om du också är så trött att du går som en drucken och börjar fundera på hur sandlådan i lekparken intill hamnade i dina ögon så kan jag komma med lite tips och anti-tips. drick te. läs lättsmälta serietidningar (jag ägnar kvällen åt att plöja igenom nummer 1-8 av serietidningen Träff från 1982... den kräver precis lagom många hjärnceller och är precis lagom dålig). försök inte konversera. vill du nödvändigtvis konversera är msn för en gångs skull att föredra framför telefon/IRL (!) eftersom det ger dig möjlighet att läsa samma mening tvåhundra gånger tills du förstår vad det står. det brukar vara svårt att få lika många upprepningar muntligen och leder oftast till att samtalspartnern sliter sitt hår eller helt sonika tröttnar och försvinner in i några egna serietidningar (sistnämnda hände just mig). att titta på skräpfilmer kan också vara att rekommendera, så länge du faktiskt lyckas med att hålla dig vaken och inte somnar sju och vaknar fem nästa morgon, utsövd och klarvaken utan spår av gårdagens sandlåda. sådant kan vara ganska tröttsamt. jag vill dessutom varna för riktigt dåliga skräpfilmer, de är inte ens roliga när man är trött som en död. försökte se barbarella med en halv/helnaken jane fonda i eftermiddags, men såg 80% av filmen med snabbspolningsknappen nedtryckt. då händelseförloppet upprepade sig hela filmen igenom gick det bra att hänga med ändå, med nedstamp i normalspeed lite då och då sådär. inte så kul, faktiskt. och sist men inte minst: se till att hitta ett riktigt lättlyssnat och icke huvudvärksframkallande soundtrack till din dag. hett tips är beach boys, jag har säkert lyssnat på femtio låtar med dem i dag och det funkar fortfarande..
godnatt!
(ps! jag reserverar mig för eventuella felskrivningar/fuckade meningsuppbyggningar/grammatiska inkorrektheter i dag. ds.)
2009-08-31
2009-08-30
2009-08-29
skrivkramp, dagboken förblir tom och ni får inte fråga vad jag tänker på.
när orden gömmer sig i bakhuvudet
fingrarna letar över tangentbordet
efter rätt knappar att trycka ned;
inte bara i en given ordning utan precis rätt
precis rätt knappar ska man trycka på
alltid rätt och
aldrig fel eller bakvänt. det går liksom inte då,
när man allra helst vill skriva de oumbärligaste orden
ta dem ur din mun
jag vill inte leta, vill veta, vill
låta dem bli rätt, inte tvinga fram
detdär som skall få er att läsa och tänka:
jisses. här finns potential!
nej.
herregud vad svårt man kan göra allting.
fingrarna letar över tangentbordet
efter rätt knappar att trycka ned;
inte bara i en given ordning utan precis rätt
precis rätt knappar ska man trycka på
alltid rätt och
aldrig fel eller bakvänt. det går liksom inte då,
när man allra helst vill skriva de oumbärligaste orden
ta dem ur din mun
jag vill inte leta, vill veta, vill
låta dem bli rätt, inte tvinga fram
detdär som skall få er att läsa och tänka:
jisses. här finns potential!
nej.
herregud vad svårt man kan göra allting.
2009-08-28
man skall hälsa på sin mamma ibland.
då kan man bland annat:
återfinna sin dagbok, som varit försvunnen i nästan en månad,
skriva kylskåpspoesi,
läsa i gamla favoritböcker,
läsa i gamla favoritböcker,
gnälla->få höra att man duger ändå->må bättre, gå på promenad och hitta paddor och lyssna på gräshopporna.i morgon blir det kräftskiva, och det trots att jag varken äter kräftor eller räkor. blåbärspaj säger jag bara. det får vi ta med oss.
hej!
bilar är fula
och billarm som inte fungerar, eller ska vi kanske säga fungerar lite för bra är fruktansvärt irriterande. ett sådant har jag här utanför på gatan. det började igår kväll och har hållit på och tjutit med jämna mellanrum sedan dess. what to do?
2009-08-26
ett inlägg skrivet på lite för mycket frustration
Dethär systemet måste gå under.
Att den ekonomiska krisen är ett faktum är nog de flesta överens om (även om flera av de stora dagstidningarna vill försöka påstå att den har vänt, vilket strider mot både statistik och vanligt sunt förnuft), men hur den ska få ett slut verkar få vara överens om. Ärligt talat känns det som om allt för många inte ens har tänkt på den saken. De blir av med sina arbeten, väntar månader på bidragspengar och söker förgäves jobb på arbetsförmedlingens platsbank, men de inser inte vad det egentligen är som händer. Denhär krisen är kapitalismens kris, och den går inte att vänta ut. För, ärligt talat, vad är det i så fall som vi skulle vänta på? Och vad är det, egentligen, vi gör under tiden vi väntar? Vad är det fackföreningarna gör när de går med på sänkta löner mot sänkt arbetstid, bara "så länge" och "under tiden vi väntar"? Jo, de stöttar det system som de själva blir lidande av. Kapitalismens kris skördar offer, och genom att inte göra något motstånd hjälper vi kapitalismen på fötter igen. Där kommer den sedan befinna sig i, säg, max tio år, sedan kommer nästa kris. Som skördar ännu fler offer. Som böjer sig i väntan på att krisen skall gå över. Kapitalismen är dödsdömd. Dethär systemet måste gå under. Vi kan inte bara passivt acceptera att gå utan jobb, utan anställningsskydd, utan a-kassa eller med hälften så höga löner som vi förtjänar. Vi blir utnyttjade och får leva under usla förhållanden bara för att hjälpa det system som vi blir utnyttjade av. Jag undrar när indoktrineringen började. När började folk se förbi att de är slavar under ett system? När började folk att bara se till sig själva och sin egna lilla kärnfamilj i stället för att se att de är en del i något så fruktansvärt mycket större? För kapitalismen är stor. I dag är den i princip världsomspännande. När blev folk så hjärntvättade att de gnäller på fikarasten men tror att det enda alternativet är ett nytt Sovjet? Det känns ungefär som bilden av feminister som manipulerades in i det kollektiva medvetandet under åttiotalet, som gör att varje gång man säger ”feminist” så målas nidbilden av galna manshatande pälsmonster som försummar sina familjer upp för folks ögon. Sovjet är inte det enda alternativet. Det finns inte bara kapitalism/kommunism. Se bara hur länge mänskligheten faktiskt har existerat. Ganska många tusen år. Överväg sedan hur länge det samhällssystem vi lever i nu har funnits. Ungefär hundra år. Och vad hade vi innan dess? Inte var det global kommunism, i alla fall. Med det menar jag inte att vi skall gå tillbaka till det feodala ståndssamhället, men att det finns så oändligt många fler möjligheter än två. Ändå känns det som att människor i allmänhet inte över huvud taget ifrågasätter det samhälle vi lever i. Inte alls. De verkar i ärlighetens namn inte ens se att det kan finnas andra alternativ. Nej, då kommer bara nidbilderna och skräckexemplena in i samtalet. Men det måste finnas någonting annat. Det måste finnas någonting annat. Vi kan inte ha det såhär för alltid. Dethär systemet måste gå under. Och frågan är om det inte är precis det som håller på att hända. Om vi bara inte hjälper kapitalisterna att överleva den kris som de själva har skapat. För de är beroende av den hjälpen, av att vi offrar oss för systemets överlevnad. Vi borde inte ställa upp på det. Vi borde rätt och slätt se till att dethär systemet går under. Snarast.
