#

parafraserar
bygger upp en värld av allegori

gömmer mig under filtar
leker att jag är ett träd

somnar
vaknar och somnar om

drunknar
lär mig att inte simma
lär mig att inte se

viker
tvätt
viker ned blicken

draperar
o livet du stora och heliga
i sammet
i siden
i guld

vänder mig om
vänder mig aldrig
lärde mig gå
lärde mig sjunga

lär mig aldrig vara mig själv tillräcklig,
därför får ni det här:

#

kasta genom mig stenar
just nu är jag alls intet
som vatten, som en jord av hav
kasta genom bröstkorgen
revbenen
de är just bara vatten
inget motstånd här
inga lungor som stoppar
kasta dem tungt
hårt
och de ska andas mig
landa genom mig
jag ska bilda hål i mig
hål att kasta som stenar genom mig
allt du bär och aldrig ville bära

i mina ögon vatten
i mina ögon luft
och orden rann som sand
emellan mina fingrar

jag var stranden
jag var havet, vågorna
jag var vattnet,
luften och du andades

kasta genom mig stenarna
de landar mjukt på jorden bakom min rygg

#

skriver ur mig verkligheten
eller skriver mig ur verkligheten

kan säga saker som:
när jag mår sämst så lever jag som mest
producerar jag som mest
är jag så närvarande

kan höra mig själv säga:
när jag mår bra dokumenterar jag ju ingenting
det är perioder som bara försvinner
det är så svårt att få det kännas meningsfullt

men allt detta intensiva
det är en ständig men flyktig jakt
jag letar över öppna hav
och stirrar i blinda himlar
på stjärnor som blir metaforer för:
just allt och ingenting

och mitt i detta stora
det är ju då jag är som minst
fäller tårar för ingen orsak
letar glömda saker som saknar namn, namn och mening och tillit

kan känna:
kan känna mig sämst
så vad är det då för mening
med att skriva
med att tala
med att dokumentera

varför ska jag berätta om det här
jag vill inte se mig själv såhär
jag vill inte känna mig såhär
vill inte känna mig själv i det här
lära mig känna genom det här
lära känna mig själv som

och vad lär jag mig egentligen genom att skriva
genom att leva halva mitt liv i en tankevärld
genom medier såsom: litteraturen. breven. dagböckerna.
jag äter mig igenom dagar av ord

lär känna mig såhär
jag vill känna mig såhär
om du nånsin ska förstå måste du känna mig såhär
ta i mig såhär

genom
måste ta mig genom
igenom

december och alla de här åren
åren av ord, som kött och blod;
"Det finns inte lycka och olycka. Det finns bara liv och död"

#

jag letar fortfarande
ordet utan namn

det som brister
eller som får allt att brista;
tilliten som alltid fäller sig själv

livet är en kedja av motsägelser
som att alltid stå och hugga sig själv i foten
i stället för att bara gå

jag letar och det faller nätter
över mitt tak
över mina trötta öron
över mina blinda händer
över mina ögon som ser så långt bort men aldrig det
som är nära och gripbart och smått

och över det som brast
jag är det som brast
jagar det oemotsagda ordet som aldrig fanns
jag letar helheten, den enda, den oemotsagda, ordet

helheten är det enda ordet
utan namn

#

drivved
det ligger drivor av snö
som vi kör igenom
det blir olyckor och vi fastnar mitt i vägen

jag driver iväg som på öppet hav
när jag läser gamla dagboksanteckningar inser jag att det alltid är samma känslor
som avlöser varandra.

när kände jag senast någonting nytt
någonting jag aldrig upplevt förut
när lärde jag mig att undvika det tråkiga och göra det som leder till
som leder

jag driver med mig själv
och det här driver mig till vansinne
att det alltid är samma december
att det alltid är samma stress
samma känsla av att det ju inte blev
att det ju inte ledde någonstans

i september ska jag se dina nya ögon
i augusti juli mars och maj
jag ska känna med mina nya fingrar
och ögonen
drivveden
allt som jag tappade på vägen

jag är snökaoset i maj
julen i mars
våren i augusti, juli, september
och det driver mig till vansinne att alltid vara femton år
femton femton långa vårar

