#

och över himlarna ska jag skriva:
allt som vi önskade. allt som vi sa.
allt detdär obegripliga som gjorde oss så ogripbara
i våra små kretsar av hopp och egensinnighet

vad var det som gjorde att just vi valde fel
gjorde annorlunda än vad som sas till oss

jag ska måla det med tavelkritor längs trottoarer
ska svepa med stora vackra penseldrag över fasader
jag ska skrika det från flygplan över usa
att detta, att dethär, det är faktiskt på riktigt
att vi finns
att vi faktiskt kan existera
trots att ni knullar med sjunkande skepp
och strör omkring er trampade människor

trots att ni klöser er fast i våra hjärtan strupar själar

jag ska måla det
jag ska visa er att vi kan finnas
samlade i vardagsrum eller på era lillasystrars gator
vi är era lillasystrars gator
som ni trampar på varenda dag.


det,
ska jag skriva över himlavalvet

#

nej! jag orkar inte använda mig av den tematiken
tänker inte skriva om eviga mentala våldtäkter som avtecknar sig emot den brinnande himlen
det finns nog om brinnande himlar
nog av eld ändå i mina tankar,
jag tänker inte
jag brinner
jag tänker inte
berätta för er
om det som ruttnar bort i mina sorgkantade naglar ögonvrår
men det luktar illa
luktar lik
när ni går förbi

#

molnskuggor
ögonskuggor
kastar skuggor av dina ögon på mitt golv, kläderna som ligger slängda
dina blekta blickar omkring mig
på min hud, de gör den vitare, mer genomskinlig
ibland är dina ögon som månskivor,
månskärvor,
decembermånar med ögonskuggor, moln
de sveper över himlen

#

andas julrosor och is, kyldimma och näsan rinner av allt kallt
julmusiken dånar, mäktiga körer i öronen de får mig nästan börja gråta mellan medborgarplatsen och södra station

bofils båge som en mur kring våra snabba fotsteg och snökanoner
än en gång
en gång ska jag lyckas, ska jag ta mig

någonstans med mina fotsteg
med mina snabba andetag
och hyacinterna ska blomma, inte knoppas, inte redan ha blommat över
de ska slå ut på precis rätt dag
och molnen i rosa ska vara rosa som rosor ovanför våra huvuden och axlar
inte spyfärgade som i våra trötta ögon och mitt medvetande sargat blod
jag ska resa mig upp
jag ska kasta mig ut
jag ska våga älska er och berätta

#

andas snö och hetsiga fjärilsvingar
låter slumpen styra, och dethär
andas sot och spottar spån, snyter svart och har starka armar

men i magen om morgnarna bor ett monster som vaknar ibland
och jag orkar oftast sova mycket mera än jag vill

andas stress och gamla synder,
fastän jag minns varför jag är här
det är viktigt att jag minns
varför jag är här
för att äta, hinna sova, skriva
för att andas
mera luft i mina lungor,
för att jag vill.

#

har hemlängtan
trots att jag saknar hem
det tog så lång tid innan stockholm var min stad
nu är det dit jag längtar även när jag har mitt hem i rummet i skogen
i det här rummet
jag har hemlängtan i dethär rummet

längtar till ett kungsträdgården om natten, med all denhär snön
den övergivna skridskobanan
till vitabergsparksbackarna i pulka också om natten,
vi brukar vara där då

jag längtar till den romantiserade staden, förstås, hur skulle jag annars kunna sakna nk:s julskyltning
men också att plugga i igenimmat café och att alltid ha för kalla kläder

här eldar jag i vedspisar, kaminer
bor i ett slott
äter fantastisk frukost
slipper lida av att kollektivtrafiken står still,
ser kyldimman över havet för att isen lägger sig
och, längtar hem

#

det är som att såga med cirkelsågen
den som är enbart till för räta vinklar
ändå blir allting alltid lite snett
eller som att bygga båt
allt måste passa med 0,17 millimeters felmarginal,
jag riar och riar och riar
gör perfekta mallar som ändå måste korrigeras vid varje bordvarv
varenda ett
eller som att skriva perfekt lyrik i duschen
som sedan jämt skevat till sig och tappat sin form
innan fingrarna är tillräckligt torra för tangentbord
så härligt då när sågklingan äter sig rakt,
när lasken sitter så att inte ens en palettkniv, på 0,17 millimeter, kan tränga sig in
så fantastiskt sjunga i duschen

