#

önskar det gick att skala av alla lager och titta på
titta på att inget fanns där
sen veta det med lugn och börja skala på igen

i stället för att alltid skrapa, peta, försöka tränga in, i tron om att där var något
från allra första början

men det började ju aldrig.
och det kommer aldrig att ta slut.

jag lever i en mellankrigstid,
det är nog samma som förra gången, ja för det började ju aldrig,
vi finns alltid tillsammans, tempus är så fåfängt,
det kommer aldrig att ta slut.

vem är jag att bejaka eller att stå emot
vem är jag att försöka förskjuta och genskjuta,
har glömt allt jag lärde mig och börjar om nu, börjar alltid, för så är det, det finns ingen fortsättning -

#

som om livet skulle vara något större,

alltid är det för litet och för trångt och sen helt plötsligt glömde man bort det

alltid olika väggar som tar vid sedan känslan av att jag själv ställde dem där och att livet ju,

egentligen,

är större, sedan förbannandet av mig själv sedan grämandet över detta sedan ångern över grämandet sedan upptäcker man att man glömde bort det som var skoj

alltid glömmer man bort helheten för att man försöker se helheten sedan grämer man sedan ångern

som om livet, i sig självt, skulle bjuda på mer än denna intressanta process av att försöka fatta vad väggarna består av och vem som ställde dem där

vem som sa att livet var en väg och döden en vägg

vem som sa att det var en vägg att ångra sig vem som sa att skuld kunde leda till bättring.

som om det kortvariga alltid är försumbart och bara står i vägen för mer bestående processer

jaha så står man där och väntar på det bestående och vågar inget göra för det kanske blir för kort och hamnar i vägen

dessa små cirklar och irritationen över skrynkliga mattor sen ångern över att jag grämde mig över det lilla och missade det som var skoj

och alltid la jag tiden på fel plats

och alltid var känslorna en överreaktion

eller så stängde jag av dem för mycket! hursomhelst går det alltid att göra fel

sedan sitta där och vara efterklok och glömma bort.  

#

små tecken på att något ska hända

eller börja jaja

kanske avslutas snarare eller det blir ju som en början fast från fel håll

oftast så letar jag snarare efter sluten för då vet jag att nåt ska börja hända

när en väl lämnat detdär evinnerliga

tjat tjat tjat

och vägen blir frosthal och svartsilverfärgad och

när andetagen syns i luften blir det genast lite obehagligt för då ser en att en andas in alla andras andning hela tiden

hela hela tiden

tänk på bussen då va

eller tunnelbanan i rusningstrafik eller nej tänk inte på det

då blir ni lika rädda som jag.

vill gå i ide och äta granbarr och gömma sig som brunbjörnar eller annat jaja

det är falska ord dethär, jag försöker som vanligt bara övertala

men jag vet ändå, alltså det är verkligen sant, jag tror mig verkligen se att något nu ska börja hända

jag måste bara avsluta nåt

jag vet inte riktigt vad

det är det som är så frustrerande

jag har ju redan fattat och ändå är jag så dum. ändå går jag inte. stänger dörren låser med lilla nyckeln sen kvar på tröskeln. jahaja. så står jag här nu då och ser varken in eller ut eller bort

men molnen ovanför jag tror de skingras eller kanske de är på väg bortåt

ska jag glädjas nu då eller ska jag hellre följa efter?

varför vet jag aldrig. 

#

det påstått subversiva i att vara för sen
ja jag förstår och visst struntar jag i tiden, jag vet för mycket

hellre en kort tid och en intensiv än ett långt liv under för tunga axlar
men mina axlar är ändå alltid tunga
och jag lär mig aldrig att det går bra även om jag är så sen

så sen
var aldrig
så skimrande var

havet breder ut sig även i mitt rum och under mina mattor
den påstått subversiva platsen, eller performativa, rummet,
javisst, är det så
det gör ont
det gör alltid ont

ja, visst
men i dessa snåriga skogar av gamla trasiga fraseringar
fraternité! jag vill inte äta
äta och spy äta och spy
det påstått subversiva i att
och som att påstå och diagnosticera alla så kallade kvinnosjukdomar
varför syns det inte vem som gör oss sjuka

det påståendet
jag orkar inte stå i det påståendet och försöka behålla lugnet och vetskapen om det påstått subversiva varje gång jag misslyckas med att infinna mig vid specifik tidpunkt och på specifik plats, det spelar ingen roll hur jag
att jag
att jag visste för mycket