#

innesluten i
lägenhetsskal
andra skal.
jag är så förbannat skalanpassad

letar efter anna jörgensdotter
måste lånat ut boken till någon
nu mycket förvirrad

varför är det alltid favoritböckerna jag lånar ut

alltid det finaste
husen som ögon
som hörn att runda på vägen hem
att det är andras hem däri slår er väl inte

att jag faktiskt bor här

jävla skalor
cdefgahc
detta att stå upp för allt man kan
jag spelar upp mig själv på repeat

ja, du om någon vet ju.
alltid för liten
alltid instängd
alltid så långt bort
och sen tappar jag orden

står här med bara ett skal av ilskan kvar.

#

som trilskas
överhettade understöd
jag
är
så
understimulerad
rättelse: jag har alldeles för mycket att göra.
det föll snö, jag tände ljus.
det blev advent, jag gick
på kungsgatan
fotade lamporna
150 år!
i vardagsrummet har folk det trevligt.
vi umgås som om inget hade hänt, det är ju precis nu det händer
nu; när vi slutat vänta,
nu; när vi slutat komma överens,
nu; när vi slutat förvänta
oss
jag vill inte ha det allra minsta
och just därför får jag allt
just därför överhettad
just därför så understimulerad
när
du
inte
är här

#

det går inte an
vägarna som låg så stjärnbeströdda
ja, vi kallade dem allt vackert
tänkte bara vackra tankar
i små svarta askar
gärna klädda i sammet

sedan mörkret, alla gator som bara tog slut
jag bor precis vid en återvändsgränd
cul-de-sac
log jam
jag ser det så
inte som en vändplats, bara en gata som tar slut

här kastade vi alla stenar
för att gå

men jag bär det fortfarande
och du är alltid lika sammetsögd
alltid lika lena ord som famlar efter det gömda
och du ser att jag har det ju här

gömmer i svarta skrivböcker och små små askar
sådant jag förut kunde tänka högt
men jag tänker bara fula tankar
och det går ju inte an

här göms bara smuts och skammen av att leva och känna
leva och ångra det jag aldrig sagt och aldrig gjort
här tänks bara fula tankar
och svåra, fula ord

#

tusen nålar
(omkullkastar betydelsen av tid och plats, eller rum,
eller varaktighet, beständighet, tid, plats, eller rum, varaktighet
att vilja vara här, nej här
här finns inte rum för ett vara - -)
jag tappar dem ut över golvet
läser, skriver, läser
tusen himlar faller ned över mitt huvud i natt
det dånar vid varenda en
och jag ser upp och ut i intet

#

vid mina fingrar knutet ett kött som blöder ord

stavelser

liknelser

böjelser

#

klibbar fast i språket
och mitt eget begär
upprepar samma ord som på repeat
som om någon redan spelat in mig och jag bara spelar upp
ingenting nytt under solen.

saknar självdisciplin och distans
ja, jag saknar distansen
står inte utanför mig själv och ser på mig själv i rummet
står inte inuti någonting annat än den kropp jag upplever mig bära omkring på
inte ens kan jag ta den över axeln

ja, ni hör ju i vilket jag sitter fast
mycket stora spänningar
vi åtrår och åtrås och sedan ignorerar vi i tron om att:
vi kanske är större
vi kanske är längre bort
men jag såg det här redan som liten och räddes det
det finns så många ytor att gå under

så till syvende och sist
det låter när jag låter fingrarna gå över tangenterna
inte för att jag talar
men för att här finns ord
och jag kan aldrig vistas utanför dem
kan aldrig förstås som någonting annat

#

jag är tidlös
förhåller mig inte till axlar som ålder eller stigande mognadsgrad
att ett längre varaktigt tillstånd av stabilitet skulle ses som eftersträvansvärt
jag undrar vad som är länge, vad som är varaktigt
jag undrar om tiden är ett framåtskridande projekt
inte i mitt fall
och om åldern nu skulle innebära flyktighet
om fem år längtan
om tio år statiskhet
om femtio år stagnation
och detta att inte vilja leva
om det är dödslängtan, om det är misslyckande, att en kort tids tjusning är att inte kunna se
jag är tidlös och ett ständigt omöjliggörande av praktiker
det vedertagna
jag står inte där
är på icke-plats i icke-tid, platsar inte i sociala rum
eller kala
i mitt liv står tiden och stampar, väger från en fot till den andra
och alla beslut jag tar som vore åldersbundna blir bundna till ingenting annat än ett fel
ett ständigt misslyckande i att vara
jag är ingenting som jag inte förstår
men det är ju aldrig det som är problemet