#

utåt dimman över vattnet
över väckarklockan som ringer var tionde minut
kylan utanför täcket, att lämna värmen inuti

jag kan inte skriva om det
för det händer mig hela tiden
det händer mig hela tiden och det går små lågor från dina händer in i min hud

men över vattnet, dimman om morgnarna
att alltid dricka varmt te till frukost
ljudet av snöblandat gräs när jag går emot slottet

och den fina elden du åsamkar
jag vill rita kartor över min kropp, ritar kartor över din bröstkorg

jag hatar att skriva om det,
för det går inte
och jag kan inte, jag kan så otroligt lite
av allt man kan kunna här
leva här

herregud, leva här
jag trodde aldrig att jag skulle kunna leva här
och nu gör vi det nästan hela tiden

#

det som i mångas ögon är en helt otrolig sak ser i mina egna högst trovärdig ut,
jag jag skulle till och med vilja kalla den rimlig, om än aldrig skulle jag kalla något för sant

jag håller det i min hand, detta mycket rimliga om än temporära
det är ett tillstånd, en eller ett
eller en, sak, denna mycket trovärdiga, som jag håller, i, om, och med mina händer
omsluter

det som i många andras ögon är, eller vore, i ett fall då den skulle ens kunna möjliggöras som existens,
och, eller, praktik, en absurditet
ja jag håller av den och om den in absurdum

jag ser och lägger i mina ögon
ett mycket stort värde, eller jag vill snarare kalla det mycket stora värden
alla värden är goda och högst lovande och jag vill kalla det
som början på en stor roman
eller många mycket goda små noveller


i mina ögon och händer, som jag kan känna men ändå inte berättiga sanningsstatus
vill jag hålla detta sanna, det som känns
och ni ska känna det, såsom jag känner det, trots att ni inte tror er vilja se
och mina tankar stoppas där, övergår i det ständiga görandet
ni kommer att älska det,
och det ska hända er hela tiden.

#

faller mellan så många världar
det är ytor och skikt och ytor och skikt och någon gång ibland ser jag tomheten innanför
med laserögon projicerar jag mig omkring i mina rum
och går som genom deg av andras blickar

jag faller mellan så många röster nu
kastar mig mellan väggar
kulisser, ibland

det är så svårt att växla mellan världar
så många vars verkligheter inte stämmer överens
i mig
i mig
på mig
utanpå mig detta som projiceras utanpå mig hur ska jag få det att inte ta sig in
när här är så oändligt mycket att fylla
fylla i
och att minnas

#

Jag upplever alltså onekligen att jag måste skapa mig rum i texten, att livet utan denna dimension av levande inte egentligen är, även om det är just denna dimension som också ökar svårigheten, blir för stor, ohanterlig och klumpigt kvävande. Men utan den. Jag kan inte isolera mig från skapandet av ordmässiga utrymmen, för de pågår, jag vill säga ständigt men vet inte om detta är sant, men de pågår ändå, på vissa dimensioner, en ständig ström, ett ordflöde, ett ständigt läckande av fraser, och de måste obönhörligen skrivas ned, nedtecknas, på så vis avtäckas om än alltid i fel form göras synliga. Vad jag sedan ska med dessa i min tankevärld så oerhört viktiga, så oumbärliga, så betydelsefulla ord, ord och fraser, axiom och parafraser (för de är många), det är mig fortfarande fördolt. Min tankevärlds kvinnliga geni hamnar kanske mest i rännstenen eftersom hon, skild från den andra verkligheten, den delade och metafysiska, kanske bara är en produkt av sin egen fantasi. Kanske är hon egentligen inte alls genialisk, eller snarare (eftersom jag, eller hon, vet att hon är det) kan hon inte, det vill säga aldrig nedteckna dessa fraser som hon ständigt går och gnager på, så att de får den mening och betydelse som de har i hennes egen dimension, i hennes egna onedtecknade ord, det vill säga, de som kallas tankar. De som fortfarande vistas i den värld där hon inte kan dela dem. Kanske handlar det hela egentligen om att försöka göra språket till ett rum där hon, där hon kan existera, kanske är det det hon försöker göra, med sina ständiga slagsmål i form av att använda meningar på fel, det vill säga fel sätt. Kanske är det så, att hon har en mening, en förståelse och jag vill kalla det en vishet, en vishet som hon kunde blivit vilken Buddha som helst på, en upplevelse av det vi upplever, som hela hennes liv (det vill säga, inte hela hennes liv, men den där, den betydande delen jag just talade om) blir en kamp för att försöka förmedla, genom detta språk. Och språket är den verklighet där hon faktiskt inte kan existera. Kanske är det språket som förintar och kväver henne, som gör henne så isolerad från den delade delen av verkligheten, och därför också språket som upptar så mycket av hennes irrande tankar och tid. Det är i dessa banor jag vill förmedla, men inte vet om jag kan, eftersom det genialiska kanske går till spillo i mina försök att få er att fatta. Det är också så stora dimensioner jag fortfarande saknar. Också så lätt att skapa sig icke-rum och distans. Också ett ständigt klamrande fast i denna resande verklighet omkring mig. Också denna: rädsla.