#

så kom storheten och satte sig i knäet
regnet går på tvärs genom rutan fast fastnar i genomskärning
som knivblad trädens alla blad genom luften, jag vet det är en kliché men hösten lämnar mig aldrig opåverkad
och så då storheten på radio
de talar om att hon skriver så enkelt
fast det egentligen ju är svårt, det vet alla
på tvärs fastnar vattnet på rutan och mina små värmeljus på ett tefat i fönsterblecket
de ser så fåniga ut

på tema:

i bokstavsordning

åp amet tt ttttt t

ttttttttttt

och en gång föll det över mig:

men jag har aldrig nånsin kunnat hantera.

att vara annat, att alltid vara av annat

there are many different spieces

a variousity you couldnt even dream of

in your wildest wildest dreams

take for example, the hummingbird hawk-moth

macroglossum stellatarum

och alla andra, namngivna och icke-namngivna

men framförallt när jag pratar om ordning och jag pratar om oss

om vi börjar en gång för fyra år sedan och sedan utgår ifrån någonting annat än denhär ordningen jag har levt efter sen dess

då har jag kanske inte alls levt sen dess, det är kanske nu jag lever all tid.

och att alltid vara, på

ttt t

annat av annan art

aaaaat

nu blundar vi och hoppar

aaaaaaaa

#

det går ord genom rymden,
vi är alltid i ett rum
alltid i världar vi delar

småstenar under fötterna gnäller mot varandra när vi kliver
knastret från trädkronorna, de ska snart dö

om vi delar den här känslan kan jag sluta vänta på döden
och då kan jag sluta vara rädd för att vara ensam

om jag vet att du upplever -

spraket genom rymden, krashandet av skare på snön som går sönder
när vi kliver
kliv inte på mig så igen

även om vi kanske är till för just det

#

det liksom sprakar i kronorna nu, väntar
september är början sen oktober sen i november tar det plötsligt slut
nu är början på slutet
färgerna, knastret, det känns som grus under skosulorna, små stenar som gnäller mot varandra när jag kliver
om jag går barfota förändras allt
hoppar från tak till tak utan skor
för att alltid se er uppifrån

#

det dör nu snart,
ruttnande livet
på löven ska det halkas omkring sen ska det frasas och sparkas
pölar på gatan blir det med gummistövlar i på barnfötter som vill plaska överallt
det kommer stänka

alla bladen på alla träden kommer dö nu snart
de kommer tappa sin styrka och sin självsäkerhet och sin värme
inte längre rena någon luft till mig när jag gör mina andningsövningar på sängen
kommer avgaserna bli värre då?
allt ska bli så stilla

under täcket som är av snö kommer det vänta små tecken
men inga liv
bara kanske om en letar

men vem orkar leta.

i komposten kommer vara varmt förstås
och i tumvantarna och i skooterkängorna kanske
aldrig har jag haft nåt så varmt på mig som skooterkängorna men dem gick det sedan hål i

på isen går det också hål
så kan en ramla
eller halka där den är hel!
och basta och se ångan från heta kroppar ta sig ut i vintermörkret
leta efter hålen och kliva i med flit
så återupplivas det ändå,
ja det går väl
det börjar väl växa till liv
även det som kallnat och gått i ide

och träden som stått så länge och glömde bort

#

nätterna är blöta och tunga nu

som maneter eller andra djur

blötdjur

som himlen vore havets botten

och dagarna klibbiga och varma,

ljudet av fotsulor som fastnar emot skor och släpper

klopp klopp

jag hatar när de gör så

fastnar och släpper

mörkret är så mjukt och varmt och månen är så gul och det är så mättat

händerna under täcket

mjuka svettiga händer och hala ryggar

vi är blötdjur

det börjar komma regndraperier längs dagarna

men vattnet är fortfarande varmt

i havet och i sjöarna

vi kan fortfarande simma

löven hänger sommartunga, mörka och fulla av stillat liv

de kommer falla av, men än så länge känns allt så övertygande

bara en liten krispighet i luften om morgonen och om kvällen

och ibland på nätterna måste jag stänga mina fönster

#

vid mina fötter står ett slut och bakom min rygg
vid din vita
som vi
blommorna som vi strödde över