Att den ekonomiska krisen är ett faktum är nog de flesta överens om (även om flera av de stora dagstidningarna vill försöka påstå att den har vänt, vilket strider mot både statistik och vanligt sunt förnuft), men hur den ska få ett slut verkar få vara överens om. Ärligt talat känns det som om allt för många inte ens har tänkt på den saken. De blir av med sina arbeten, väntar månader på bidragspengar och söker förgäves jobb på arbetsförmedlingens platsbank, men de inser inte vad det egentligen är som händer. Denhär krisen är kapitalismens kris, och den går inte att vänta ut. För, ärligt talat, vad är det i så fall som vi skulle vänta på? Och vad är det, egentligen, vi gör under tiden vi väntar? Vad är det fackföreningarna gör när de går med på sänkta löner mot sänkt arbetstid, bara "så länge" och "under tiden vi väntar"? Jo, de stöttar det system som de själva blir lidande av. Kapitalismens kris skördar offer, och genom att inte göra något motstånd hjälper vi kapitalismen på fötter igen. Där kommer den sedan befinna sig i, säg, max tio år, sedan kommer nästa kris. Som skördar ännu fler offer. Som böjer sig i väntan på att krisen skall gå över. Kapitalismen är dödsdömd. Dethär systemet måste gå under. Vi kan inte bara passivt acceptera att gå utan jobb, utan anställningsskydd, utan a-kassa eller med hälften så höga löner som vi förtjänar. Vi blir utnyttjade och får leva under usla förhållanden bara för att hjälpa det system som vi blir utnyttjade av. Jag undrar när indoktrineringen började. När började folk se förbi att de är slavar under ett system? När började folk att bara se till sig själva och sin egna lilla kärnfamilj i stället för att se att de är en del i något så fruktansvärt mycket större? För kapitalismen är stor. I dag är den i princip världsomspännande. När blev folk så hjärntvättade att de gnäller på fikarasten men tror att det enda alternativet är ett nytt Sovjet? Det känns ungefär som bilden av feminister som manipulerades in i det kollektiva medvetandet under åttiotalet, som gör att varje gång man säger ”feminist” så målas nidbilden av galna manshatande pälsmonster som försummar sina familjer upp för folks ögon. Sovjet är inte det enda alternativet. Det finns inte bara kapitalism/kommunism. Se bara hur länge mänskligheten faktiskt har existerat. Ganska många tusen år. Överväg sedan hur länge det samhällssystem vi lever i nu har funnits. Ungefär hundra år. Och vad hade vi innan dess? Inte var det global kommunism, i alla fall. Med det menar jag inte att vi skall gå tillbaka till det feodala ståndssamhället, men att det finns så oändligt många fler möjligheter än två. Ändå känns det som att människor i allmänhet inte över huvud taget ifrågasätter det samhälle vi lever i. Inte alls. De verkar i ärlighetens namn inte ens se att det kan finnas andra alternativ. Nej, då kommer bara nidbilderna och skräckexemplena in i samtalet. Men det måste finnas någonting annat. Det måste finnas någonting annat. Vi kan inte ha det såhär för alltid. Dethär systemet måste gå under. Och frågan är om det inte är precis det som håller på att hända. Om vi bara inte hjälper kapitalisterna att överleva den kris som de själva har skapat. För de är beroende av den hjälpen, av att vi offrar oss för systemets överlevnad. Vi borde inte ställa upp på det. Vi borde rätt och slätt se till att dethär systemet går under. Snarast.
2009-08-24
2009-08-20
"dethär är inte en dikt, det är samtidshistoria."
var på parkteatern med a & j och såg "heja världen" av och med bob hansson och kristoffer jonzon. jag kom inte förrän i pausen (var tvungen att invänta en gratis begagnad teservis som jag fick hemkörd och blev därför försenad), men det jag såg var.. helt fantastiskt. de hade till och med en dragbasun.
"du är mitt livsmotiv
vilken fin öl du har, pappa
du är bra på att andas långsamt."
"du är mitt livsmotiv
vilken fin öl du har, pappa
du är bra på att andas långsamt."
2009-08-19
fin kväll
te, pyssel (vi gjorde rönnbärshalsband! det har jag inte gjort sedan jag gick på dagis, tror jag. det var med andra ord på tiden. rekommenderas) och - sällskapsspel!
2009-08-18
#
"Jag undrar vem som tänker vad, egentligen.