#

kanske är det nu
ingen vet
nu när mörten flyr under bryggorna
nu när jag kan se solen gå upp över ett hav varje morgon

men man vet inte
det gör man aldrig

kanske är det när havsörnen slår
stora vingar och jag ser de vita fjädrarna
den är gammal och flyger lågt, flyger nära
men ingen vet

jag tänker att det kanske är något med havet
kanske något med de vilda djuren, solen som står så högt här
kanske något med vildsvinet och hjorten
men det är bara som jag tänker mig
inget som jag vet

kanske är det när jag går i kallt gräs och vattenpölar
det är så stilla här, jag hinner inte med att gå vidare
det är omöjligt att inte stanna här
att inte känna efter
kanske är det det som gör så illa
eller svarta stjärnhimlen som får mig att känna mig så svag
i knäna
kanske är det nu något gör skillnad

#

jag har en rädsla boende inom mig
inte rädslan för att dö; inte rädslan för livet
en rädsla som bygger på sig själv
på att jag ska tro på den
på att jag inte ska våga tänka, leva, inte orka mer än att dö
en rädsla för att det rädda ska ta över
och det är galenskap
all dårskap bygger på denna rädsla för att verkligheten ska styras av den
hamna för långt bort
det är rädslan för otillräcklighet och meningslöshet
för improduktivitet och litenhet
för ångest och skräck
för förtryck och omöjliga existenser
det är en rädsla för strukturerna och konspirationerna
en rädsla för att världen är för ond
för att det inte ska vara värt det
för att jag aldrig
aldrig skall kunna göra mig verklig
för omöjligt liv

#

det var inte en resa hon hade påbörjat, det var ett äventyr. dessa två saker kunde förstås kombineras men inte med nödvändighet. i detta äventyr låg flera resor och väntade, men hon visste ännu inte vart de bar. där fanns också människor som skulle bli viktiga, människor som varit där länge men nu skulle få spela nya roller i hennes äventyr, och människor hon ännu inte träffat men utan tvekan skulle komma att stöta på. hur visste hon inte men hon var alldeles övertygad. ja, med ens var hon mycket säker. inte på att det inte var galenskap allt dethär, inte på att hon inte skulle slå sig fördärvad förstås. men ändå enormt förväntansfullt övertygad om, att hon väntat för länge eller åtminstone alldeles tillräckligt. att detta, var en början på alldeles nya betydelser och roller. vägar och mod. hon skulle nu försöka fånga allting, allting som hon förut och länge sett flyga förbi. allt detta skulle hon ta sig an. med en dåres djärvhet och en svidande längtan efter innebörd, eller nej, den hade hon sedan länge. men efter mer av denna innebörd att leva. mer att leva ville hon, hur naivt och storögt det än kunde låta. såhär: hon skulle icke längre, göra sina val efter sina rädslor eller känslor av alltings otillräcklighet. hon skulle börja förvänta sig. till det krävs oändligt många dårars förnuft.

#

I rummet var hon, den som kallades så, just detta utmärkande drag. Som om varje drag i hennes ansikte (vi kallar henne så, vid detta) var skilt från de andras drag, och de andra alltså var just det, och hon blev andra. I detta rum blev alltså varje rörelse hon gjorde, av betydelse och vikt, och likaså varje ord hon sa – liksom varje ett hon lät bli att säga. Även tystnaden var laddad med en finmejslad logik som byggde på det särskiljande i hennes drag, detta som satt i hennes fingertoppar och flöt i hennes blod. För det var inuti, lika väl som utanpå, som hon, utan dem, var av annat, med annan riktning, mening och innebörd.

