vrida nycklar
väjningsplikt
signaler.
vreda nycklar
dörrvred som går upp och går igen och går inåt
dörrar öppnas alltid inåt
när man vill ut.
vricka nycklar
pricka punkten där nyckeln går in,
bryta nycklar
axelryckning
påtryckningar
ryckningar i ögonvrån, det kallas för tics.
att folk aldrig lär sig använda semikolon rätt; ett semikolon får endast användas mellan huvudsats och huvudsats, annars finns där ett förbud. jag förbjuder dig att ta en kopia på nyckeln och ge den vidare samtidigt som du behåller orginalet själv. behåller orginalet ensam.
ibland blir man utelåst. nyckeln kanske tappades bort eller svaldes, slängdes i ån. saker händer.
livet springer vidare ändå, spinner nya trådar oberört. oberörbart.
vrida nycklar. vrida nackar.
nickelörhängen och knepiga nyckelben.
skenbart genomskinliga skenben med blåmärken, sängstommar och
dörrar som öppnas utåt när man bara vill in.
2010-05-31
2010-05-29
dethär kommer ta tid, eller fylla den, eller stjäla den. jag tar upp den just nu. om dethär är poesi är du poetiken.
hålla mig hårt
blöta hårtestar jag testar mig fram men undviker ord-en/-et
ekar längs korrigerade svenskauppsatser
träna mig i armhållning i att hålla om. med armarna jag läser
alla dina uttryck.
trivialitet: att bara skriva om ett du
jag: att bara skriva om hur skriva
vi: det finns inte. det finns det tomma rummet och det ekar tyst däri. för vi rör
oss i korridorerna. fortfarande/i stället
alltid?
all tid. finns den?
åh. jag leker alltid einstein och du vet det nog också.
jag har abstinens nu igen, känner du?
vara mig nära.
vara dig nu.
jag håller gärna i. tack. nu återgår allt till det normala.
blöta hårtestar jag testar mig fram men undviker ord-en/-et
ekar längs korrigerade svenskauppsatser
träna mig i armhållning i att hålla om. med armarna jag läser
alla dina uttryck.
trivialitet: att bara skriva om ett du
jag: att bara skriva om hur skriva
vi: det finns inte. det finns det tomma rummet och det ekar tyst däri. för vi rör
oss i korridorerna. fortfarande/i stället
alltid?
all tid. finns den?
åh. jag leker alltid einstein och du vet det nog också.
jag har abstinens nu igen, känner du?
vara mig nära.
vara dig nu.
jag håller gärna i. tack. nu återgår allt till det normala.
2010-05-23
(Ganska rörigt) resonemang
Tänker: livet.
Strukturerna och begrepp som identitet och trygghet.
Pratar med någon som har varit vuxen mycket längre än jag själv om hur många det är i min generation som mår dåligt, på olika sätt. Vad det beror på. Jag tror inte att det bara handlar om att jag rör mig i kretsar som avviker från den övergripande normen, kretsar som det bedrivits forskning på som säger att vi mår sämre än medelsvensson. Att det är jobbigt att vara avvikande, att ifrågasätta och gå sina egna vägar. Självklart är det det. Men det kan inte vara den enda anledningen. Att skapa sig en identitet är nödvändigt om man interagerar med andra människor, oavsett i vilka sammanhang man gör det och på vilka och vems villkor. Så vad är det då? Vad är det som gör att unga människor i dag knaprar antideppressiva och har ångestattacker och kvartslivskriser och känner sig misslyckade? Många pratar om otrygghet. Och jag ser att den finns där, men ifrågasätter motsatsen, tryggheten. Undrar vad den är och innebär, anser att den är skapad och egentligen bara består av våra tankar om att något består. Vilket det ju inte gör. Men känslan av trygghet behövs och saknas. Vad är det som gör oss så otrygga?
En bov i mitt liv har varit den omhuldade valfriheten som prackas på mig och mina jämnåriga för jämnan. Välj stad! Välj skola! Välj utbildning! Välj karriär! Välj läggning! Välj subkultur! Välj kost, tro, familj, stil, lycka. Men välj för helvete inte fel, för då får du själv betala priset av ditt misslyckande. Till viss del kan det förstås vara bra att välja. Annars hade jag väl suttit med heteroäktenskap och skulder till banken och jobbat kontorstider och hela paketet, men det har onekligen gjort mig ganska vilsen ibland. Och: det bäddar för misslyckande. För tänk om jag väljer fel.