Vi kan kalla det en sommar av blickar,
Av relationsanarki
Jag har fortfarande svårt för tystnader, inte för att
Tystnaden inte är värdefull. Snarare för att jag undrar vilka tankar det är som inte blir uttalade, delade, meddelade. Jag undrar sannerligen
Vem som tänker vad, egentligen -
På sommaren är det lättare att vara vaken nattetid
Svårare att komma i tid om morgnarna
Det är svårt att inte gå
Svårt att inte stanna
Jag stannar gärna till bara för att få se dig i ögonen, bara
Ganska kort. Inte påtagligt länge. En sommarblick får aldrig bli alltför påtaglig, då kan den bli uppenbar -
Vi kan kalla det en sommar av
trotsande av
normer, eller en sommar byggd på fördomar
Vi cementerar fördomarna, förutsätter dem för att kunna göra tvärtemot
Jag undrar vem som trotsar vad, egentligen?
Troligen går jag emot mina egna normer, vilket alltid är något
Kanske, egentligen, den enda möjliga vägen att gå. Det är ju trots allt bara mina egna begränsningar som jag verkligen känner till. Det är dem jag kan blottlägga.
Vi kan kalla det den rotlösa sommaren.
Sommaren då jag blev egen
Sommaren då jag hela tiden inbillade mig att jag inte behövde någon
Men ändå hela tiden letade. Oavbrutet. Efter ögonen att stanna för. Efter tankar att undra efter, fråga efter, längta efter att få ta del av. Ta del av någon. Vi kan kalla det en sommar av intensifierande. Jag tror att det är det jag letar efter
Skärpa."
Vi kan kalla det en sommar av blickar,
Av relationsanarki
Jag har fortfarande svårt för tystnader, inte för att
Tystnaden inte är värdefull. Snarare för att jag undrar vilka tankar det är som inte blir uttalade, delade, meddelade. Jag undrar sannerligen
Vem som tänker vad, egentligen -
På sommaren är det lättare att vara vaken nattetid
Svårare att komma i tid om morgnarna
Det är svårt att inte gå
Svårt att inte stanna
Jag stannar gärna till bara för att få se dig i ögonen, bara
Ganska kort. Inte påtagligt länge. En sommarblick får aldrig bli alltför påtaglig, då kan den bli uppenbar -
Vi kan kalla det en sommar av
trotsande av
normer, eller en sommar byggd på fördomar
Vi cementerar fördomarna, förutsätter dem för att kunna göra tvärtemot
Jag undrar vem som trotsar vad, egentligen?
Troligen går jag emot mina egna normer, vilket alltid är något
Kanske, egentligen, den enda möjliga vägen att gå. Det är ju trots allt bara mina egna begränsningar som jag verkligen känner till. Det är dem jag kan blottlägga.
Vi kan kalla det den rotlösa sommaren.
Sommaren då jag blev egen
Sommaren då jag hela tiden inbillade mig att jag inte behövde någon
Men ändå hela tiden letade. Oavbrutet. Efter ögonen att stanna för. Efter tankar att undra efter, fråga efter, längta efter att få ta del av. Ta del av någon. Vi kan kalla det en sommar av intensifierande. Jag tror att det är det jag letar efter
Skärpa."
2009-08-17
2009-08-16
please tell me i'm still young and unenlightened!
om jag åker på popfestival någon fler gång i livet kommer jag nog framstå som avskräckande exempel för yngre generationen sprejade luggar, genom att med upphetsad blick göra bort mig när jag frågar efter tårta i stället för gratis öl.
jag insåg i går att sommarens blandband 2009 fortfarande ligger ofulländat (läs: innehållandes endast en enda låt) och skräpar i lägenheten. det aktiva bandblandandet upptog en alltför kort period av mitt liv, och den perioden infann sig dessutom när jag var ungefär fjorton (vilket förstås betyder att de band jag ambitiöst mixade ihop inte alls lever upp till vad jag kunde ha åstadkommit i blandbandsväg i dag) (de gavs dessutom i de flesta fall bort till töntiga, äldre popkillar med snedlugg som jag vid den tidpunkten fortfarande fann exotiska och balla). jag funderade en stund på om jag inte borde ge mixtapet en välförtjänt renässans i mitt liv, plocka fram diverse lp-skivor, vanliga skivor, och, förstås, muddra mitt itunes-bibliotek efter bortglömda skatter för att sedan ägna minst fem timmar åt hängivet blandande. det kändes onekligen frestande. ett tag. sedan vandrade tanken vidare. vad ska jag egentligen med ännu ett blandband till? jag menar, jag har ju aldrig med mig min bandare längre ändå. den är ungefär som festivalsomrarna innan man hade börjat inse vanvettet med att sova i tält: jävligt kul när man just upptäckt dem men nu ganska avlägsna. efter denna dystopiska tankegång - att jag inte bara tröttnat på blöta sovsäckar, öl i håret, tandkräm i näsan och campgrannar som använder sin medhavda mat till att göra märkliga installationer på marken av (alltid precis där alla ska gå), utan även på att släpa runt på en förhållandevis charmig bandare med monoljud och singalong-mikrofon - inser jag att jag lika gärna kan dra till med ännu ett citat i dag. denna gång blir det johan glans som får föregå med självinsiktsfullt exempel: steget härifrån till bröstkarameller är jävligt kort.
jag insåg i går att sommarens blandband 2009 fortfarande ligger ofulländat (läs: innehållandes endast en enda låt) och skräpar i lägenheten. det aktiva bandblandandet upptog en alltför kort period av mitt liv, och den perioden infann sig dessutom när jag var ungefär fjorton (vilket förstås betyder att de band jag ambitiöst mixade ihop inte alls lever upp till vad jag kunde ha åstadkommit i blandbandsväg i dag) (de gavs dessutom i de flesta fall bort till töntiga, äldre popkillar med snedlugg som jag vid den tidpunkten fortfarande fann exotiska och balla). jag funderade en stund på om jag inte borde ge mixtapet en välförtjänt renässans i mitt liv, plocka fram diverse lp-skivor, vanliga skivor, och, förstås, muddra mitt itunes-bibliotek efter bortglömda skatter för att sedan ägna minst fem timmar åt hängivet blandande. det kändes onekligen frestande. ett tag. sedan vandrade tanken vidare. vad ska jag egentligen med ännu ett blandband till? jag menar, jag har ju aldrig med mig min bandare längre ändå. den är ungefär som festivalsomrarna innan man hade börjat inse vanvettet med att sova i tält: jävligt kul när man just upptäckt dem men nu ganska avlägsna. efter denna dystopiska tankegång - att jag inte bara tröttnat på blöta sovsäckar, öl i håret, tandkräm i näsan och campgrannar som använder sin medhavda mat till att göra märkliga installationer på marken av (alltid precis där alla ska gå), utan även på att släpa runt på en förhållandevis charmig bandare med monoljud och singalong-mikrofon - inser jag att jag lika gärna kan dra till med ännu ett citat i dag. denna gång blir det johan glans som får föregå med självinsiktsfullt exempel: steget härifrån till bröstkarameller är jävligt kort.