Utanför henne rörde sig luften, laddad med mycket enkel logik; tillhörighet. Hon, var tvungen att äga varje andetag, medvetet och starkt. Genom att andas luften tog hon den, stal hon den, övervann hon den och erövrade hon den. Det var elakt, eftersom den inte var hennes. Likadant var det när hon talade. Det tydde alltid på att någon annan blev bestulen, tvingad till att lyssna och bli tyst. Ändå var det så, att när hon lyssnade talade ingen till henne. Orden flög genom rummet tillsammans med blickarna men de böjde sig alla runt henne, eller över henne eftersom hon var kort men inga av de egentliga var långa. De var inte heller starka eller stora på annat sätt. Ej heller högljudda eller ignoranta. I varje missuppfattning, för de kallades så, låg felet, bristen, hos henne den korta och svaga, den tysta eller stjälande av ord och ljud och utrymme. Den överanalyserande som ändå, alltid, misslyckades med logiken. I praktiken var hon ett icke-varande, och det var därför rakt omöjligt för rummets personer, att verkligen ha henne där. Därför böjde de sin verklighet inte efter utan runt henne, så att den inte blev anpassad men mjuk, och klibbig som deg med för lite mjöl på fingrarna.

#

det är dödens stora segel
ja, som döden i hamn
seglar du in
över mina tår
över mina fingrar krossade
naglar brutna
ögonlock klistrade, kant emot kant

och i vågorna kastar du det
som jag sparat så länge och rått om så väl
som jag plågat oss med,
eller dig kanske älskat
men jag har vridit mig själv till trasor

ja! det är dödens dramatik här
jag tänker aldrig mer spara
på orden du aldrig såg och aldrig gav, dem du aldrig lät mig tala med
nu ska jag
nu ska jag skriksjunga ut i alla mörka skogar
att det är andedräkten döden vi andas med
när vi slutar prata med varandra
när vi med ordlös kommunikation låter åren gå och
våra
unga
tungor ruttna

#

i illa dold närhet
gömmer vi det
vi egentligen vill säga
egentligen vill ha

vi pratar bara om annat

vi berättar:
såhär gör jag alltid
exakt det här behöver jag
sedan låser vi om oss
säger vi hejdå
och lägger oss tätt, tätt intill och mycket nära

som om vi vore

men aldrig ska vi väl rasa, detta
detta att vi alltid vet mer än vi förstår
eller nej, än vi rår för
mer än vi rår om att veta om varandra

och om någon annan frågar
exakt hur illa vi döljer
dessa obefintliga avstånd
då skall vi med oförstående blickar
menande svara
att detdär, det vet vi inget om. 

#

glömmer bort
stadens mummel mot tysta skogars ljus
letar upp gamla stigar, upptäcker igen
upptäcker att de finns kvar

minns igen hur en vriden tallstam växer
hur den ser ut när den tappat all sin bark
glömmer bort hur en bör klä sig och bete sig
glömmer bort mina böcker, min musik

i gamla hem blir nya hem
jag gör om och går igen
glömmer bort till förmån för ännu äldre minnen
och kunskap
ja, kunskap
allt det jag kan om marken här
om ljuden om fåglarna och gräset
jag hade glömt att jag visste att de fanns
att jag gömde en saknad

#

helt överladdad
tusen folk och intryck och ord och Viktig Information
det första som händer när jag åker tillbaka till stan är att jag ser någon sönderslagen på gatan
orkar inte vara här

och vi är likadana alla tre

helt plötsligt! känns det såhär: mycket tryggare att bo i ett tält i en båt i tio dagar
än att vara kvar i denhär stan
så konstigt hur fort jag acklimatiseras
helt sjukt

och jag undrar
om en månad
om ett år

nu ska jag bara ro och ro och ro
är så rädd för att tröttna

alltid så rädd för att tröttna
men också rädd, för att tycka om, för mycket, hela tiden

#

fastnar i lukterna av gamla hem, dagar
i den bräckliga självbild som bodde här då
fastnar i att det är hundra år sedan
att det tog precis så lång tid som du sa.

