#

livet som ändlös tematik:

harspår i snön, vinterlandskap, nylagade vantar och hemstickad halsduk som är hur lång som helst.


hemtentaångest, jag tappar ord när jag är stressad, sover inte, alltihop en mycket dålig kombination. orden kommer stötvis. som i: tystnad, hysteri, tystnad, hysteri. kaos. allt bra ska ju komma ur det. så jag antar att det blir bra. (eller åtminstone tillräckligt)

ocr-numret till facket är borta och jag har inte råd att sitta i deras telefonkö och få ett nytt.
boken på skrivbordet kostar tio kronor om dagen, jag kommer utgöra universitetsbibliotekets största inkomstkälla snart. det går runt i huvudet.

önskar mig i julklapp: stresshantering och självhjälpsprogram. sjukgymnastik och en hälsosam livsstil.

Till Elin

För att jag måste ha sönder
dekonstruera
Även det som kanske fungerar
ganska bra

Men om jag vet att det är fel
hur ska jag kunna ljuga då
hur ska jag kunna leva
med leendet på läpparna, med mycket vita tänder, blåa ögon, gult hår

Jag ser inte igenom
ögonen
men jag hör när jag lyssnar noga
Jag ser inte igenom allt det som sagts
det oskrivna är ibland mycket svårt att komma åt

Men när jag hör dem
om jag lyssnar och hör dem komma
hör nycklarna i låsen
hör dig stänga burens dörr

Hur ska jag då kunna leva
hur ska katten då kunna ta sig in

nu stod hon i rulltrappan på väg upp. att hon hade tagit sig så långt. hon såg på dammet som låg utefter väggen, längsmed trappan, hela vägen från perrongen upp till spärrarna. oändligt mycket damm. stora grå drivor som gjorde det svårt att andas när hon såg på dem. som om hela lungorna fylldes med damm. som om drivorna låg i hennes andningsvägar, blockerade. andningsblockad. hon undrade om någon någonsin hade städat detdär utrymmet. blev arg. varför städade ingen? varför var det ingen som gjorde något åt dethär? folk kunde ju vara dammallergiker. få damm i lungorna, kanske dö i rulltrappan av dammförgiftning kanske av någonting helt annat. hon tyckte att någon borde städa. rulltrappan och henne själv. men det var det visst ingen som gjorde. folk man trodde skulle städa lämnade i stället bara mer damm i hörnen. aldrig var det någon som städade.


det handlade alltid om relationer. människor emellan eller ting emellan eller mellan människor och saker. hon visste det, förstod det. hon visste att hon själv var både människa och sak, och att hennes relationer föll sig därefter. ibland var tankarna ett fängelse, ibland var det kroppen. och dessa relationer byggde på regler! inte bara de grundläggande basala, utan i ännu större utsträckning de oskrivna och outtalade. det fanns ramar. hon visste inom vilka hon kunde röra sig. valde därför att befinna sig där. hon visste i vilka rum hon kunde röra sig, tala. tänkte att hon skulle befinna sig enbart där nu. hon behövde de oskrivna reglerna, de fasta ramarna, strukturerna som hon skapat tillsammans med de andra som rörde sig i samma rum. hon visste att hon var med och skrev reglerna där, att de konstituerades genom ord och handling inom relationerna som allting handlade om. hon visste att hon inte kunde vara hemma. när man är ensam finns inga ramar.

det fanns en värld i staden som de delade. det var en värld bland tusentals världar; var och en rörde de sig i flera, men det fanns en värld som de delade.

?

frukostferier
jag friar till det okända
det finns alltid ett jag
dammiga lungor
dumt lugn

#

och munnen som vrider sig
det leendet som stryker fast, stryker under, det kan inte vridas fram
det som vittnar, som sprättar sömmarna

sättet hon ser ned i golvet på
häver sig upp över ytan, som månen över himlen, hukar sig under minnena som granskogen i norrlands inland
och bottenviken

och händerna som tar i oss även när de rör vid annat än mina
än mina axlar och fingrar och över håret
över hennes hår. och spåren vi lämnar i varandra, som i nyfallen snö, det är skoningslöst vackert i det oskyldigt vita.
snön över det skyldiga. sen kommer skorna och trampar hål, ned till den blöta marken, de ruttna löven, vi är som de där löven som ett rö för vinden vi är vind för våg
driver iväg

och leendet, läpparna vrider sig. jag ser hur ögonen letar hål. hittar dem. vi hittar dem i varandra. trycker klackarna hårt i den mjuka myllan, brännmärker varandras hud. hittar spåren i varandras kartor. vi är kartor, fåglar, rön för vindar, vi har inte råd
jag önskar att vi hade råd.
jag önskar att vi kunde prata med varandra.

#

"Det man inte vet om kan man inte akta sig för."

allt kryper

och äppelträd

"...hade kunnat bli en verklig diktare, om den påträngande verkligheten hade lämnat henne tillräcklig ro."

och kursen. och den kursiva läsningen.
och ishockeyspelet på jobbet igen. och ambitionen men så långt ifrån målet, så många år, så få.
och isen. under cykelhjulet och på cykelsadeln. och alla de litterära parafraserna.
och språket som jag håller i min hand. knycklar ihop. som en plåtburk. vasst mellan fingrarna.
åh, fingrarna. ja. alla dessa hände-r -lser ändelser. och den lilla tiden som fylldes med någonting annat, alltid med någonting annat.
nästa gång ska jag köpa blommorna själv. och äppelträden, låta dem blomma.

mitt i natten!

ungefär när müsliburken slår i golvet klockan tre på natten och jag sysselsätter mig med att sopa i brist på sömn och bättre saker att göra,
ungefär när sent i november tagit slut och det fortfarande bara är början,
ungefär när jag tappar orden inför dina ögon, ungefär där står jag nu. utan sömn och med ett konstant höstmörker utanför och löv som ramlat av grenarna för länge sedan, lämnat dem åt sina egna nakna silhuetter emot himlen. kall, grå, lite som metall. lite för många par ögon i mina. lite för konstiga vinklar. lite för många fotografier.
och filmen jag hämtade ut i dag var tom.
ungefär när jag börjar tänka på hur jag andas och hur långa intervallen mellan pulsens slag är, ungefär när det är obehagligt att sänka ned axlarna och svårt
att koncentrera sig
på det jag läser, ungefär där är jag nu.
med hjärtat i halsgropen och gropen i vägen och vägen hem var mycket lång och citaten som haglar och skägget i brevlådan och mitt i allt dethär är det för många par ögon i mina och alldeles
för lite
att hänga upp sig på. och ändå, ändå.

#