2009-08-15
the 4 musicians in green clothes (som senare kom att bli en hel orkester)
"In 1972 I was in the south of France. I had eaten some bad fish and was in consequence rather ill. As I lay in bed I had a strange recurring vision, there, before me, was a concrete building like a hotel or council block. I could see into the rooms, each of which was continually scanned by an electronic eye. In the rooms were people, everyone of them preoccupied. In one room a person was looking into a mirror and in another a couple were making love but lovelessly, in a third a composer was listening to music through earphones. Around him there were banks of electronic equipment. But all was silence. Like everyone in his place he had been neutralized, made gray and anonymous. The scene was for me one of ordered desolation. It was as if I were looking into a place which had no heart. Next day when I felt better, I went to the beach. As I sat there a poem came to me. It began ‘I am the proprietor of the Penguin Cafe. I will tell you things at random.’
Perhaps I should observe that I don't write poems. These words which came to me were somehow accidental, unconscious. The proprietor went on to explain his cafe. He said that the random, chance element in life is terribly vital. If through fear we allow the repression of spontaneous and unpredictable actions and events in order to make life "safer", the creativity that arises naturally from the hurly-burly of human life could be destroyed and lost. He kept saying" Come to the Penguin Cafe where things just aren't like that". A short time later I went to Japan. Perhaps it was a culture shock of finding myself in a new world that prompted me to think again about the Penguin Cafe. I started writing about it describing the things that went on there. It was very surreal. Tape recorders had the same validity as human beings. Beethoven was there, as well as ordinary people."
(läs mer om the penguin café orcestra här.
vad är det för fel på folk?
i går fick jag veta på apoteket att den miljövänliga(re) tandborsten, den med utbytbart huvud, som jag ville köpa inte producerades längre. jag frågade varför.
"nej, folk tycker att det är för krångligt att hålla på och byta ut borsten och så, så.. nej, de sålde inte tillräckligt bra."
herregud. hur jobbigt kan det vara? det är som folk som inte är vegetarianer på grund av att de inte "orkar" ändra sina matvanor. det är förresten det enda argumentet de brukar ha att komma med. jag blir så trött, och citerar nina hemmingson: det är i alla fall inte mitt fel att världen är full av obildade idioter.
"nej, folk tycker att det är för krångligt att hålla på och byta ut borsten och så, så.. nej, de sålde inte tillräckligt bra."
herregud. hur jobbigt kan det vara? det är som folk som inte är vegetarianer på grund av att de inte "orkar" ändra sina matvanor. det är förresten det enda argumentet de brukar ha att komma med. jag blir så trött, och citerar nina hemmingson: det är i alla fall inte mitt fel att världen är full av obildade idioter.
i'm not bitter, i just love to complain
i hagalund kan man:
gå på solariet sollunden
gå på pizzerian lilla råsunda
sitta på överdimensionerade fotbollar med texten "solna stad" på
gå på solariet sollunden
gå på pizzerian lilla råsunda
sitta på överdimensionerade fotbollar med texten "solna stad" på
2009-08-14
noodles are the smell of denial
(det är dumt att placera en hel skål med nudlar upp och ned på en ryamatta, om man inte har en fäbless för hårig mat. fast det kanske varje vettig människa redan har räknat ut. hm. det är nog bara jag som gör såna dumheter. det var åtminstone av misstag.)
#
"Människor
Som barn av vår tid är vi ganska märkliga
Jag är ett barn av någon annans tid
Mitt barn är min tid som jag bidar blidkar
Med alla minnen mina minnen som jag gömmer så väl undan solen
Inget nytt
Under solen skall det gamla blekna, jag skriver
Det jag minns. Du vet, man romantiserar så gärna i efterhand
Tidens hand, tand, som tandblekning!
Så skall minnena vitna. Som en mycket vit botten under ett mycket blått hav
Så skall mitt hår också vitna när mitt enda barn överlever mig
Den dagen har jag
Kanske
Accepterat att tidens gång inte slutar
Där min väg tar slut, precis som
Jag kan se på växten när den blommar utan att sörja att den kommer att vissna och förgås.
Just så, som ett barn av någon annans tid, skall jag, kvinnan med det vita håret, se in i ögat av tidsåldrar och tänka:
Blott minnet är evigt, resten är förgånget
Med mig."
Som barn av vår tid är vi ganska märkliga
Jag är ett barn av någon annans tid
Mitt barn är min tid som jag bidar blidkar
Med alla minnen mina minnen som jag gömmer så väl undan solen
Inget nytt
Under solen skall det gamla blekna, jag skriver
Det jag minns. Du vet, man romantiserar så gärna i efterhand
Tidens hand, tand, som tandblekning!
Så skall minnena vitna. Som en mycket vit botten under ett mycket blått hav
Så skall mitt hår också vitna när mitt enda barn överlever mig
Den dagen har jag
Kanske
Accepterat att tidens gång inte slutar
Där min väg tar slut, precis som
Jag kan se på växten när den blommar utan att sörja att den kommer att vissna och förgås.
Just så, som ett barn av någon annans tid, skall jag, kvinnan med det vita håret, se in i ögat av tidsåldrar och tänka:
Blott minnet är evigt, resten är förgånget
Med mig."
#
jag kan ju alltid.. läsa morgondagens tidning. trösta mig med att brevbäraren också är vaken. msn:a med de få kontakter jag har som bor i usa. eller sura över att himlen är molnig så att jag inte kan se perseiderna.