jag lånar mammatröjor, alltså mammas tröjor, de är fortfarande för stora
det är en speciell lukt när man kommer in på vår väg
hästhage, grus, gräs. timjan!
och att vardagsrummet också alltid luktar utomhus
och att mamma även för mig är förknippad med mat
men även med lukten av motorcykelstart och dyr herrparfym
armani hugo boss lagerfeldt miyake

jag fastnar i dagarna och fotografier
du vill slänga dem men jag sparar ändå
inte längre på allt men ändå
ser framför mig hur jag tapetserar väggar.

lagar du alltid samma mat, mamma?
hur kan ditt hus alltid lukta sommar.
hur kan din väg lukta timjan.
vem var egentligen min morfar med italienbilderna?
unga pojkar och dubbla liv

allt är så himla skevt här, och jag hittar så många trådar.
vill följa alla, leta överallt.

#

jag orkar inte ha sorger
orkar inte ha min längtan hängandes på en spik
orkar inte fiskekrokar i ögonen, gud

jag orkar inte att det aldrig är rätt tid
det är så himla hög tid nu
men jag orkar inte

i så fall vill jag sova mig igenom först
likt så länge
åh, om jag ändå hade röst
om jag hade modet att äga något

i höst kommer det att falla löv
de kommer att bli våta och hala
men ingenting i denhär världen
ingenting i denhär världen kommer att bry sig om min makt

jag har gömt det i mina rockärmar
klistrat det på tungan
sagt det så många gånger och ändå inte
sagt någonting

det har vilat i dina händer
vägt på dina stolar
det letar sig ut i min puls, är för tungt för min andning
letar sig in i dina ögon och mina ord

lägger sig där
låt mig få äga det, någon gång

lyft dig
jord lyft dig ifrån mina fötter,
ge mig tid.

det är berg under marken under jordlagren stadigt växande
det är oceaner av tid som jag inte äger och ingen gör

det är spindelväv mellan alla trädgrenar och fingertoppar,
lakan virade runt allas vrister,
jag ser dem släpa när jag går ut

på alla dansgolv

mönstrade lakan, manglade ben


låt mig lyftas ur dig, berget, jorden,
kom och lyft mig ifrån allas sängar

lyft mig ut i vattnet, vågorna
låt mig simma
låt mig simma hem.

#

stressen
äter sig fast i min ryggrad med små vassa tänder
spänner spännband runt min bröstkorg
slår fågelvingar runt hjärtat, hårda, snabba
den syr stygn mellan mina ögonbryn
stjäl min närvaro i alla samtal, mitt intresse, min förmåga att vara
kapabel att göra
att äta, laga mat
att sova, kliva upp
att se
att höra vad ni säger
när ni säger
det blir bra
det blir bra.

#

det är alltid för stort
alltid för långt mellan jord och himmel
alltid 163 centimeter för små

det är alltid osagt och ogjort, det viktigaste
vi bär det inom oss även om vi menar det
just för att vi menar det
det är för stort för orden jag vill skriva här, göra eviga och visa
men jag kan aldrig säga det

det är så många som försöker nå mig
så många som jag försöker ha nära
så många som försökt närhet så länge historien minns

beskriva närhet
säga närhet
det finns inte ord

bara klichéer om att saker bara kan kännas inte sägas
jag vill inte förstå.

jag läste i en bok en gång när jag var tolv
att allt som känns riktigt på riktigt gör ont
så ont att de i boken gråter
självklart är detta någonting jag läst mig till.

liksom jag läst mig till avståndet
mellan jord och himmel

men bara så att ni vet.
bara så att ni vet så står det i mitt pass att jag är 163 centimeter,
men det är inte alls särskilt sant

vem lärde mig att stanna
lärde mig vänta, vända mig om

vem lärde mig att säga det här

jag vet inte.

men när jag vågar
så faller du
så drar du ned mig.

och när du vågade och min rädsla höll mig kvar,
 jag önskar att någon lärde mig då.