#

jag vill gärna kräkas
få tillfällig andnöd
kikhosta

det är ett mycket ensamt arbete att alltid tala om sig själv
tala öppet om sig själv
tala högt på öppna platser
tro att man är en ronja att skrika vår-eller höstskrik

men jag är ingenting under det här
det finns ingenting innanför de här pannbenen vi låtsas använda som sköld
talar alltid om oss
som om det funnits något sådant

någon som läste mig sa en gång att jag verkade leta efter någon sorts tvåsamhet
som vore det det jag gömde bakom naglarna
nej, jag ska kräkas i era skor på festen
hålla i era hår hårt med mina händer
klösa mig fast som en katt
ni kommer aldrig undan mig för jag är allting mycket öppet
i era ansikten
vi ska alltid tala om ett vi

jag är ett mycket ensamt arbete
gediget, mödosamt klamrar jag mig fast vid postteorier om avsaknad av sanning och subjekt
detta är bara ännu en situation
en påminnelse om att jag läst haraway
en dricka på mc donald's mitt i natten på väg hem

om att bryta principer och mönster
jag bryter så gärna ned mig själv
det gör du också
du också
och du
om vi kunde tala om för varandra: här är inte okej att spy upp sig själv
inte i varenda gathörn
inte under varenda gatlykta turn my collar to the cold
and damp
andas fuktig luft nära dina öron
och i fiskartröja
jag ger mig själv så gärna åt ditt liv
och åt alla andras

#

välter ut pantkassen i köket
i allt lika maktlös och obetydlig
samtidigt som jag pratar med min mamma i telefon
burkar mot golvet låter så starkt och så länge

tar fram boken jag vet att jag vill läsa
ljudboken jag vet att jag vill höra på
börjar sortera kläder i högar men vill ha allt

eller helst inte
jag vill springa efter en boll
stå naken i kala duschrum och klinkers ska gå mot min hud och dina armar
jag drömmer om dina armar om nätterna
de sitter fast på mina näthinnor tillsammans med dina skor

jag ska röka mig inne
eller kanske ta på mig alla kläderna på samma gång
lager på lager på lager på lager
räkna mina strumpor
planera min vecka.

och i ögonen
jag vill ha dig
mot klinkers och varm betong
smälta här
glömma här
se allt vi väljer att inte tala öppet om

jag ska sparka mina spikskor i väggen
bryta mig in
sluta prata i telefon samtidigt som jag sätter mig vid bordet för därunder har vi gömt våran pant
jag tänkte läsa mig till det jag vill veta
samtidigt tror jag inte alls på det här.

vad skulle jag kunna ge mig själv
vad skulle mina fingrar kunna blöda ur sig om jag så bad på mina bara knän om ord
nej vad som står i min makt
jag kan böja mig
springa efter dig och orden du lämnade
över sanka gräsplaner och låtsasmark
regnade över
och kala väggar
jag ska ta dig mot kala väggar och betong

#

ögonhålorna pekar nedåt och inåt mot näsbenet och svalget
jag sväljer ned stora hårbollar att kräkas upp vid lämpliga tillfällen
du
ger mig ingenting längre
som ett napplamm i en skokartong i köket
mycket ensamt och smått

jag pressar tungor mot tandrader
ögonlock emot ögonlockskanter täcker allt och gör svart
andas in genom näsan och ut
andas inte ut

det är tårmönster på underkläderna på åhléns
tuggumimönster på gatstenarna, det skräpas
korta nagelkanter mot handflator tummar nogsamt invikta
för det är såhär man gör
det är såhär man gör

jag sväljer ord och etiketter
slickar på lappar och frimärken
allt ska märkas, synas
tar dina komplimanger och stoppar dem långt in i mig
där får de ligga och gömma
för jag glömmer ingenting
jag glömmer ingenting
jag bara upprepar och upprepar

som ett napplamm i en skokartong i köket
du är helt beroende av det här
jag gör mig fri
jag tror mig vara någon makt
jag kan inte fånga eller släppa
kräkas i gathörnen
samla på månader i hög

kan inte sluta
se
vilja bli sedd
höras
vilja bli hörd
den dagen du blir lyhörd är jag ett napplamm i köket
och du kan bära mig i skokartong

