#

det känns som jag redan har berättat allt för er
och ingenting är sagt, inget utlämnat eller lämnat
ändå glömmer jag igen och igen vem jag var och hur man ska göra

hur ska man göra.

allt handlar om mig själv
hur ska jag göra.

det ligger stenar på marken, jag tar dem i min hand
och det blir om mig dessa stenar
jag ser en vägg och jag skriver om väggen och den blir en spegelbild
varje hjärta jag tar i och i allt denna utplåning

men framförallt tar jag över mig med mig själv
i allt det nya jag försöker hitta: det känns som jag redan har skrivit om allt
och det jag redan har tar över det jag redan är och försöker bli

allaredan
alla redan
all oreda här
reder mig
jag reder mig nog,
lånar mig lite genom vägen nu. lånar mig lite litet grand

#

mot jorden
ansiktet i marken igen
igen
igen igen
upp i höga höjder på starka armar, grenar
lövverken i huvet

tusen nålar i min arm
tusen komma ihåg
det förföljer mig
det förföljer mig

baklänges ger jag mig ut i sommaren
högstadiet framför mig i mig blir aldrig större

#

solen över skogarna som omger

högt över träden och samtidigt inuti

silar sig igenom varje blad 

när du hör dethär ljudet är det dags att vända blad

jag vänder mig om i varje allt som omger

står alltid både över och inuti

alltid både nu och redan över

jag önskar det var över vill aldrig det ska vara över 

om jag lägger mig nu

om jag vänder mig om

#

det äter sig radband genom ögonen,
vid varje sten måste vi stanna, tugga,
be

längsmed ryggraden pärlor av glas och dina knogar är silver, ben och hud
det är okej att spy upp det man svalde
om man svalde det helt och gjorde det till sitt

okej att det inte gick att värja sig för stunden
jag sa bara: jaha
och ja, sådan är jag
sådana är vi nog allihop

och det åt sig igenom mina ögon i spegeln
varje sten, varje sena, varje ådra och så tråden igenom
in genom ögonen och ut genom munnen

vid varje ord som fälls kastar jag en sten
inåt, samtidigt som jag sväljer

sedan kräks jag i mina byrålådor