i ögonen
i händerna, med långa fingrar
i mjuk hud
i lent hår
i allt det här det otillgängliga
allt jag önskar att jag lärt mig


som en botten att stå på
i alla ord jag vill ge dig
behöver vi en tro på att någonting är sant

vem lärde mig att det inte är så

jag önskar att jag visste, och inte visste bättre

#

vet inte om det är bra att skriva
just nu är det kanske för mycket

ännu en version av verkligheten
om jag gör mig av med den här
ännu ett sätt att vrida allting fel på
inget sätt att hitta till rätta

jag vrider om i magen
trycker in bilder och ord i mina trötta näthinnor
de virvlar upp i min hjärna
tar sig ut i magen, i fingrar och tår

det gör ont i öronen när jag läser er
mina trötta, trötta ögon

vet inte om det är bra att jag sitter upp, att jag ligger ned, att jag rör mig här
vet inte om det är bra att jag försvinner

i solen
i solen under jord
i trötta armar
jag hänger upp och ned igen
ser allt så skevt igen
kan inte ens skriva bokstäver i ord och raka rader

#

jag sitter så fast
orden stockar sig jag samlar dem
försöker pressa ut dem genom naglar tangenter hud
som att försöka måla av ljuset
det enda som inte syns men som får allt annat att synas

man kan bara måla allt annat

det svider, bakom mina ögon
skärmen en liten liten värld representerad på tretton tum
i 60 kvadrat
det är grått ljus i dag, det färgas av regnet
molnen är som en matta jag vill gå på men jag sitter så fast

här
med fingrarna fastklistrade i tangentbordet och ögonen
limmade i papper och glas
avskärmad

lampan som blixtrade till och sen slocknade
tvättmaskinernas mummel och jag
i sextio mycket stora kvadrat

och alla orden som fastnaglade i halsen

#

åhnej det är besattheten
den som jag använder för att rikta min rastlöshet
som ju alltid är där

jag älskar alla nu
alla och ingenting alls
vill bara rikta besattheten
hitta mål för min oroliga andning
föremål för min ökade puls

jag letar i ögon
i minnen
i år
går tillbaka i leriga hjulspår
rimmar illa
älskar er alla som jag aldrig gjorde förut
men bara för att rikta min rastlöshet
och för att jag inte får

åhnej det är alla tiden
alla minnena trasslar mitt hår
det är dumt att alltid använda samma vokaler
dumt att sjunga falskt om bättre somrar och -

jag letar i ögonbottnar
rör vid händer, skriver, riktar ord
ser på film
fastnar med blicken
vill vara själv.

ja jag vill så hemskt gärna vara ensam nu
men jag kan inte förvalta min skenande puls
jag kan inte förvalta min växande oro
kan inte förvalta alla symptom
som i tomhet blir ångest men i rätt riktning bara är
bara behöver ett föremål
jag minns, det har alltid varit så

#

trycker in ord i huvudet, strukturer
hamnar här fast inte längre närvarande
hamnar här när jag tänker på dig
på framtiden
på husen
på skolorna
hamnar här när jag hör samtal med oss i huvudet
där jag desperat trycker in ord
som för att döva
som för att döva det andra
som för att överrösta känslor med logik, koncentration
men jag hamnar här när jag försöker koncentrera mig
jag hamnar här när jag skapar mig strukturer
när jag försöker gå på rutin
rutinen är: skriv så tänker du lättare
skriv så glömmer du sedan
skriv så kan du andas bättre
skriv vad du andas och mer

simmar genom regnet,
det går bra
tänker på anna och alla hennes vardagsord
trots att himlen är regngrå speglar den sig blå i husfönstrena vid huddinge station
jag brukade tänka att jag tyckte så mycket om att
eller ni vet hade gjort mig en bild av
kanske trodde att det enda jag kunde var
att det enda jag vet är att misslyckas

det ska sluta vara så
den rådande tron skall icke längre
och jag hyser en särskild affektion för de närkska ä:na
eller ögon under lugg bakvägar och svepskäl
ska tro på det nu
på cloudbusting jörgensdotter dramatik
blymoln över min veranda, bussens däck i kurvorna, höghusens alla fönsterrutor framför hem
javisst, ta mig ni bara

om kvällen och om morgonen
vid frukostbord och ensamma salar
överallt går de i vitt flor och blommor i håret
överallt går de i framtidsplaner och vet så väl
om jag måste blanda in jaget
om jag måste blanda in jaget nu
om jag måste blanda in jaget
det står sig så väl mot
och i salen äter jag ensam
jag äter med alla vänner jag har
men i bjärt kontrast står jaget mot ett du

det är värst om morgonen
om morgonen och om kvällen
jag hör steg omkring mig men inte om jag ska tala sant
jag hör framtiden ropa att den kippar efter andan
ser mig omkring