#

det är så mycket som inte går att laga
jag kan välja att stanna i det eller välja att släppa
jag kan välja att inte bära alla hål och sprickor
att inte stanna i allt som gick fel

det går ändå inte att vrida tillbaka
klockorna
orden
de oledda läpparna
de som aldrig log
låt dem slippa det då
låt dem göra det nu i stället

jag vill inte påminnas om det här
jag kom, jag såg, jag kände, sen lämnade
lämnade jag skärvor och krossade rutor för att stanna med dig
för jag är inte ett byte, inget rov, inte ett offer för diverse omständigheter
och jag kan inte laga allting
kan inte låtsas att det är helt
att jag inte ser
jag kan bara välja
gå eller stanna
gå eller stanna
gå eller stanna
gå

lägesuppdatering

helt plötsligt vill jag inte alls skriva fiktion.
jag har ingenting att hitta på längre.

jag har en lägenhet (förvisso i tredje hand) och en väldig massa fina bilder. det betyder att jag gör en väldig massa fint.

jag har fortfarande identitetskris. jag tror jag kommer ha det alltid. eller så kanske jag bara är för ung, fortfarande. men tanken på att jag kommer bli gammal känns så bisarr att en evig identitetskris känns mer rimlig, om än inte lättare att förlika sig med.

jag längtar efter att få skriva akademiska texter igen, läser än så länge kurslitteraturen med en helt ofattbar energi. jag håller på att missa var jag ska kliva av tunnelbanan varje gång. och jag vill faktiskt. även om jag förstås kunnat skriva akademisk text hela sommaren men fortfarande har resttentan kvar. hemtentan i män och maskuliniteter som jag fick samma dag som jag blev av med min lägenhet. ibland vill jag inte alls.

jag har en distans igen. och jag minns hur det kändes. jag kanske trodde att jag hade glömt. det hade jag inte. men det är förstås väldigt annorlunda nu. om än konstigt lika. det som liknar är kanske inte avståndsrelaterat, eller känns inte så. mer andra saker då. som sättet att kommunicera och hitta och fungera likadant. som om jag nånsin skulle fatta.

det finns hemskt mycket att göra. och ändå många timmar att sova om nätterna. jag är stressad. jag ska ha fest. jag trivs. jag är desperat över situationen. över att allt som är fint är så långt bort eller lätt att förlora. som 50 mil eller en lägenhet i tredje hand. jag vill fortfarande ha fåglar över armarna, men är rädd att bli en kliché, framförallt rädd att verka bräcklig. det är så mycket det allt kretsar kring; hur jag än blir vill jag verka stark.

#

när jag vänder mig om sparkar jag omkull tekoppen på golvet
i allt lika maktlös och obetydlig
längtar efter hur det känns att vara stark
när jag ska lära mig vända mig om utan att riva

det är ett dovt ljus i rummet
variationer över tid
decision, decay, decision, decay
inga pauser, lufthål, rum för andhämtning och tid
inga egentliga möjligheter att variera sig

vill hemskt gärna börja alla meningar med: jag undrar
när kroppen säger ifrån genom att låta olika delar av sig själv somna ifrån mig
en fot försvinner, en arm
det varierar lite över tid

och intervallen är alltid så jämna
jag skulle kunna bygga min dagbok av uträkningar och diagram
kurvor och mätningar
det är så mycket vi inte består av
så lite kontroll

kanske är det därför jag sparkar ut tekoppen, för att foten domnat bort och är utom kontroll
jag kan ibland önska att någon band upp mig
för att jag ska hålla ryggraden rak
allt ska sitta på plats
inga leder gå ur
och ingenting får välta
styrka kommer inte alltid inifrån

