#

i luften doftar det som blommar och slår ut, där finns morellen och häggen snart, syrenerna förstås men de är överdådiga
jag letar efter det som far förbi, det som inte stannar kvar eller ens stannar upp
det som är förnimbart men mycket fort

jag letar efter ett sätt att uttrycka mig så
och är alltid rädd att bli uppenbar och ouppmärksam

om man är i stan för länge glömmer man bort hur det luktar och då är det borta sen, då saknar man det inte
man måste ut i skogen för att komma ihåg granarnas gula strimmor i svarta vatten i blomningstid och man måste se och känna för annars försvinner det och jag är så rädd att se det försvinna

jag glömmer röllekans skarpa klibbiga lukt som man gnider mellan fingrarna
och kabbelekans äggulor i fuktig skog. jag glömmer det men jag vill inte glömma.

samtidigt vet jag inte vad jag ska göra där. vad ska jag ha det till att återvända till den där ensamheten. jag löser upp mig själv i de där dofterna, undrar hur jag orkade finnas där och då med alla oseende ögon och mörker

i staden finns inga lukter men så många ögon som ser och allt det här att ge sig ut i och landa i
jag kastar mig alltså omkring och längtar alltid tillbaka.