#

det finns bara bilder
bilder i tomma rum
jag flätar det långa håret, har sparat så länge

men det glider mellan mina fingrar, värmen
mjuka väggar

i tomma ögon bilder
så fort vi möttes
det första jag såg var bilden av dig

att fylla upp varandra
uppfylla
ge utfyllnad åt tomrum
jag är det rummet och jag har plats

jag vet att du inte tror mig men jag har plats
får rum med dig här

åh snälla
jag hatar att be dig men stanna i mig nu

jag tror inte att jag är mer än tomrum men du fick mig att känna
att inte glida undan som
sanden mellan fingrarna hårslingorna vattnet vi såg ut över när du sa

jag finns kvar

jag kan ta vägen precis var som helst
som om jag kunde några vägar

jag kan se ett datum komma närmare
sedan: den nyvunna friheten som gjorde att jag förlorade ett hem
eller, den följde med förlusten

om tre månader och någon dag
jag kan ta vägen vartsomhelst då

som om jag kunde gå

jag har inte längre en stad
jag har alla städer
jag har inte längre ett hem
jag har inget hem alls

i detta virrvar av världskartor
jag kan välja på
att rita vägen nu

att den inte går bakåt

jag kan ju inte flyga, inte köra tåg

jag kan gå barfota, som om det skulle hjälpa mig
lära mig springa

#

tiden som en snara runt halsen
för varje år som går känner jag mig svagare, som fortfarande inte gått härifrån
och ändå, att jag inte längre strävar efter det jag ville ha då, det är det som skrämmer mig
att glömma kunskap
inte längre klara av på grund av: upptäckt fler sätt att göra fel på

jag hänger upp och ned, i knäveck, i krokar för skjutet vilt
och ibland är det dina armar
ibland är det dina armar som jag har runt halsen
som en snara, som en värme, som ett skydd mot all okunskap

kanske att det enda sättet att lära sig är begränsningar
stäng in mig här så blir jag din
behöver koppel, ge mig din ryggrad, ge mig din rädsla, ät upp mig skjut mig gör mig hel

jag kan inte gå längre än såhär innan jag bestämmer mig
att jag aldrig aldrig vet
och det enda jag tänker på är mig och mitt och mig och mitt och dig
och alla andra du som skymmer sikten, grumlar min syn

dagsljuset
tiden som ett långt långt rep
att jag alltid har en hangup
ja jag hänger upp mig på
dagsljuset kan någon släppa in
dagsljuset här kan någon släppa in mig släppa ut mig släppa mig lös
tiden som ett pärlband
jag räknar pärlor som lindas runt min hals

#

hos alla sunda finns en rädsla för att bli galen
för vi vet att där inte är någon skillnad
mitt sinne är som vinterhimlen,
av hundra gråskalor bara

i rädslan står alltid ett lugn, det som bara blir av kaos
och i lugnet och tryggheten bor alltid en rädsla
den livnär sig där
på det ständigt uppbyggda och fallna

hos varje frisk finns en rädsla för det sjukliga
hos oss som förstår att det aldrig går att skära bort
som tumörer, svulster som lämnar inget annat än ärr

det är aldrig så
vi har aldrig varit friska
jag är i varje tanke en uppbygglighet, konstruktion
varje gång jag bygger trygga rum vet jag att mina väggar hotar falla över mig
så jag bygger dem tunna, av papper, för att det inte ska göra så ont
men så tål de varken regn eller vindar

inga vindar
inga vindar får rasa här för jag blir galen

#

det blir en iskall vår
jag har hört talas om termometrar som går sönder

jag har hört oss säga det till varandra i varma vardagsrum,
att kylan nu
det är en ny slags kyla
om än skrämmande lik
vintrar långt före våra

jag har läst det och sett det skrikas
jag har känt det i mina kinder när jag gått ut
sett det på debattsidorna,
sett det i ögonen

och de kronblad som föll -
jag hör sånger om blodröda rosor
jag hör sånger om vindar som tar våra ord
vindar av iskyla och ishat

det är en ny slags vinter, och en ny slags vår
och när jag huttrar och drar halsduken hårdare
försöker hitta hem
ser jag mest milslånga vintervägar