#

tecknar
avtecknar mig
mot en horisont eller två eller så regnar det och vi syns inte alls
men på mattan ligger hunden
i spisen brinner elden
det finns kaffe i kaffebryggaren
allt är mycket tryggt.

jag ritar av med linjerat papper
alltid både på och mellan linjerna
alltid teckningar som inte vill bli förbisedda alls
alltid mycket overkligt
alltid mycket flyktigt

jag antar att det hjälper då
oron i magen
monstret som ropar
det där jag skrivit om förut

jag har skrivit om det förut
allt jag gjort har redan
och allt jag sagt
jag tecknar porträtt av folk som inte finns
allt är mycket tryggt och mycket säkert

jag står att finna i säkert förvar
avtecknar mig mot himlen
eller två

jag kanske borde höra mig för
höra efter
våga lyssna när någon säger något som har med mig att göra
eller visa upp

men tills vidare
tills vidare gömmer jag mig här
porträtten i väskan
orden under armen
ett språk som ingen frågar något om

#

torkar ut luftvägarna
vi delar på allt
mitt itu
jag finner pi
minns andragradsekvationerna
och ni vet, ett plus ett blir två
men det finns alltid okända variabler
ja, jag borde ha blivit matematiker
borde ha blivit finkänslig dirigent
borde absolut ha blivit musiker
gärna trafikpolis
gärna trafikant

men jag vistas inte på trafikerade vägar
jag går om dig varje dag
vi går som alltid in i varandra
trafikljusen som blinkar syns inte alls
och jag hör ju så dåligt
andas så torr och unken luft

jag har hört att det finns tårkanaler
det är ett mycket poetiskt ord.
men jag gråter sällan

när jag väl har börjat slutar det aldrig
hör du det?
jag delar nu, är både över och under
som om genomskinlighet är nåt man övar bort
så enkelt är det inte, man andas alltid samma luft
genom samma luftvägar
samma vägar, kanaler, övergångsställen

och likheter är ju alltid lika
viktigheter alltid lika stora och åtsmitande i midjan
jaja. ni vet. addition och andra rationaliteter. men räkna inte med mig, räkna inte med att jag försvinner. det är ju en så orimlig tanke.

#

mycket länge sitter jag uppe
och väntar in din tystnad, dina andetag
jag väntar in dina löften
överhuvudtaget väntar jag på ord
som: hursomhelst så
eller: egentligen vill jag ju inte
eller: om jag bara får förklara så kommer du att förstå

jag väntar länge i min säng
framför denhär skärmen
med mobilen bredvid mig
sitter på överkastet
räknar på timmarna
överväger besluten
väger tunga argument

överhuvudtaget väntar jag på orden
på att de ska komma på mig, gärna som ett slag bakifrån
knock-out
jag väntar på mörkret nu
på att det ska svartna
det finns ingenting utanför mitt fönster utom du

#

tar mig in
nästlar
snor
över skuldrornas linjer
reser mig över dina höftkammar med mina vassa
mina revben och ryggraden som visar varje kota under sin spända hud
min spända
i tinningarna går en tunn rytm
som en linje, en trådsmal
linje mellan dina ögon och hela min kropp
allt ser du
och jag känner det
och jag tar mig in och lämnar djupa märken
spår
spår din framtid i hur fort du andas när jag rör mig inåt och
uppåt, framåt
reser mig över din tunga kropp
dina tunga andetag

#

berättar skrönor
kulor som bly av himlen
jag ser genom hålen i nacken du gav
under huden
kryper under huden
du är mitt delirium
jag är en schlager
berättar för dig om skrönor och krig

#

smörjer upp hjulaxlarna för att allt ska fungera

tändstift

förgasare

vindrutetorkaren på ifall det skulle börja regna

vindrutetorkaren på redan innan det börjar regna

redan när himlen är blå

jag provar inte bromsarna

det enda som räknas är hastigheten

mesta möjliga hastigheter

jag har även sidospeglar

och en backspegel som jag låtsas inte finns

många lager säkerhetsbälten och radion på högsta volym

#

det är lommen
men jag är för lomhörd för att förstå
när alla andra ropar stannar jag inomhus med min målarfärg
målar hemliga tecken och mycket stora ord och schabloner
väntar tills du ser, svarar, sen målar vi över

jag äter knäckebröd och skyller på det
att jag inte hör
att jag aldrig hör
att jag borde lära mig lyssna skyller jag
på lommen och min förmåga att prata mycket bra

den går nära vattenytan
doppar sina sjöfågelsfötter
jag ger mig ut i kajak ensam och känner mig stor
känner mig mycket nära vattenytan
hör plötsligt mycket bra

fortsätter att räkna ord och plocka näckrosor
hittar båtvrak och privata bryggor
fiskar som slår

