#

i staden finns det som är du 

men också i skogarna

och om jag flög över havet skulle jag se dig där. 

i sången och sidorna i böckerna bland ord

där hittar jag dig, där blommar du

orädd och enveten

inte rädd att vara för mycket.

i luften darrar det

som inte blivit sagt

ett osynligt dis

men märkbart, och känsligt. 

jag tänker mig att det är så dina tankar ser ut

och så dina fingrar känns,

kanske 

i staden och på gatorna som rör sig utanför 

där går du fast du inte är här

där går du fast du inte vet om det

där går du så förströdd,

med händerna i fickorna tänker jag

med huvudet långt långt borta

du ser på fasaderna och de säger dig saker som jag kanske inte vet men kan känna

och i skogarna går du

där går du fast du kanske inte vet om det

med blicken högt i träden som jag vet namnen på 

vet du det, kan du dem? 

vet du om att du går där? 

och att jag längtar och vet om vad du tänker. 

#

och det som bär oss och urholkar oss

det måste försvinna

det som vi äter och äter upp det tar ju också slut

det som gröper det lämnar skålar

vad ska vi lägga där

att lägga nya saker i 

vad är det för nya saker

det som bär oss och när oss och ger oss vingar men också fräter och tär sönder oss

det måste undan för det nya

måste lämna rum nu 

det kan inte annat

inte annat än försvinna

men de rummen sen

och de vandrande i tomma rummen, alltså vi

vad ska vi ha där nu

vad göra av oss själva

bjuda in? 

det som holkar ur det lämnar hål och det ser ut som efter vatten

som när havet lämnat spår i gammalt berg

i fuktig sten

vad ska växa där nu i stenen

nu när vågorna är borta nu när vattnet

vad ska lägga sig i fossilerna i mig som syns efter dina fingrar i mig som syns efter dina ögon jag vet inte 

men det måste bort 

havet måste 

vinden måste

de vindpinade träden och nakna klipporna står kvar

att fyllas med nya fåglar nya vatten nya hav

och det som bär oss är spåren

och det som bär oss ska inte längre få oss att försvinna

bara leta sig sakta in 

och stanna kvar