jag tänker mig slutet
hela tiden
så mycket att jag kanske blir galen och vänder tiden åt fel håll
räknar rader av dagar bakåt

men det finns ingen sanning där!
sluta leta efter spåren
även om det spelar väldigt stor roll

jag kommer göra om mina egna fotspår så att de leder tillbaka till dig
till ditt lika gamla ansikte som mitt är nu
och jag kommer se att vi är lika
fast jag aldrig förut ville vara lik

och tanken skrämmer mig
det finns ingenting jag är så rädd för som min egen tankemakt
och vad du gjorde utav din, vem som styrde dig när du förblev onåbar

ovanför mitt huvud kan jag se vidden av något som jag inte kan nå
och det stör mig att hela tiden leva under det
som en ljuskrans över mina ögonbryn och där finns alla svaren

om jag blev gud
och jag gömde mig för makten
om jag såg igenom oss
gjorde jag det?

vid mina fötter och fingertoppar knutet ett kött som blöder ord
och mina tårar blöder ur ögonen och mina tankar kastar sig fram
och ut över slutet och över ryggarna som piskor

det smäller i vinden
och katten bits
jag önskar du kunde höra mig sjunga nu
mormor

#

skall nu skriva om döden
dödendödendöden

sedan om viljan att ha det i sin hand
jag vill hålla dig i handen önskar jag hade hållit dig i handen

sedan om begäret att greppa det här
jag önskar vi kunde se helheten men alla sitter vi med våra fragment och klistrar oss emot varandra
det är en mycket ofullständig känsla

sedan om skuld
skuldskuldskuld

det vill säga all den som du [kanske] kände och den som vi bär på nu
släpar och släpar efter oss som tomma säckar
ja säckväv säckar gråa som släpar och släpar och även framför oss
som vi lägger dem framför våra fötter varandras fötter för varandra att kliva på

skall nu skriva om hur mycket jag kommer att sakna dig

nej
jag kan inte förstå vad saknad är

för jag vet inte vad som hade hänt annars
om alla hade vägrat att försvinna
kommer du att försvinna nu? hur bleknar man? när man aldrig får en chans att göra fler avtryck
det vi har nu är dessa fragment och vi kommer att sammanfoga dem, jag är säker på det, vi kommer bilda oss en bild och en förståelse för man måste förstå
detta pussel kommer nu att läggas efter dig, av det du var, berättade och lämnade
men jag kan inte förstå vad saknaden är

jag tror
jag kan inte fatta

#

för ungefär tusen år sedan sa någon jag beundrade mycket att jag skrev om en tvåsamhet eller önskad tvåsamhet i så många i mina texter
tror jag
eller något i den stilen
det gör jag inte, men nu skriver jag om dig:
vad det nu är eller icke-är
och du säger att du tappar greppet om världen när du är med mig,
och det är därför tiden också tappar sin betydelse och takt
bell hooks skriver att begäret efter makt eller rädslans terror så ofta tar över viljan och förmågan att älska
jag kan inte skriva om dendär känslan utan att ha en cyniker på min högra axel
sen romantikern på den vänstra
katten på sängen sover framför mig
och så regnar det utanför och du kör bil hem mitt i natten
för att ändå kunna vara här
du var ändå här
fast du nu måste köra
och katten lyfter på huvudet är skeptisk till regnet
alla konstiga saker vi lovat varandra
att återupprätta, upprätthålla eller aldrig upprepa
kontrakten
jag vet inte när tusen år har gått nu
all tid som jag varit med dig blir en enda
allt annat har väl sin gilla gång

#

det är katt bredvid mig i sängen
det är famlandet efter känsla av substans
jag klappar katten
katten spinner

det är för många täcken och för varma kuddar och madrasser mjuka
för mjuka för min rygg
lakanskrynklor mot mina vader
famlandet efter en känsla som är sann
när man raderat ut ordet sanning

jag skulle kunna parodiera grovt över samtalen som försökts föras här men jag gör det inte
det blir för sorgligt
och saknar skärpa
sökandet efter skärpa, kontrast,
hur jag blir tyst och genomskinlig, försvinner

