I rummet var hon, den som kallades så,
just detta utmärkande drag. Som om varje drag i hennes ansikte (vi
kallar henne så, vid detta) var skilt från de andras drag, och de
andra alltså var just det,
och hon blev andra. I
detta rum blev alltså varje rörelse hon gjorde, av betydelse och
vikt, och likaså varje ord hon sa – liksom varje ett hon lät bli
att säga. Även tystnaden var laddad med en finmejslad logik som
byggde på det särskiljande i hennes drag, detta som satt i hennes
fingertoppar och flöt i hennes blod. För det var inuti, lika väl som
utanpå, som hon, utan dem, var av annat, med annan riktning, mening
och innebörd.
Utanför
henne rörde sig luften, laddad med mycket enkel logik; tillhörighet.
Hon, var tvungen att äga varje andetag, medvetet och starkt. Genom
att andas luften tog hon den, stal hon den, övervann hon den och
erövrade hon den. Det var elakt, eftersom den inte var hennes.
Likadant var det när hon talade. Det tydde alltid på att någon
annan blev bestulen, tvingad till att lyssna och bli tyst. Ändå var det så, att när hon lyssnade talade ingen
till henne. Orden flög genom rummet tillsammans med blickarna men de böjde sig
alla runt henne, eller över henne eftersom hon var kort men inga av
de egentliga var långa. De var inte heller starka eller stora på
annat sätt. Ej heller högljudda eller ignoranta. I varje missuppfattning, för de kallades så,
låg felet, bristen, hos henne den korta och svaga, den tysta eller
stjälande av ord och ljud och utrymme. Den överanalyserande som
ändå, alltid, misslyckades med logiken. I praktiken var hon ett
icke-varande, och det var därför rakt omöjligt för rummets
personer, att verkligen ha henne där. Därför böjde de sin verklighet inte efter utan runt henne, så att den inte blev anpassad men mjuk, och klibbig som deg med för lite mjöl på fingrarna.