2009-08-13
#
det är natt, jag läser offensiv (av alla saker man kan göra på natten) och äter nattmacka och anser att det borde göras till en vana. sedan lyssnar jag på vad jag tror är jens lekmans finaste låt.
gratis är alltid gott
i dag har jag faktiskt besökt ung08! med anledning av att elenette spelade gratis i kungsträdgården. värt. tack a & j för att ni hade kollen!
i går, däremot, var jag kulturell nog att besöka ett av kulturveckans evenemang, nämligen gratis filmvisning utanför stadsmuseet. de visade sommaren med monika, en film som faktiskt var under förväntningarna (e:s kommentar var att hon skulle få psykiska men av den, men vi kunde förstås inte understå oss att gå innan filmen var slut). men, jag antar att man alltid tycker att ingmar bergmans filmer är under förväntningarna eftersom de är så galet hajpade av typ, alla människor i hela världen utom de som inte förstår sig på film. ja, ja. jag tyckte att det var en ganska manschauvinistisk och totalt onyanserad film. kanske beror det på att jag vet vem den verkliga förlagan till monika var, och att hon definitivt inte bar sig så illa åt som filmen förtäljer. any which way, jag kan rekommendera stadsmuseets filmkvällar i veckan, det var en väldigt mysig liten tillställning.
jag känner för att skriva om viktiga saker, såsom varför vi alltid målar fan på väggen vad gäller globala och politiska problem, samtidigt som vi alltid tror att just vi ska klara oss, att den privata lyckan liksom.. infinner sig hur många glaciärer som än smälter. men jag antar att jag är för trött och att det mest skulle bli märkliga, menlösa, icke övertygande resonemang liknande det jag skrev om förhållanden, kön och sexuella läggningar. det inlägget blev faktiskt ganska dåligt. men tanken var god, jag lovar.
god natt, gott folk!
i går, däremot, var jag kulturell nog att besöka ett av kulturveckans evenemang, nämligen gratis filmvisning utanför stadsmuseet. de visade sommaren med monika, en film som faktiskt var under förväntningarna (e:s kommentar var att hon skulle få psykiska men av den, men vi kunde förstås inte understå oss att gå innan filmen var slut). men, jag antar att man alltid tycker att ingmar bergmans filmer är under förväntningarna eftersom de är så galet hajpade av typ, alla människor i hela världen utom de som inte förstår sig på film. ja, ja. jag tyckte att det var en ganska manschauvinistisk och totalt onyanserad film. kanske beror det på att jag vet vem den verkliga förlagan till monika var, och att hon definitivt inte bar sig så illa åt som filmen förtäljer. any which way, jag kan rekommendera stadsmuseets filmkvällar i veckan, det var en väldigt mysig liten tillställning.
jag känner för att skriva om viktiga saker, såsom varför vi alltid målar fan på väggen vad gäller globala och politiska problem, samtidigt som vi alltid tror att just vi ska klara oss, att den privata lyckan liksom.. infinner sig hur många glaciärer som än smälter. men jag antar att jag är för trött och att det mest skulle bli märkliga, menlösa, icke övertygande resonemang liknande det jag skrev om förhållanden, kön och sexuella läggningar. det inlägget blev faktiskt ganska dåligt. men tanken var god, jag lovar.
god natt, gott folk!
2009-08-12
2009-08-11
materialistisk lycka och en stor hemlighet (numera avslöjad)
det händer att jag konsumerar. och att det gör mig till en lite lyckligare människa. titta bara vad jag hittade på record hunter i dag (bland mycket annat, måste jag få tillägga, men jag held my horses och köpte bara dessa två, som ju egentligen är fyra):
en del av lyckan utgjordes förstås av att vara i en skivbutik där man kan diskutera stephin merritts sidoprojekt och egenheter med personalen.
åh, och på tal om musik! har ni hört att man just funnit fyra hitintills okända inspelningar med monica zetterlund? hon spelade in dem i 20-årsåldern under pseudonymen eva norén (ett namn sammansatt av hennes andra namn och hennes mors flicknamn). monica berättade endast för en barndomsvän om inspelningarna, och den vännen har hållit det hemligt fram till dags dato. inspelningarna utgavs på så kallade sjungande vykort, kort som förutom ett motiv hade en melodi ingraverad i sig, och man fann dem i statens ljud- och bildarkiv. det, ni!
en del av lyckan utgjordes förstås av att vara i en skivbutik där man kan diskutera stephin merritts sidoprojekt och egenheter med personalen.åh, och på tal om musik! har ni hört att man just funnit fyra hitintills okända inspelningar med monica zetterlund? hon spelade in dem i 20-årsåldern under pseudonymen eva norén (ett namn sammansatt av hennes andra namn och hennes mors flicknamn). monica berättade endast för en barndomsvän om inspelningarna, och den vännen har hållit det hemligt fram till dags dato. inspelningarna utgavs på så kallade sjungande vykort, kort som förutom ett motiv hade en melodi ingraverad i sig, och man fann dem i statens ljud- och bildarkiv. det, ni!
2009-08-10
#snesnon
jag letar sanningar.
inreder efter humör och mitt estetiska sinne
spontana infall leder till permanenta förändringar
vill skriva mer poesi! när boken kom försvann orden, som om det var slutfört, mitt arbete, mitt skrivande, men nej
jag kan ju inte tänka utan ord
så de får lov att komma tillbaka
förändringar är viktigt och det är säkert nyttigt att byta perspektiv
jag hatar att ams snart är min mest välbesökta hemsida
den är ju inte alltför upphetsande och jag inser
att passa barn är något som många vill att man gör
jag tänker passa mina egna, om några sådana dyker upp någon gång (herregud! ännu en sak man måste göra!)
därutöver funderar jag faktiskt över bloggen
som började som ett infall, övergick till ett beroende och nu tenderar att bli meningslöst nonsens eftersom jag försöker hålla den så opersonlig
avslöja mig inte?
saker och ting är väldigt spännande.
hej!
inreder efter humör och mitt estetiska sinne
spontana infall leder till permanenta förändringar
vill skriva mer poesi! när boken kom försvann orden, som om det var slutfört, mitt arbete, mitt skrivande, men nej
jag kan ju inte tänka utan ord
så de får lov att komma tillbaka
förändringar är viktigt och det är säkert nyttigt att byta perspektiv
jag hatar att ams snart är min mest välbesökta hemsida
den är ju inte alltför upphetsande och jag inser
att passa barn är något som många vill att man gör
jag tänker passa mina egna, om några sådana dyker upp någon gång (herregud! ännu en sak man måste göra!)
därutöver funderar jag faktiskt över bloggen
som började som ett infall, övergick till ett beroende och nu tenderar att bli meningslöst nonsens eftersom jag försöker hålla den så opersonlig
avslöja mig inte?
saker och ting är väldigt spännande.
hej!