Detta resonemang leder mig osökt in på en annan bov i dramat. Nämligen det rysliga begreppet misslyckande. Vilket tabu! Vilken skräck! Hela samhället är uppbyggt på att vi alla ska sträva efter att uppnå personlig lycka, denna lycka finns färdigförpackad och klar; idyllen, drömmen och mallen är färdig. Det är bara att välja sig in i den med hjälp av din egen, personliga valfrihet. För det klart att du väljer lyckan. Annars är du ju dum. Alltså: när du valt gymnasium, utbildning, partner, livsåskådning, bilmodell, ekomöjlk, bank och diet skall du helst inte ha fyllt trettio och helst inte tjäna under trettio tusen i månaden och du ska helst vara känd och helst trivas och gör du inte det är du definitivt misslyckad. Synd. Men det finns ju prozac. Och du har faktiskt ingen annan att skylla än dig själv, för det var du som gjorde valen. Om dina val inte lett till bil, lägenhet, jobb och livspartner är det hög tid att börja känna sig otrygg. Och ensam. Which makes three. För ensamheten är också ett stort problem i min generation.
Eller kanske snarare ensamhetskänslan. När jag pratar problem med mina vänner är ett ständigt återkommande tema denna känsla av ensamhet. Man förväntas vilja bo själv i egen lägenhet, men vill egentligen helst bo kollektivt för att slippa sitta ensam på kvällarna, de kvällar man faktiskt inte orkar eller vill gå ut (vilket man förväntas vilja göra - misslyckat!). Det är märkligt, detdär, att man måste bo ihop för att få umgås utan att ha gjort specifika, intressanta och konstruktiva alternativt trendigt fikahängiga eller klubbcoola planer. Att man inte får träffas när man känner sig nere, utan hellre skjuter på det. Att möten med andra människor, som borde kunna erbjuda en stöd, innebär prestationsångest. När man redan har ångest är det väl det sista man behöver! Jag har hört alldeles för många berätta om hur de legat hemma på sängen med sin ångest eller gråtklump i halsen eller allmänna ensamhetskänsla, längtandes efter att få ligga på någon annans soffa i stället och vara kaos, men låtit bli att ringa till nån eftersom det inte är okej. Det är inte okej att ses om du inte kan visa upp vilken lycklig = lyckad människa du är. Att vara låg är att vara dålig är att vara (guess what!?) misslyckad. Så i stället för att finnas för varandra så fortsätter vi att dras med vår kollektiva känsla av misslyckande och ensamhet.
För vi är inte lyckade, om lyckad innebär att vara rik, smal, stark, känd, säker i alla val, ständigt kreativ, trygg i sig själv och ständigt lycklig. Men det borde inte behöva få oss att må så jävla dåligt. Det är ok att vara ensam. Alla är det. Och det finns ingen trygghet, annan än den vi själva ger varandra. Och det finns inga begrepp som lyckad och misslyckad, framförallt inga förutbestämda av samhället. Om du väljer skall det vara för att du följer magkänslan i stället för mallen, inte för att du är rädd att inte bli sedd och bekräftad och lycklig. Så. Tänker jag.
Strukturerna och begrepp som identitet och trygghet.
Pratar med någon som har varit vuxen mycket längre än jag själv om hur många det är i min generation som mår dåligt, på olika sätt. Vad det beror på. Jag tror inte att det bara handlar om att jag rör mig i kretsar som avviker från den övergripande normen, kretsar som det bedrivits forskning på som säger att vi mår sämre än medelsvensson. Att det är jobbigt att vara avvikande, att ifrågasätta och gå sina egna vägar. Självklart är det det. Men det kan inte vara den enda anledningen. Att skapa sig en identitet är nödvändigt om man interagerar med andra människor, oavsett i vilka sammanhang man gör det och på vilka och vems villkor. Så vad är det då? Vad är det som gör att unga människor i dag knaprar antideppressiva och har ångestattacker och kvartslivskriser och känner sig misslyckade? Många pratar om otrygghet. Och jag ser att den finns där, men ifrågasätter motsatsen, tryggheten. Undrar vad den är och innebär, anser att den är skapad och egentligen bara består av våra tankar om att något består. Vilket det ju inte gör. Men känslan av trygghet behövs och saknas. Vad är det som gör oss så otrygga?
En bov i mitt liv har varit den omhuldade valfriheten som prackas på mig och mina jämnåriga för jämnan. Välj stad! Välj skola! Välj utbildning! Välj karriär! Välj läggning! Välj subkultur! Välj kost, tro, familj, stil, lycka. Men välj för helvete inte fel, för då får du själv betala priset av ditt misslyckande. Till viss del kan det förstås vara bra att välja. Annars hade jag väl suttit med heteroäktenskap och skulder till banken och jobbat kontorstider och hela paketet, men det har onekligen gjort mig ganska vilsen ibland. Och: det bäddar för misslyckande. För tänk om jag väljer fel.