HUR SKA JAG KUNNA KÄNNA VERKLIGHETEN OM JAG HELA TIDEN FÖRSVINNER
sökandet efter samband mellan människor
utan skuld
är jag här för att jag känner skuld annars
tänker jag
katten spinner
jag hjälper ingenting

#

utan panna och utan blick 

för ögon och framsida ansikte kan så lätt sänkas emot marken

med ryggar av stål

under gruset våra fötter sparkar i

framåt 

utan panna för den sänks så lätt i skam

men med ögon känsliga för ljus

känsliga för mörker

för den obetydliga skillnaden 

hur ska vi höra oss fram här

våga ha röst 

#

ja, det bor vilda djur i mig
som rusar fram i stora flockar, spridda över vida marker
det är hovslag och kastande man
det är bara att hålla i sig

det är även
små klor som river under sängen
som hasar sig fram
det vill bli kliat i nacken
det vill bli kastat mat till genom staket

och det här har ingenting med naturen att göra
eller naturlighet i alla fall
men det är morrhårskinder där,
och stora horder av skrikande apor i träden
i mig

och ja det är även
strimmigt randiga pälsar, sol och skugga vandrar över
tjocka, skyddande mattor
skyddande mot värme och fukt
det går att köra in fingrarna i dem
det är bara att hålla i sig
det går att följa med om man lägger sig platt på mage

det bor vilda djur som springer
starka, vilda djur, som flyger över vatten och går lätta över berg
klättrar högst i de högsta träden med obrydda krafter och klor

och klor
det är självständiga djur men de vill inte bli instängda.

#

sommaren är en underdrift,
en underprestation
det går folk på gatorna, i helt andra steg nu än förut
det sniglar små sniglar fram på trottoaren, de lämnar små spår
smala slemmiga strimmor av liv och blanka magar
jag rullar omkring på min mage i gräset
solen nu är en underdrift, en överprestation, en overklig sötma som nästan blir kväljande
jag älskar det så, vill ha det så, överhettat
och hundarna och barnen kissar i gräset och katten vräker sig, på mattan, på magen i solen, äter sig tjock och varm
molnen puffar fram lite bortglömda
flygplansstrimmor och bråkande helikoptrar, het luft, jordgubbskladd på små fingrar
lystmätet
nån trycker en korv
jag cyklar svalt genom natten, men det är fortfarande ljust, och det luktar så starkt av blommor att det blir nästan kväljande
jag vill ha det så, allt annat är en underdrift, en skugga, ett tystat liv

[#]

#

det lever ett eget djur i mig
ett djur som skriker och bökar
råmar
svansar omkring, sover ibland
ibland som en rund liten boll ihoprullad mjuk
ibland som ett monster i magen

#

i små små cirklar
går omkring bland sakerna
sätter upp en bokhylla, tröttnar
tittar i en låda, tittar i en till
äter lite mat
alltid för lite mat
dricker för lite vatten,
har förlagt min keps, tröttnar

i små små cirklar med tårna först,
hälarna kommer efter
mattorna skrynklar ihop sig och lägger sig snett,
jag vet att de gör det bara för att bli fula
när jag försöker få allt så fint
jag som bara försöker få det lite fint här
jag som bara försökte
sätta upp hyllan försökte räta ut skrynklorna sätta mig på stolen där katten satt
så blev det päls överallt också, trött trött päls och små små vita tassar

om det bara sett lite bra ut
hade jag inte kunnat lugna ner mig då
om jag bara fått räta ut
om jag bara fått sätta upp de där hyllorna,
hallå
jag försöker ju bara göra det lite trevligt,
här. hemma.
kompensera med lite finess i de här rummen

#

syndafloder syrénbersåer gräs

jag drömde hela natten om en alieninvasion

byggde gömda hus i träden för att överleva

men över hustaken i bandhagen verkar himlen lugn

byggställningarna står stadigt mot nya fasader 

och någon på ett studentflak skriker och skriker.

jag rökte min första cigg på ett sånt där flak, så himla sent i livet! det tycker alla.

min enda nackdel är att jag alltid är

för sen

#

det känns som jag redan har berättat allt för er
och ingenting är sagt, inget utlämnat eller lämnat
ändå glömmer jag igen och igen vem jag var och hur man ska göra

hur ska man göra.