2009-08-06
oh, well
bara för det ("det" syftar på föreg. inlägg) hittade jag ett inlägg här, i min egen blogg, som totalt förkastar en promenad. nåja. det får bli undantaget som bekräftar regeln!
angående promenaders förmåga att lösa det mesta
vad kan egentligen mäta sig med en promenad?
inte mycket, om ni frågar mig.
vik några sekunder åt att försöka komma på något otrevligt som inte skulle kännas lite bättre efter en promenad.
vi kan börja med att avverka fysiska åkommor såsom huvudvärk, magkatarr, ont i ryggen, ömma muskler och värkande leder. alla dessa saker skulle förmodligen försvinna och om inte annat lindras av en rejäl promenad, inte sant? inte så konstigt, att röra på sig gör ju allt som oftast att spänningar löses upp och att stela leder blir mjuka igen. låt oss då övergå till mer diffusa saker som melankoli, deppighet, sorg eller allmän leda. sådana saker är ju, vilket gemene man säkert är medveten om, svårare att sätta fingret på och således också svårare att finna botemedel mot. men har ni provat promenader? av någon anledning, som jag antagligen kommer dra något långt spekulativt resonemang om alldeles strax, så försvinner eller mildras nästan alla ovanstående obehagliga känslotillstånd om man bara tar sig i kragen och går ut en stund. antagligen kan det bero på en så enkel sak som att lite miljöombyte ofta gör susen. i stället för att sitta kvar i den redan nedsuttna soffan och känna sig melankolisk över sakers allmänna jävlighet tar man klivet ut i verkligheten, gärna den som utspelar sig i någon närliggande park/grönområde, och får, i stället för tråkiga tapeter eller favoritaffischer som gått sönder i kanterna, betrakta lyckliga hundar och lyssna till lite fågelpladder. en annan orsak till varför saker och ting oftast känns lättare efter en stunds spankulerande skulle kunna vara att man tänker klarare när man kommer ut i friska luften. har man fastnat i en deppig tankegång och apatiskt sitter och tuggar sig igenom den för femtielfte gången, ur stånd att uträtta någonting av alla de saker man borde ta tag i hemma (ni vet, städa, diska, ekonomi, jobb, ringa den-och-den) så gör man något som är både nyttigt för samvetet (att röra på sig är ju alltid bra, och oftast minst lika välbehövligt som att tvätta) och dessutom gör det lite lättare att både andas och tänka. är man stressad har promenaden en lugnande effekt, är man trött gör den en piggare. känner man en krypande ångest och oro i maggropen får promenaden en lättare till sinnes och ger en en, ofta förvånansvärt (åtminstone sett ur den ångestfyllda synvinkeln), ljus omvärld att betrakta, koncentrera sig på och integreras i. känner man sig ensam kör man helt enkelt omvända hundtricket - det finns alltid en pratsjuk tant eller farbror som mer än gärna berättar anekdoter om sitt tidigare så fartfyllda liv, eller om sin hunds dylika.
så, kära läsare, håller ni inte med mig? även om en promenad inte i varje enskilt fall kan lösa problemen vi plågas av så gör den alltid livet lite lättare - och inte bara för stunden. en promenad var om dagen gör oss helt enkelt till lyckligare och mer välmående människor, inte minst med bättre kondition!
inte mycket, om ni frågar mig.
vik några sekunder åt att försöka komma på något otrevligt som inte skulle kännas lite bättre efter en promenad.
vi kan börja med att avverka fysiska åkommor såsom huvudvärk, magkatarr, ont i ryggen, ömma muskler och värkande leder. alla dessa saker skulle förmodligen försvinna och om inte annat lindras av en rejäl promenad, inte sant? inte så konstigt, att röra på sig gör ju allt som oftast att spänningar löses upp och att stela leder blir mjuka igen. låt oss då övergå till mer diffusa saker som melankoli, deppighet, sorg eller allmän leda. sådana saker är ju, vilket gemene man säkert är medveten om, svårare att sätta fingret på och således också svårare att finna botemedel mot. men har ni provat promenader? av någon anledning, som jag antagligen kommer dra något långt spekulativt resonemang om alldeles strax, så försvinner eller mildras nästan alla ovanstående obehagliga känslotillstånd om man bara tar sig i kragen och går ut en stund. antagligen kan det bero på en så enkel sak som att lite miljöombyte ofta gör susen. i stället för att sitta kvar i den redan nedsuttna soffan och känna sig melankolisk över sakers allmänna jävlighet tar man klivet ut i verkligheten, gärna den som utspelar sig i någon närliggande park/grönområde, och får, i stället för tråkiga tapeter eller favoritaffischer som gått sönder i kanterna, betrakta lyckliga hundar och lyssna till lite fågelpladder. en annan orsak till varför saker och ting oftast känns lättare efter en stunds spankulerande skulle kunna vara att man tänker klarare när man kommer ut i friska luften. har man fastnat i en deppig tankegång och apatiskt sitter och tuggar sig igenom den för femtielfte gången, ur stånd att uträtta någonting av alla de saker man borde ta tag i hemma (ni vet, städa, diska, ekonomi, jobb, ringa den-och-den) så gör man något som är både nyttigt för samvetet (att röra på sig är ju alltid bra, och oftast minst lika välbehövligt som att tvätta) och dessutom gör det lite lättare att både andas och tänka. är man stressad har promenaden en lugnande effekt, är man trött gör den en piggare. känner man en krypande ångest och oro i maggropen får promenaden en lättare till sinnes och ger en en, ofta förvånansvärt (åtminstone sett ur den ångestfyllda synvinkeln), ljus omvärld att betrakta, koncentrera sig på och integreras i. känner man sig ensam kör man helt enkelt omvända hundtricket - det finns alltid en pratsjuk tant eller farbror som mer än gärna berättar anekdoter om sitt tidigare så fartfyllda liv, eller om sin hunds dylika.