Detta resonemang leder mig osökt in på en annan bov i dramat. Nämligen det rysliga begreppet misslyckande. Vilket tabu! Vilken skräck! Hela samhället är uppbyggt på att vi alla ska sträva efter att uppnå personlig lycka, denna lycka finns färdigförpackad och klar; idyllen, drömmen och mallen är färdig. Det är bara att välja sig in i den med hjälp av din egen, personliga valfrihet. För det klart att du väljer lyckan. Annars är du ju dum. Alltså: när du valt gymnasium, utbildning, partner, livsåskådning, bilmodell, ekomöjlk, bank och diet skall du helst inte ha fyllt trettio och helst inte tjäna under trettio tusen i månaden och du ska helst vara känd och helst trivas och gör du inte det är du definitivt misslyckad. Synd. Men det finns ju prozac. Och du har faktiskt ingen annan att skylla än dig själv, för det var du som gjorde valen. Om dina val inte lett till bil, lägenhet, jobb och livspartner är det hög tid att börja känna sig otrygg. Och ensam. Which makes three. För ensamheten är också ett stort problem i min generation.
Eller kanske snarare ensamhetskänslan. När jag pratar problem med mina vänner är ett ständigt återkommande tema denna känsla av ensamhet. Man förväntas vilja bo själv i egen lägenhet, men vill egentligen helst bo kollektivt för att slippa sitta ensam på kvällarna, de kvällar man faktiskt inte orkar eller vill gå ut (vilket man förväntas vilja göra - misslyckat!). Det är märkligt, detdär, att man måste bo ihop för att få umgås utan att ha gjort specifika, intressanta och konstruktiva alternativt trendigt fikahängiga eller klubbcoola planer. Att man inte får träffas när man känner sig nere, utan hellre skjuter på det. Att möten med andra människor, som borde kunna erbjuda en stöd, innebär prestationsångest. När man redan har ångest är det väl det sista man behöver! Jag har hört alldeles för många berätta om hur de legat hemma på sängen med sin ångest eller gråtklump i halsen eller allmänna ensamhetskänsla, längtandes efter att få ligga på någon annans soffa i stället och vara kaos, men låtit bli att ringa till nån eftersom det inte är okej. Det är inte okej att ses om du inte kan visa upp vilken lycklig = lyckad människa du är. Att vara låg är att vara dålig är att vara (guess what!?) misslyckad. Så i stället för att finnas för varandra så fortsätter vi att dras med vår kollektiva känsla av misslyckande och ensamhet.
För vi är inte lyckade, om lyckad innebär att vara rik, smal, stark, känd, säker i alla val, ständigt kreativ, trygg i sig själv och ständigt lycklig. Men det borde inte behöva få oss att må så jävla dåligt. Det är ok att vara ensam. Alla är det. Och det finns ingen trygghet, annan än den vi själva ger varandra. Och det finns inga begrepp som lyckad och misslyckad, framförallt inga förutbestämda av samhället. Om du väljer skall det vara för att du följer magkänslan i stället för mallen, inte för att du är rädd att inte bli sedd och bekräftad och lycklig. Så. Tänker jag.
2010-05-16
tidelipompopom tidam
blir helt knäpp av att vara ute, det är så varmt och soligt och doftar så gott och blommar överallt och är så helt knallgrönt att man blir bländad, och jag vill aldrig gå in och aldrig gå och lägga mig. tar med mig boken ut, och tidningen och plugget och maten och det halvätna glasspaketet i frysen. om jag haft anlag för fräknar hade jag haft hela ansiktet fullt vid dethär laget.
2010-05-15
så länge
det är en man på en balkong som gör stora gester.
(jag ser inte innebörden, förstår inte början och kan inget slut.)
(jag ser inte innebörden, förstår inte början och kan inget slut.)
ändlös allitteration
patetisk privat patriarkat packat pacifist
page|dräkt page|frisyr page|hår
paginera
paketlösning.
palpera palpitation
pervers persecution
patetik patetik patetik.
page|dräkt page|frisyr page|hår
paginera
paketlösning.
palpera palpitation
pervers persecution
patetik patetik patetik.
2010-05-09
,,. (hittat i arkivet) :
sättet du sätter
luften
i rörelse när du rör dig
genom rummet.
som ljudvågor i form av din kropps kontur
slår de emot mig, tar sig in i ögon, öron, genom hud
som om jag absorberade din kropp och totalt tappade andan
obemärkt
försöker dölja andhämtningen, min vibrerande puls som antagligen
känns genom hela rummet även den.