allt handlar om mig själv
hur ska jag göra.

det ligger stenar på marken, jag tar dem i min hand
och det blir om mig dessa stenar
jag ser en vägg och jag skriver om väggen och den blir en spegelbild
varje hjärta jag tar i och i allt denna utplåning

men framförallt tar jag över mig med mig själv
i allt det nya jag försöker hitta: det känns som jag redan har skrivit om allt
och det jag redan har tar över det jag redan är och försöker bli

allaredan
alla redan
all oreda här
reder mig
jag reder mig nog,
lånar mig lite genom vägen nu. lånar mig lite litet grand

#

mot jorden
ansiktet i marken igen
igen
igen igen
upp i höga höjder på starka armar, grenar
lövverken i huvet

tusen nålar i min arm
tusen komma ihåg
det förföljer mig
det förföljer mig

baklänges ger jag mig ut i sommaren
högstadiet framför mig i mig blir aldrig större

#

solen över skogarna som omger

högt över träden och samtidigt inuti

silar sig igenom varje blad 

när du hör dethär ljudet är det dags att vända blad

jag vänder mig om i varje allt som omger

står alltid både över och inuti

alltid både nu och redan över

jag önskar det var över vill aldrig det ska vara över 

om jag lägger mig nu

om jag vänder mig om

#

det äter sig radband genom ögonen,
vid varje sten måste vi stanna, tugga,
be

längsmed ryggraden pärlor av glas och dina knogar är silver, ben och hud
det är okej att spy upp det man svalde
om man svalde det helt och gjorde det till sitt

okej att det inte gick att värja sig för stunden
jag sa bara: jaha
och ja, sådan är jag
sådana är vi nog allihop

och det åt sig igenom mina ögon i spegeln
varje sten, varje sena, varje ådra och så tråden igenom
in genom ögonen och ut genom munnen

vid varje ord som fälls kastar jag en sten
inåt, samtidigt som jag sväljer

sedan kräks jag i mina byrålådor

#

dethär är en sprängskiss
dethär är nåt jag ville du skulle se
mamma
jag ville visa att jag ritat något fint

dethär är staden med sina gator som nät
romarnas planering
dethär är staden som romarnas demokrati
jag ställer gärna upp i valet men ni måste bära mig i bärstol till min tron!
sedan får ni välja.

jag har ritat nu
över hur det ska se ut när det är färdigt
dethär, staden ni går på, gatorna ni lägger under er, tiden som släpar efter,
jag har ritat det här
det ser ut som ett skepp

om ni litar på mig ska jag låta er bygga
det blir höga hus, de når förbi era huvuden
det blir låga trappor men inga hissar
och inga räta vinklar
bara en massa spindelväv.

#

det skapas ett liv nu
det formas omkring mig som gips och cement
det rinner tårar längs andras kinder och jag torkar dem
men de är fortfarande andras
andras än mina
det hålls om med stora famnar, med armar starka som armering och betong
och det är mina armar
de är mina

#

men vem skulle veta
och hur skulle jag kunna det
och över berget under molnet och
tvätten som ska hängas blommorna
i fönstret måste ha mer vatten

och hur skulle jag kunnat veta, höra
fråga när
så mycket i mitt rum som behöver lagas, örngottet halsduken
det lilla molnet på himlen och alla stjärnfall och tjälen i marken som försvinner
vem skulle kunnat höra på det

och vad vill du nu då
och alla ni som står och lyssnar och ser på
har ni också väntat
för jag har väntat
under stjärnorna och himlen sången
jag har lagat min mat, parat ihop mina strumpor och tappat bort en del

och hur skulle jag kunnat förstå
när vi inte visste
och inget sa
och jag bara vattnade och vattnade och glömde bort mina blommor som dog i fönstren
och du bara sjöng och jag gick och gick och gick
över berget under himlavalvet och alla små stjärnfallen att önska efter
och under
nu står vi här då, inuti