så, kära läsare, håller ni inte med mig? även om en promenad inte i varje enskilt fall kan lösa problemen vi plågas av så gör den alltid livet lite lättare - och inte bara för stunden. en promenad var om dagen gör oss helt enkelt till lyckligare och mer välmående människor, inte minst med bättre kondition!
dagens promenad ägde rum bland fårhagar och traktorer.
take me for a ride
se, vilken upptäckt jag gjorde när jag gick igenom några av min barndoms böcker! "motorflickan - kärlek och äventyr i automobil" från 1918. denna skatt måste läsas om!bara för att ni ska förstå vilken kvalitet bokens handling (och framförallt bittra humor!) är utav får ni här ett utdrag från sida 6:
"Det var helt naturligt att tänka på Pamela, ty det var hon, som skänkte mig biljetten till lyxtåget och min koj i sovvagnen. Hade inte hon varit, så hade jag i denna stund långsamt och för billigt pris krälat fram mot Rivieran på ett 2:dra klass-tåg, med sotfläckar på näsan, medan kanske något minderårigt barn spillde marmelad på min blus och ett dibarn i samma vagn gallskrek."
Vilket ordval! Smaka bara på formuleringen "krälat fram mot Rivieran"! Och vilken åldersfascism sedan! För att inte tala om författarens förmåga att bygga milslånga meningar med hjälp av skiljetecken på precis rätt ställen! Ack, vilken färdlektyr kan inte detta bli på min förestående resa?
tit for tat
dagens tips: bad i brunnsviken
dagens inköp: en pryl som ger utlopp både för min förkärlek för knappar och ordlekar. finns på hallongrottan.
dagens inköp: en pryl som ger utlopp både för min förkärlek för knappar och ordlekar. finns på hallongrottan.
2009-08-05
den eviga frågan
varför får jag "hunk hunting newsletter" till min hotmail hela tiden? tursamt nog hamnar det automatiskt i skräpposten.
2009-08-04
!
PS
jag behöver någonstans där jag kan spela in sången till lucksmiths midweek morning som jag och ron ska göra en cover på till tributen. den måste vara klar om ett par veckor och jag har mitt i allt flyttkaos inget eget ställe där jag kan fixa någon ens okej inspelning, är jag rädd. någon som har någonstans där jag kan hålla hus? tacktacktack i så fall!
DS
jag behöver någonstans där jag kan spela in sången till lucksmiths midweek morning som jag och ron ska göra en cover på till tributen. den måste vara klar om ett par veckor och jag har mitt i allt flyttkaos inget eget ställe där jag kan fixa någon ens okej inspelning, är jag rädd. någon som har någonstans där jag kan hålla hus? tacktacktack i så fall!
DS
i like all the stuff you are, i like playing the guitar
symptom: stickande känsla i hela vänster underarm, som om någon stack mig med nålar på insidan av armen där huden är som tunnast. oförmåga att böja handleden. nerverna i fingertopparna förmedlar ingenting annat än smärta. lealöshet i hela armen.
orsak: för mycket gitarr för mitt eget bästa. men någon gång måste jag ju fan bli bra på dethär.
orsak: för mycket gitarr för mitt eget bästa. men någon gång måste jag ju fan bli bra på dethär.
weird
konstigaste konversationen på pride:
man som transar till kvinna (låt oss kalla honom t!) vill ge mig en folder om transor i sverige. jag har redan fått en dylik och tackar alltså nej av den anledningen.
t: men ta en till din pappa!
k: jag har ingen pappa, jag är uppvuxen med två kvinnor som föräldrar.
t: eh. jaha. åh. ojdå. men någon pappa måste du väl ha?
k: tja. jo. men jag är provrörsbarn från danmark, så, haha.
t: aha. åhå. men.. (paus) du är väldigt snygg för att vara provrörsbarn!
k: haha, va? brukar de vara fula?
t: nejnejnej, alltså, nej så menar jag förstås inte! men du är ju väldigt snygg! ska du inte skicka en folder till din pappa?
och för att ta tillfället i akt, här kommer konstigaste konversationen från cosy den 5 år också:
random människa med lite hög promillehalt (benämns därför hädanefter som p!) stövlar rakt fram till mig genom rummet på ett lite märkligt rättframt vis med tanke på att vi aldrig hälsat tidigare.
p: du är tillsammans med någon i bandet, va?
k: ursäkta va?
p: är du tillsammans med någon i bandet?
k: nej! varför skulle jag vara det?
p: du ser ut som någon som skulle vara tillsammans med någon i bandet!
håhåjaja. människor är märkliga. men rätt underhållande ibland!
man som transar till kvinna (låt oss kalla honom t!) vill ge mig en folder om transor i sverige. jag har redan fått en dylik och tackar alltså nej av den anledningen.
t: men ta en till din pappa!
k: jag har ingen pappa, jag är uppvuxen med två kvinnor som föräldrar.
t: eh. jaha. åh. ojdå. men någon pappa måste du väl ha?
k: tja. jo. men jag är provrörsbarn från danmark, så, haha.
t: aha. åhå. men.. (paus) du är väldigt snygg för att vara provrörsbarn!
k: haha, va? brukar de vara fula?
t: nejnejnej, alltså, nej så menar jag förstås inte! men du är ju väldigt snygg! ska du inte skicka en folder till din pappa?
och för att ta tillfället i akt, här kommer konstigaste konversationen från cosy den 5 år också:
random människa med lite hög promillehalt (benämns därför hädanefter som p!) stövlar rakt fram till mig genom rummet på ett lite märkligt rättframt vis med tanke på att vi aldrig hälsat tidigare.
p: du är tillsammans med någon i bandet, va?
k: ursäkta va?
p: är du tillsammans med någon i bandet?
k: nej! varför skulle jag vara det?
p: du ser ut som någon som skulle vara tillsammans med någon i bandet!
håhåjaja. människor är märkliga. men rätt underhållande ibland!