#

det blir ett mycket litet skal
ett fosterställningsemblem
ett embryo innanför täta väggar
skottsäkra ögonhålor
spegelkross att gå omkring på i rummet
därför stannar vi bäst i sängen
med sängkläderna runt fotleder och armar
jag är ett skal mycket litet
omsluter mig själv
kringsluter
omgärdar mitt mellangärde skyddar för slag
som ett slag i magen
jag är ett slag i magen
äter alger som en fisk
andas vatten trampar luft
stampar allt som oftast still på samma ställe

#

trötta vändningar
undrar hur många gånger
och om det går att få bitarna att passa ihop
utan att skarva allt för mycket

det gillas att generalisera
jag raljerar
jag går med dig för att
och sen lämnar jag dig för att

jag kan gå evighetslångsamt
skriva mycket objektivt
utelämna alla detaljer
endast lämna en skiss

sen hemligheterna kvar på skrivbordet
åt alla andra att gå och lukta på

det storaeviga är inte alltid så snabbt i vändningarna
att en evig poet efter en annan
och alla orden som ramlar om varandra och försöker få makt
jag letar jaktmarker som varit gömda

som om att vi
är lite trötta i vändningarna
att jag kanske vill landa
en pusselbit bakom örat
och en som springer över vattnet över ån
över alla åkrar och ängar

#

sådan utsliten tematik
jag kan gråta
jag kan hata
jag kan dö
jag kan leta efter ögonkast, leta stygn att sprätta, laga mat
jag kan göra dig illa sedan göra mig förstådd igen

när vi gör ont handlar det alltid om att vi egentligen inte fattar
jag kan slipa
jag kan borra
jag kan använda min makt att dö
jag kan bli någon att dö för
kan göra ont

det finns gräs
staket på vilkets andra sida det alltid växer
det finns teknik för hur man hoppar över
hoppar över t-banespärrarna
hoppar över ett viktigt ord i rättan tid jag hoppar
jag hoppar!
jag hotar med att hoppa

det är en ändlös tematik, jag vet att jag har skrivit om det tidigare
om liv och o-liv och saker vi kan hitta ovanpå
bortom eller däremellan
jag letar alltid där emellan
tror att jag är smartare då
att jag kanske har fattat
jag har inte alls fattat
livet som ändlös tematik

ibland är jag så utsliten

#

det är basgången i halspulsådern
som en sjöfågel på radio
som att flytta från vatten till vatten
alltid staden och alltid vid vatten
som om pulsen rättar sig och går i takt
jag har hjärtslag som rättar sig i ledet
jag rättar dig hela tiden
alla efter varandra
om vi sagt något så
och alla tar på varandra
alla för att tillhöra rättar vi varandra
kanske inte mer nu
kanske väldigt mycket mer

#

det åskar och jag tänker på att vara nära dig
jag kan se regnet som hänger i luften
att det är dumt att mitt fönster står på glänt
jag sitter på fönsterblecket och känner att det är kallt
försöker skriva men snubblar på orden
inte över dem, utan på
hittar inga sätt att sätta meningar
sättningar
jag borde inte luta mig ut
fast jag bor ju bara på första våningen

det är inflygningen till bromma som låter
du frågar när vi pratar i telefon
i uppsala hörs inte flygplanen säger du
men vi väntar

jag kan se att det kommer sluta illa
sedan tänka att jag faktiskt inte vet
jag kan lita på hur det känns. sen intala
mig att jag borde veta bättre men jag vet
det är aldrig det som är problemet med mig.