#

jag andas tusen dimmiga vindar igen, de blåser rakt igenom min rygg och rakt igenom min bröstkorg
och färgskalan väggen lakanet ljuset
som om allt redan vore uttänkt, tillämpat, ägnat åt
som om allt vore till för att det här ska hända,
det sitter ihop

och jag, med hetsen i andningen som gör revbenen bundna
som gör magen tom
som gör spjutet i ryggen

jag andas lugnare när jag är med dig.
jag tänker inte ens på
att jag andas
när

och lugnet innanför de väggarna där vi är
det orimliga lugnet, det som strider emot allt vi kan tänka oss
men överensstämmer med allt vi kan känna
och vi kan känna
om vi kan känna
och vi kan

jag andas tusen stjärnklara nätter, det har varit vinter så länge nu
och när jag vaknar är ljuset tillverkat för dig
och din hud har samma färg som tapeten
det är målat för dethär
jag är gjord för att det måste
måste hända
och för att jag måste andas det orimliga lugnet, och för att jag måste veta

att jag kan inte tänka sönder det här
för varje gång jag har gjort det så känner jag ihop det igen.

#

himlen sången
för sena nätter, kvällar
för lite tid
för mycket rum,
för lite plats,
för stora stavelser,
för lite tid

himlen sången, fåglarna himlarna sången
milstolpar telefonledningar genom skogen åren
för lite tid, för mycket värde, för lite
jag menar det
jag menar, för lite himlen sången,
för stora ord för mycket romantik för lite

och orden, fallen, och himlarna
och orden sången
det är varje år, det är varje gång,
varje känsla orden gråten
halsen handlederna händerna håret
och allt och alla
och att man måste tro
att man måste vilja framåt om man inte ska stå still
att man kanske bara vill kunna stå stilla
se upp mot
och sången, himlarna, att göra om och för stort och att
detta att inte kunna göra och ändå aldrig kunna hejda sig
att alltid hålla tillbaka och ändå aldrig vara nog och alltid alltid
för sena nätter, kvällar, för lite tid och plats och rum

och det ekar i alla rummen
stegen efter och alla orden munnarna som talar
man måste vilja
och i det ha mod och tålamod
och att vilja hålla i men inte bara hålla i även låta sig bli hållen

#

jag vrider mig igenom livet
vrider ur mig min tonårsångest, stänker ut den över asfalten, det som är kvar
det som inte borde vara kvar

ibland, ganska ofta, tror jag att jag inte kan skriva längre
alltid faktiskt
men med jämna mellanrum
som andetagen från ett väldigt stort djur
som en björn i ide

jag skruvar mig igenom livet
skruvar mig på stolar
uppbådar ett orubbligt lugn i alla viktiga samtal
i alla våra ord

jag gråter mig igenom en massa drömmar om nätterna
utjämnar diverse känslor med stark musik

jag bor i ett tunt skal på en stark botten
har en murad grund och väggar byggda av pappersflygplan
tål inte vinden

jag kan inte skriva längre
det blir bara gråskalor av det som tidigare bestod
jag andas lättare nu
men ser allt från jämt så långa avstånd

#

nu kommer maneterna igen
och himlavalvet som ramlar över mig när jag lägger mig ned
raklång i sängen

nu rullar molnen in över mitt täcke
lägger sig där

utandningen så tung när de lägger sig där

och vinterkylan på fönstret
som om det vore varmare här
som vore det varmare här inne

bland manettrådar och vikta sidor i bokstäver böcker som intrasslade garnnystan i mitt oborstade hår
som börjar bli så långt nu

och valvet ovanför taket sänker sig ned
slår mig baklänges tillbaka in i sängen

varje gång jag andas in är som att häva sig upp på bassängkanten ur vattnet
hjälp mig att gå långsammare
att andas lättare och med magen

låt världsnyheterna tystas ned nu
jag vill inte höra mer
låt mig bara tänka i tunna brännande trådar
äta granbarr under mitt täcke
där är
det nog kanske varmare

#

det är exakt nu det börjar
exakt nu

mycket farliga ytor, ord
areor
och alla uppvikta skjortärmar
och alla gånger vi skämtat om detta gränslösa

det finns
absolut inte
några gränser
här
mellan oss

detta mycket simpla basala extremt fåniga att:
det finns absolut
inga
gränser emellan oss

enbart extrema
mycket extrema

och i alla slut vi tror vi påbörjat ännu en början på något nytt som är exakt samma som det gamla fast ännu mycket värre och mer och bättre och precis
så gränslöst

som att huden jag trodde omgav mig visar sig vara allt jag var
och detta allt så lätt att sticka hål på, penetrera och sen finns det inget mer