2009-08-03
augustilunch och italienvin
jag och mn var deppiga och bestämde oss för att gå ned på rio och se på augustilunch i rom. det var ett mycket bra initiativ. regissör och huvudrollsinnehavare är samme man som skrivit manus till gomorra, och hans mamma spelas av en kvinna som aldrig (!) agerat förut och ändå gör en galet fin rollprestation. efter filmen kände vi oss så inspirerade att vi gick raka vägen till ica och handlade ciabatta, mozzarella soltorkade tomater, för att sedan traska hem och dricka upp vårt italienska bordsvin som vi köpt i sorrento.
vill ni läsa en bra recension av filmen, läs denhär.
och se trailern förstås:
vill ni läsa en bra recension av filmen, läs denhär.
och se trailern förstås:
2009-08-02
2009-08-01
det är så opraktiskt
det är så opraktiskt att balansera hela tiden,
mellan det som är accepterat och går hem
och det som jag kan stå för helt och hållet.
det är så opraktiskt att ha ett namn som säger: kön
ändå vågar man knappast tala om att könsneutralisera alla namn eftersom det utlöser panikartade ramaskrin och gärna fördömande diskussioner om fi.
//
det är opraktiskt att gå omvägar om namn och pronomen för att slippa att ens samtalspartner eller läsarna av ens blogg skall definiera det man talar/skriver/berättar om efter kön. opraktiskt.
vi har gjort världen ganska opraktisk att ta sig fram i, och
jag blir så trött på att behöva gå med machete i snårig djungel varje dag.
//
jag vill kunna tala om min partner (när eller om jag har någon) utan att behöva komma ut som varken homo eller hetero. jag vill inte alltid behöva könsbestämma varenda organism i min omgivning - om jag har ett förhållande, varför skall det första jag berättar om min nyfunna kärlek alltid behöva vara vilken av de två fördefinierade delarna av befolkningen personen i fråga tillhör? ibland kanske hårfärgen är intressantare. eller musiksmaken. personligen tycker jag det. i alla sammanhang passar det sig inte att ha en samkönad partner. i andra sammanhang blir man inskränkt heterofil om man har en partner av annat kön. ändå måste man alltid säga antingen "hon" eller "han". det är vad som finns att välja på.
//
att man kanske har flera pojk-/lite-mer-än/dejt-/flick-/vänner passar sig oftast inte alls. inte heller att man kanske inte vill ha ett förhållande över huvud taget, eller inte tror på stängda parförhållanden utan snarare känner sig begränsad av dem. många tyckte att jag, när jag hade haft ett förhållande som var två år långt med en partner av det andra könet, "kom ut" när jag hade en partner av samma kön som jag själv. jag fattade ingenting. vadå kom ut? jag kom ju inte ut som hetero när jag inledde den tidigare av de två relationerna, och hade aldrig sagt att jag bara tände på eller kunde bli förälskad i någon av motsatt kön. jag har alltid kunnat bli kär i person oavsett kön och aldrig gjort någon grej av det, eftersom jag
inte
definierar
person
efter
kön.
jag tror inte på sexuella läggningar, inte mer än i det avseendet att den fysiska attraktionen, den som bara utgår ifrån det utseendemässiga, kroppsliga för vissa personer kan vara begränsad till bara kvinnor eller bara män. för den skillnaden är banne mig den enda skillnaden som finns. och den finns inte ens för alla. det är så opraktiskt att hela jävla världen alltid skall utgå ifrån någonting annat.
mellan det som är accepterat och går hem
och det som jag kan stå för helt och hållet.
det är så opraktiskt att ha ett namn som säger: kön
ändå vågar man knappast tala om att könsneutralisera alla namn eftersom det utlöser panikartade ramaskrin och gärna fördömande diskussioner om fi.
//
det är opraktiskt att gå omvägar om namn och pronomen för att slippa att ens samtalspartner eller läsarna av ens blogg skall definiera det man talar/skriver/berättar om efter kön. opraktiskt.
vi har gjort världen ganska opraktisk att ta sig fram i, och
jag blir så trött på att behöva gå med machete i snårig djungel varje dag.
//
jag vill kunna tala om min partner (när eller om jag har någon) utan att behöva komma ut som varken homo eller hetero. jag vill inte alltid behöva könsbestämma varenda organism i min omgivning - om jag har ett förhållande, varför skall det första jag berättar om min nyfunna kärlek alltid behöva vara vilken av de två fördefinierade delarna av befolkningen personen i fråga tillhör? ibland kanske hårfärgen är intressantare. eller musiksmaken. personligen tycker jag det. i alla sammanhang passar det sig inte att ha en samkönad partner. i andra sammanhang blir man inskränkt heterofil om man har en partner av annat kön. ändå måste man alltid säga antingen "hon" eller "han". det är vad som finns att välja på.
//
att man kanske har flera pojk-/lite-mer-än/dejt-/flick-/vänner passar sig oftast inte alls. inte heller att man kanske inte vill ha ett förhållande över huvud taget, eller inte tror på stängda parförhållanden utan snarare känner sig begränsad av dem. många tyckte att jag, när jag hade haft ett förhållande som var två år långt med en partner av det andra könet, "kom ut" när jag hade en partner av samma kön som jag själv. jag fattade ingenting. vadå kom ut? jag kom ju inte ut som hetero när jag inledde den tidigare av de två relationerna, och hade aldrig sagt att jag bara tände på eller kunde bli förälskad i någon av motsatt kön. jag har alltid kunnat bli kär i person oavsett kön och aldrig gjort någon grej av det, eftersom jag
inte
definierar
person
efter
kön.
jag tror inte på sexuella läggningar, inte mer än i det avseendet att den fysiska attraktionen, den som bara utgår ifrån det utseendemässiga, kroppsliga för vissa personer kan vara begränsad till bara kvinnor eller bara män. för den skillnaden är banne mig den enda skillnaden som finns. och den finns inte ens för alla. det är så opraktiskt att hela jävla världen alltid skall utgå ifrån någonting annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)