lägesuppdatering

helt plötsligt vill jag inte alls skriva fiktion.
jag har ingenting att hitta på längre.

jag har en lägenhet (förvisso i tredje hand) och en väldig massa fina bilder. det betyder att jag gör en väldig massa fint.

jag har fortfarande identitetskris. jag tror jag kommer ha det alltid. eller så kanske jag bara är för ung, fortfarande. men tanken på att jag kommer bli gammal känns så bisarr att en evig identitetskris känns mer rimlig, om än inte lättare att förlika sig med.

jag längtar efter att få skriva akademiska texter igen, läser än så länge kurslitteraturen med en helt ofattbar energi. jag håller på att missa var jag ska kliva av tunnelbanan varje gång. och jag vill faktiskt. även om jag förstås kunnat skriva akademisk text hela sommaren men fortfarande har resttentan kvar. hemtentan i män och maskuliniteter som jag fick samma dag som jag blev av med min lägenhet. ibland vill jag inte alls.

jag har en distans igen. och jag minns hur det kändes. jag kanske trodde att jag hade glömt. det hade jag inte. men det är förstås väldigt annorlunda nu. om än konstigt lika. det som liknar är kanske inte avståndsrelaterat, eller känns inte så. mer andra saker då. som sättet att kommunicera och hitta och fungera likadant. som om jag nånsin skulle fatta.

det finns hemskt mycket att göra. och ändå många timmar att sova om nätterna. jag är stressad. jag ska ha fest. jag trivs. jag är desperat över situationen. över att allt som är fint är så långt bort eller lätt att förlora. som 50 mil eller en lägenhet i tredje hand. jag vill fortfarande ha fåglar över armarna, men är rädd att bli en kliché, framförallt rädd att verka bräcklig. det är så mycket det allt kretsar kring; hur jag än blir vill jag verka stark.

#

när jag vänder mig om sparkar jag omkull tekoppen på golvet
i allt lika maktlös och obetydlig
längtar efter hur det känns att vara stark
när jag ska lära mig vända mig om utan att riva

det är ett dovt ljus i rummet
variationer över tid
decision, decay, decision, decay
inga pauser, lufthål, rum för andhämtning och tid
inga egentliga möjligheter att variera sig

vill hemskt gärna börja alla meningar med: jag undrar
när kroppen säger ifrån genom att låta olika delar av sig själv somna ifrån mig
en fot försvinner, en arm
det varierar lite över tid

och intervallen är alltid så jämna
jag skulle kunna bygga min dagbok av uträkningar och diagram
kurvor och mätningar
det är så mycket vi inte består av
så lite kontroll

kanske är det därför jag sparkar ut tekoppen, för att foten domnat bort och är utom kontroll
jag kan ibland önska att någon band upp mig
för att jag ska hålla ryggraden rak
allt ska sitta på plats
inga leder gå ur
och ingenting får välta
styrka kommer inte alltid inifrån

#

tecknar
avtecknar mig
mot en horisont eller två eller så regnar det och vi syns inte alls
men på mattan ligger hunden
i spisen brinner elden
det finns kaffe i kaffebryggaren
allt är mycket tryggt.

jag ritar av med linjerat papper
alltid både på och mellan linjerna
alltid teckningar som inte vill bli förbisedda alls
alltid mycket overkligt
alltid mycket flyktigt

jag antar att det hjälper då
oron i magen
monstret som ropar
det där jag skrivit om förut

jag har skrivit om det förut
allt jag gjort har redan
och allt jag sagt
jag tecknar porträtt av folk som inte finns
allt är mycket tryggt och mycket säkert

jag står att finna i säkert förvar
avtecknar mig mot himlen
eller två

jag kanske borde höra mig för
höra efter
våga lyssna när någon säger något som har med mig att göra
eller visa upp

men tills vidare
tills vidare gömmer jag mig här
porträtten i väskan
orden under armen
ett språk som ingen frågar något om

#

torkar ut luftvägarna
vi delar på allt
mitt itu
jag finner pi
minns andragradsekvationerna
och ni vet, ett plus ett blir två
men det finns alltid okända variabler
ja, jag borde ha blivit matematiker
borde ha blivit finkänslig dirigent
borde absolut ha blivit musiker
gärna trafikpolis
gärna trafikant

men jag vistas inte på trafikerade vägar
jag går om dig varje dag
vi går som alltid in i varandra
trafikljusen som blinkar syns inte alls
och jag hör ju så dåligt
andas så torr och unken luft

jag har hört att det finns tårkanaler
det är ett mycket poetiskt ord.
men jag gråter sällan

när jag väl har börjat slutar det aldrig
hör du det?
jag delar nu, är både över och under
som om genomskinlighet är nåt man övar bort
så enkelt är det inte, man andas alltid samma luft
genom samma luftvägar
samma vägar, kanaler, övergångsställen

och likheter är ju alltid lika
viktigheter alltid lika stora och åtsmitande i midjan
jaja. ni vet. addition och andra rationaliteter. men räkna inte med mig, räkna inte med att jag försvinner. det är ju en så orimlig tanke.