som om det vore en gräns att luta sig emot

jag har inga staket och inga förmågor att
så starka armar
så uppkavlade starka armar

som om
det finns
emellan oss

#

jaha och sedan influensan
på vintern vinterinfluensan och rädslan att vara för pretentiös och för blödig
jaha och varande sår på pekfingret jaha
jag roar mig med att med nål försöka hitta en sticka som kanske inte ens finns, men en massa var som rinner ut och gör en fläck på tröjan som ändå inte var ren jaha

i ögonvrårna ser jag dinosaurier
det är författarna
de som gör att jag inte kan skriva
jaha

sedan skapar jag något vackert
återgår till att peta på pekfingret och fokusera på min influensa
min egen lilla influensa
jahaja som alltid på vintern
och bilen går bra?

utomjordingen på parkeringen står och andas och suckar
tågandetagen går för fort, pustar mot rälsen, in-ut, in-ut, in-ut
det är nån som ligger i rummet bredvid
herregud, jahaja har inte dom influensa? jaha nähä och sen då?
jag jagar hundar över isen
kanske därför jag blev sjuk

och bilen
går
bra
jahaja.

#

det är
smala ritade armar,
fint tecknade kantögon
linjer runt
svag blåton

i bitterheten i min röst tycks ligga en önskan om att få vara med
och de oerhört ändlösa konversationerna om utanförskap

i linjerna runt munnen som är lite för stel
i blickarna som studsar emot kroppar, väggar, byter ämne för fort

jag är
smala ritade armar,
fint tecknade kanter kring ögon, under
underverk av sorgkantade skamfilade naglar

svaga blåtoner
fotogenljus
lysrörsljus
trä emot trä
hud emot stål,
valkar

i mina ögon vilar ett ljus som kommer ifrån väggarna
ifrån horisonten
ifrån himlarna, ifrån avstånden till er
och jag vill vara med, inuti, vara nära

#

varje timme utan ett ord
regnet i iskalla januari
köttet som skärs som knivar igenom
det är sår över alla mina fingrar
ett för varje gång du varit tyst

mitt i februarikylan
det är då jag brukar färga eller klippa av allt mitt hår
javisst, det är viktigt att se ut
igenom alla fönstren

och in
som knivar dina blickar genom rum genom väggar igenom mig
de hittar mig alltid
så ordlösa

#

det står en flamingo i mitt fönster
på ett kort
från min bästa vän

det står en örn i min bröstkorg och flaxar med stora vingar
stora vingslag som inte får plats
det är maneter under mina ögonlock, de slänger ut sina trådar

jag är överallt utom i min egen mage
det saknas känsla där

just idag saknar jag känsla

det sitter en apa på mitt nattduksbord
är ett sus i mina öron
som havet.

och överallt är jag och önskar att jag var
någon annanstans än just här och framförallt önskar jag mig
lite magkänsla
lite takt och ton
lite förmåga att formulera en vilja framåt

det står ett vykort i mitt fönster som jag fick för att jag har en vän
ändå är det ett monster i min mage som äter upp allting jag tar i
som om där bara vore tomrum
som om jag i själva verket
som om örnen tar allt nu och flyger med det
högt över natten, över det som finns kvar

#

och det är detta som är det litterära verket
jag önskar att jag kunde bo i det i natt
tillsammans med skogens mörker
jag vill gå vägen hem när jag var fjorton år och slutade vara mörkrädd
bara för att kunna vara ute sent

så vill jag lära mig flyga
lära mig åka tåg
lära mig resa långt bort från alla andra
lära mig gå i tunnlar under jorden
lära mig åka trånga hissar

och det är vad jag önskar att jag kunde i natt
i stället för att vara såhär liten
i stället för att fortsätta sakna dig


i stället för att skriva sentimentala verser över tider som gått
jag hatar det! jag hatar det!
att skriva sentimentala epos över den tid som
att göra elegi
jag ger mig
jag erkänner att det bara är ett sätt att
säga att jag saknar


och det är detta som är livet.
att omslutas av mörkret och sig själv i sig själv
att isolera sig från andra så fort de kommer tillräckligt nära
att varje gång någon kommer tillräckligt nära så finns det ingenting i mig
att komma
nära

bara saknad och distans