om termometrar som går sönder

jag har hört oss säga det till varandra i varma vardagsrum,
att kylan nu
det är en ny slags kyla
om än skrämmande lik
vintrar långt före våra

jag har läst det och sett det skrikas
jag har känt det i mina kinder när jag gått ut
sett det på debattsidorna,
sett det i ögonen

och de kronblad som föll -
jag hör sånger om blodröda rosor
jag hör sånger om vindar som tar våra ord
vindar av iskyla och ishat

det är en ny slags vinter, och en ny slags vår
och när jag huttrar och drar halsduken hårdare
försöker hitta hem
ser jag mest milslånga vintervägar

#

utanför är mycket tyst

precis som hur du andas

jag kan känna det i hela rummet

så är det, utanför

det finns skal

och så finns det den permanenta ytan

men där är aldrig någon kärna

bara det som projiceras utanpå

vi kanske kan göra om oss

men vi kan aldrig göra oss bättre än så här

utanför är mycket tyst

mycket tyst och mycket långsamt

det målas på oss med långa penseldrag

samtidigt som vi har vinden i ögonen så att de tåras

jag kan känna att du är här även när jag inte ser dig

du lämnar alltid kvar någonting av du

något jag vet är du

något du vet att jag saknar

så håller jag din hand fast du inte är här

ser vinden i grenarna utanför precis som du andas

mycket tyst

mycket tyst och mycket nära

och jag känner det i hela rummet när du går

andetagen som får mina väggar att verka bräckliga

händerna som kräver av mitt skal

så klipper du mitt hår och ser det falla

som en love-affair i tomrum

som ett hål någonstans där du borde andats

#

berättar sagor
metasagor om stora helheter som ändå inte finns
religioner, berättelser för små och stora barn
trasslar in mig i teorier om trangression och letar genvägar till jaget
letar sanningar i andras ord, men de mest trovärdiga är de som förnekar att sanningen finns.
så där står jag i nätet av minnen och tid och försöker hitta lösa trådar
subjektspositionen är oklar. identiteten mycket fragil. jag är som ett av de små barnen
men jag berättar bra för de stora. och läser det i verkligheten som jag letat efter så länge
genom att någon säger att den inte finns har jag äntligen någonting att hålla i
någonting att bygga med
jag är inte autonom. jag är inte självbestämd självdeterminerad subjektivitet
jag tappar också ord. och använder dem jag blivit given. jag tar det jag har för handen.
berättar sagor om sanningar såsom jag tänker att de kunde ha blivit. jag berättar om mig själv som någonting jag kanske kunde bli. framställer. lutar mig aldrig tillbaka.