jag vet men jag gör ändå
jag ser men jag går som en blind
jag lyssnar men låter mig inte störas
av att höra
låtsas sova, låtsas att det går
men jag lovar inget.

vi är skärvor och gör illa oss på gruset
vi är skärvor av mitt fönster när du går
vi är delar med löst sittande fogar
det är sprickor här, jag kan se emellan bitarna
det är pussel som inte kan läggas
det är böcker som inte kan skrivas
om liv och o-liv och besvikelser som kanske gör lite för ont
men vi stannar här, i sprickorna
med fötterna på glas
vi går på glödande kol när vi rör vid varandra, det känns för mycket för att bara låta gå
så jag går inte. jag stannar i fönstret med regnet i luften och flygplanet till bromma som passerar med ett dån
jag stannar här och tänker att åskar det kanske hos dig
åskar det kanske hos dig så är det nästan som om du vore nära.

#

det går runt
cirkelresonerar
om jag kunde hitta räls
eller raka hjulspår

jag ligger på marken med magen mot gräset
eller med ansiktet mot himlen
jag hör i marken
jag rör vid jord, får jordiga fingrar, sorgkantade naglar, nagelband, jag får solen i ögonen här

det är som att den enda väg som är rak
är den bakåt, men jag kan inte vända mig om
jag undrar hur jag kan gå runt och ändå lämna rak väg efter mig
hur jag kan bygga mur och ändå inte ha något fast att hålla mig i

jag borde kanske simma
hoppa
sluta gå
borde sluta lyssna
börja se
börja tänka
sluta känna efter
hitta något som håller ryggen rak
börja skilja på dumdristighet och mod

fyran

på en ensam strand står en man och viker flaskpost
eller var det kanske jag
jag har tre sanningar och ett kargt landskap
jag har många nålar genom min hand
sådana man sätter i en karta för att veta att man varit där.
jag står alltså på en strand och viker flaskpost
eller var det kanske flygplan
som jag kastade i havet
som jag såg segla genom luften
som jag hade skrivit på
ord om hemliga öar och landskap
om tåg som alltid åker för tidigt
om båtar som aldrig kommer
om vintriga bussar som alltid går för sent.

#

i hela världen finns inte en plats som här
jag kan känna det i alla ådrorna
jag kan känna det i alla kroppar
jag kan se det i alla deras ögon och jag kan
i himlen flyger fåglarna och flygplanen gör linjer
det går linjer runt kring ögonen
jag kan sätta ackord till
det finns möjligheter och sprickor emellan det helgjutna det finns saker som når över gränser, ord
jag undrar om jag fortfarande kan skriva
jag undrar om jag kan skriva längre
jag undrar om jag kan fortsätta skriva
det heter skarvar
jag letar skarvar och går på skaren på snön
jag letar mig till stora isar som en hund
springer över öppna vidder som en hund
jag letar efter spår att följa som en hund
jag kanske borde ha koppel
ha ett halsband med nummer och namn
jag kanske borde skaffa mig en borrmaskin
lära mig pentetrera
skaffa stavningskontroll
i hela världen finns inte en plats som den här
jag vet det och kan ändå inte resa

#

det är sotet bakom värtaverket
det är svärtan i kanalerna
det är ett sätt att leva, det är kommunikation
det är ett sätt att överbrygga
ett samröre mellan rädslor
det är beröringspunkter som gör ganska ont

det är att se att väggarna är av papper
att dörren är av glas
att golvet går att stå på
att taket är en himmel

det är att riva
det är att slå sig fördärvad dagen därpå
det är röken från värtaverket
att vara för liten för att räknas men ändå förstå
det är att rimma illa
det är att gå emellan raderna

det är att äta dyra chokladpraliner mycket långsamt
att stå på tolfte våningen och inte vara rädd
det är ganska prepubertalt att skriva om
monstret i magen som ropar
mer choklad!

i små hålrum mellan tegelstenar kan jag växa
speciellt om jag bygger muren själv
den är av papper
den tål inte att det regnar

jag önskar att det blev bra

#

Betyder dethär att jag har rätt att medverka
betyder dethär
Man önskar sig rätten att medverka utan att behöva passa in
Betyder dethär att jag har rätt att dö.
Gör oss verkliga!
Betyder dethär
the way you hate me is better than love, and i'm head over heels

