alltid är det för litet och för
trångt och sen helt plötsligt glömde man bort det
alltid olika väggar som tar vid sedan
känslan av att jag själv ställde dem där och att livet ju,
egentligen,
är större, sedan förbannandet av mig
själv sedan grämandet över detta sedan ångern över grämandet
sedan upptäcker man att man glömde bort det som var skoj
alltid glömmer man bort helheten för
att man försöker se helheten sedan grämer man sedan ångern
som om livet, i sig självt, skulle
bjuda på mer än denna intressanta process av att försöka fatta
vad väggarna består av och vem som ställde dem där
vem som sa att livet var en väg och
döden en vägg
vem som sa att det var en vägg att
ångra sig vem som sa att skuld kunde leda till bättring.
som om det kortvariga alltid är
försumbart och bara står i vägen för mer bestående processer
jaha så står man där och väntar på
det bestående och vågar inget göra för det kanske blir för kort
och hamnar i vägen
dessa små cirklar och irritationen
över skrynkliga mattor sen ångern över att jag grämde mig över
det lilla och missade det som var skoj
och alltid la jag tiden på fel plats
och alltid var känslorna en
överreaktion
eller så stängde jag av dem för
mycket! hursomhelst går det alltid att göra fel
sedan sitta där och vara efterklok och
glömma bort.
