#

det känns som så många lager i mig

som måste skalas av

jag vet inte själv längre, visste inte nånsin, att de var så många

hur många de är

känner mig som löken

som en svårskalad apelsin

som ägg med en tunn, tunn blå hinna

sedan fastnar skalet på fingrarna.







[som en svårsköljd purjo är jag

alltid mera grus vid varje varv

där ligger små stenar

kryper små djur

där ligger döda små kryp begravda,

de måste sköljas bort under snabbt spolande vatten,

jag måste renas

sedan sväljas hel

som en hel fisk är jag, med massor av små ben

de fastnar mellan tänderna

det krashar. du hatar det. jag vet. men det går bra, det är inget farligt.

som en svårbenad fisk bara. du lär dig att leva med det.

jag lär mig aldrig.

måste sväljas hel

måste sväljas hel

måste skalas

borstas sköljas skrubbas

under snabbt spolande vatten

grillas över eld vändas sakta

benas ut skrubbas renas

skäras isär säras skivas tunt

tunt bit för bit,

lager för lager.

och de är så många. lager i mig.

jag vet inte om du orkar

om du orkar stanna –

har tid

men det är viktigt, och, det är bra, att äta långsamt.

du ger mig deja vù. jag ger dig min ångest i små bitar. det är okej, det är bra så.

ta nästa tugga

hel, hel, hel]