#

utanför är mycket tyst

precis som hur du andas

jag kan känna det i hela rummet

så är det, utanför

det finns skal

och så finns det den permanenta ytan

men där är aldrig någon kärna

bara det som projiceras utanpå

vi kanske kan göra om oss

men vi kan aldrig göra oss bättre än så här

utanför är mycket tyst

mycket tyst och mycket långsamt

det målas på oss med långa penseldrag

samtidigt som vi har vinden i ögonen så att de tåras

jag kan känna att du är här även när jag inte ser dig

du lämnar alltid kvar någonting av du

något jag vet är du

något du vet att jag saknar

så håller jag din hand fast du inte är här

ser vinden i grenarna utanför precis som du andas

mycket tyst

mycket tyst och mycket nära

och jag känner det i hela rummet när du går

andetagen som får mina väggar att verka bräckliga

händerna som kräver av mitt skal

så klipper du mitt hår och ser det falla

som en love-affair i tomrum

som ett hål någonstans där du borde andats

#

berättar sagor
metasagor om stora helheter som ändå inte finns
religioner, berättelser för små och stora barn
trasslar in mig i teorier om trangression och letar genvägar till jaget
letar sanningar i andras ord, men de mest trovärdiga är de som förnekar att sanningen finns.
så där står jag i nätet av minnen och tid och försöker hitta lösa trådar
subjektspositionen är oklar. identiteten mycket fragil. jag är som ett av de små barnen
men jag berättar bra för de stora. och läser det i verkligheten som jag letat efter så länge
genom att någon säger att den inte finns har jag äntligen någonting att hålla i
någonting att bygga med
jag är inte autonom. jag är inte självbestämd självdeterminerad subjektivitet
jag tappar också ord. och använder dem jag blivit given. jag tar det jag har för handen.
berättar sagor om sanningar såsom jag tänker att de kunde ha blivit. jag berättar om mig själv som någonting jag kanske kunde bli. framställer. lutar mig aldrig tillbaka.

#

inuti går det att vrida ur
men det syns som inte
och hörs inte heller.

jag har ord: jag har ord.
jag hatar att det ändå aldrig går att beskriva
utan att bli liten, i sina egna ögon och andras, att det som faller ut
blir till litenhet, underläge, förlust

som att varje tanke som faktiskt går att höra
blir en tappad tanke, det som inte längre är mitt

och när jag slutar kommunicera, vrida ur
vet jag inte längre själv vad som pågår.
men det finns inga sidor jag kan skriva det på
inga ord jag kan skrika
sånger sjunga
händer hålla hårt

varje steg utan rak rygg blir ett litet steg åt sidan
åh jag önskar jag kunde hålla det
hålla dig
hålla ihop

jag önskar vi kunde hålla om och, sedan: kvar!
stanna här
snälla stanna här
nästa gång

#

hur kan det vara så
att det fastnar, allt du sa
långt inuti, jag upprepar det:
såhär och såhär. exakt så sa hon.
ändå är det kvar. går inte att hosta upp.

du är som cancer
först märker man ingenting,
sen bara växer det och växer. först kanske på en plats
sen tar det över, gör hela kroppen sjuk.
du gör mig sjuk.

om jag tror på nånting
så är det på det här
det är ett resultat av min tidigare ignorans, som vändes av ditt intresse, som blev till mitt, som blev till en besatthet när ditt övergick till
ignorans
ja, så är det.
du gör mig sjuk och det är inte verkligt
det är något jag bygger på denna enda detalj:
omöjligt. kommer aldrig att hända.
hur kan det vara så.


att du höll mig om dig, så att jag kände din puls i mina armar
och den var inte lugn
men du andades så tyst
lutade din näsrygg emot min, så hänsynslöst
hur kan det
hur kan du göra så, vara så, hur kan du somna i mina armar, lägga dig där
och säga:
omöjligt. kommer aldrig att hända.
jag blir sjuk när du säger så.

#

att täcka
ni vet, täcka upp

alltid hålla sig själv om ryggen,
mm hängslen och livrem

det täcka könet
är alltid först

det växer blommor på ranka i mitt fönster
att vattna och uppmuntra till liv

i historiens nät av berättelser, spindelväv
blir jaget bara en del av
ja, som metaforen lapptäcke
åh jag täcker upp för eventuella missförstånd med rätt val av metod
och väger orden

om vi alltid har mått såhär
om det är en väv, om det går trådar bakåt genom år
så långt borta, om de tänkande
också är de som går i livets omöjliga fälla

det går aldrig att täcka upp för.
ingen kunskap, inget liv.