Med detta menar jag att jag alltid blir avbruten.
Man gör det man inte kan låta bli
Att jag hatar sättet på vilket
luggens dagliga ismetamorfos på väg till bussen
Och sättet på vilket -
Och sättet på vilket jag tar plats
på vilken jag sedan kritiseras
Och sättet på vilket
OCH SÄTTET PÅ VILKET
ORDET KULTUR HAR EN NEGATIV KLANG
LENA, ÄR DETHÄR UNDERHÅLLNING LENA
HJÄLP MIG LENA, JAG HITTAR INTE MIG SJÄLV HÄR LENA
jag hittar internaliserat hat och döda parafraser.
borttappade tryck och påfrestningar, bristningar,
visst gör det ont. det gör alltid ont.

Betyder dethär att jag kan tala
Betyder detta att jag, i detta nu, kan åstadkomma ett underverk?
My art is better than your art!
På vilkets väggar jag skriker
På vilkets väg jag alltid blir avbruten
På vilkas brustna vokaler jag hatar:
TOLERANS
ACCEPTANS
DÖDEN
ENTREPENÖRSANDA

#

testar brandvarnaren tre decimeter från örat
har sönder kasettdäcket, det äter upp mitt mycket nogsamt inspelade band. ÄTER.

#klockan två på morgonen går folk ute med sina hundar, alltid upp och ned och i regn och storm och solsken allt för att få oss andra att känna oss dåliga!!!

bestämde mig för att vara i god tid till bussen som sen missades. drack kaffe med skjortan. hatade mig själv lite när jag hittade det oskickade julkortet med TVÅ FRIMÄRKEN (det skulle till utomlands) under högen med MYCKET VIKTIGA PAPPER. skrev ett brev och glömde bort adressen.

UPP OCH NED och så kunde jag inte stava heller

#tack för din medverkan

tack för ditt erbjudande. jag gick hem i stället.

Jag vill skriva biografier över alla jag känner. Sen att nån skriver en över mig. Skriver en massa dagbok just därför kan ingen bli min brevvän också eller flera stycken? Så det finns lite material. Alla kommer vilja läsa.

#Klockan fyra på morgonen är en god tid för sömn. Hundägaren är ute. Det gör mig mindre själv.

#

det välver sig himlar
svarta
flyger skyar. i huvudet finns mest metaforer för någonting som kunde ha varit någonting annat. mest slipar på ord. i huvudet är fullt av meningar som står på kö för att bli skrivna. känner mig ibland som om jag lever genom text, genom mina ord och endast och enbart
därigenom. där igenom

i huvudet är fullt av skyfall och himlavalv, det tar lite för mycket plats
omvandlas i samtal och textrader som alltid låter fåniga skaver och aldrig riktigt räcker till
och orden blir ju alltid overkliga. så fort jag skrivit en rad blir det fiktion. aldrig fakta, bara fiktion. och så: det finns ju inget annat. men om åtminstone
något att gripa om. något handgripligt. kan längta efter att bara göra, inte se eller höra eller tänka bara känna och inte genom ord. bara genom kropp. känslor av kött och blod

himlen välver sig över taket. svart. staden består av ljus, tusentals ljuspunkter i kontrast mot ett lite för kompakt mörker. inga stjärnor. staden ersätter de ljuspunkter som annars utgjort min kontakt med det Stora och Eviga och mörkt metaforiska, i min värld finns bara metaforer
metaforer för det som kunde ha varit min verklighet.

#

första spottlistan 2011

#

rakaxlad
med tunga tinningar som letar sig mot golvet
huvudet så tungt att bära
halsen så tunn att hålla rak
i mina händer: luft
i mina ögon: längtan
i mitt rum en ständig strävan efter annorstädes
städse
gängse ordning
i eftertanke finns ingenting att hämta som jag inte redan borde ha förstått
mellan smala fingrar tvinnas åren
jag bär det alltid med mig: oron, rastlösheten, viljan att bli förstådd
desperation och trassligt hår, gränsen mellan styrka och galenskap, hårfin
på få år går att samla så mycket. på raka axlar läggs oket så tungt.