(lite som de coola killarna på stranden som är så kralliga och står och spänner sig mot den enorma vågen
ett kort ögonblick ser de odödliga ut
sedan ser man bara en fot, eller två)
dina rörelser träffar mig i ansiktet, sätter sig i bröstkorgen, går inte att komma ifrån och
du är i allt, i luften jag andas, i ljuset, i dammkornen som dansar över ditt ostädade golv.
jag rider ut en storm när du går genom rummet.
är en storm mellan dina lakan.
obemärkt.
(de talar om känslostormar, men ordet har tappat sin betydelse. när jag säger att jag är en storm mellan dina lakan menar jag att jag är mina känslor och att skalet mellan dem och resten av världen, ytan som utgör mitt ansikte, mitt jag, har börjat krackelera. så jag sitter i din säng som en gammal antik vas och försöker hålla mig från att säga nånting, rädd för att rämna, rädd för att rinna ut. ligga utspilld över hela golvet med skärvorna omkring. rädd att du ska skära dina fötter.)
luften
i rörelse när du rör dig
genom rummet.
som ljudvågor i form av din kropps kontur
slår de emot mig, tar sig in i ögon, öron, genom hud
som om jag absorberade din kropp och totalt tappade andan
obemärkt
försöker dölja andhämtningen, min vibrerande puls som antagligen
känns genom hela rummet även den.
(lite som de coola killarna på stranden som är så kralliga och står och spänner sig mot den enorma vågen
ett kort ögonblick ser de odödliga ut
sedan ser man bara en fot, eller två)
dina rörelser träffar mig i ansiktet, sätter sig i bröstkorgen, går inte att komma ifrån och
du är i allt, i luften jag andas, i ljuset, i dammkornen som dansar över ditt ostädade golv.
jag rider ut en storm när du går genom rummet.
är en storm mellan dina lakan.
obemärkt.
(de talar om känslostormar, men ordet har tappat sin betydelse. när jag säger att jag är en storm mellan dina lakan menar jag att jag är mina känslor och att skalet mellan dem och resten av världen, ytan som utgör mitt ansikte, mitt jag, har börjat krackelera. så jag sitter i din säng som en gammal antik vas och försöker hålla mig från att säga nånting, rädd för att rämna, rädd för att rinna ut. ligga utspilld över hela golvet med skärvorna omkring. rädd att du ska skära dina fötter.)
2010-05-08
utopia
overheard på utopikarnevalen: en utomstående undrade vad "demonstranterna" egentligen ville och fick dethär svaret från en polis:
"de vill inte betala för att åka tunnelbana, och de vill inte betala skatt."
2010-05-06
bang och bokhyllor
jag tog bussen ut till landet igår, till två generationer bakåt i tiden som börjat tröttna på ensamhet och tänker om dammråttorna ungefär "jaha. antingen städar jag bort dem och det är bara jag som ser det eller så gör jag det inte och det är bara jag som ser det med, om jag inte går hemifrån och gör någonting annat". så jag åkte dit och städade, och drog igång den gamla skivspelaren och spelade gamla skivor. spader madame och zarah leander på hög volym över de knarrande gamla golven och de dammiga tavlorna. tavlorna som är orginal och dedikerade och signerade, och jag får höra på berättelser om hur det var att bo i ett dragit rivningskontrakt mitt i stan på tidiga femtiotalet och umgås med stockholms konstnärer, tidningsfolk, författare, bohemer. en hel del stora namn. som numera bara är tavlor på väggarna eller förstahandsupplagor i bokhyllan, eller (inte så bara) berättelser för mina idla öron. jag har förresten läst ut jansson nu och börjat med alving, boken bang om bang, och jag kom att tänka på det för att mitt släktnamn nämns i hennes dagboksanteckningar. jag påminns alltså även där om det kulturella arvet och den litterära tyngden och herregud vad en kan få prestationsångest ibland. inte för att jag inte umgås i dagens dylika stockholmskretsar själv, tänker jag sen. och efter det tänker jag: som om det skulle vara mer än en pärm i bokhyllan om femtio år. förresten hade jag nog helst stannat ute på landet, isolerat mig ett slag från alla namn och hets runt rätta kretsar. åtminstone över sommaren.
Zarah Leander – Vill Ni Se En Stjärna (Wenn Der Weisse Flieder Wieder Blüht)
Zarah Leander – Vill Ni Se En Stjärna (Wenn Der Weisse Flieder Wieder Blüht)
2010-05-03
stockholm
på väg från filmen på victoria såg vi en trebent hund samt en man som ställde upp sitt kubbspel alldeles ensam för att öva inför sommaren. sedan, när jag gick hem, var solnedgången över västerbron så vacker att det var som att spatsera rakt in i den värsta av klyschor, men jag kunde ju inte motstå det. och vid brofästet såg jag koltrasten när den sjöng, den satt i trädtoppen som var precis i jämnhöjd med mig. bara det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)