#

det dör nu snart,
ruttnande livet
på löven ska det halkas omkring sen ska det frasas och sparkas
pölar på gatan blir det med gummistövlar i på barnfötter som vill plaska överallt
det kommer stänka

alla bladen på alla träden kommer dö nu snart
de kommer tappa sin styrka och sin självsäkerhet och sin värme
inte längre rena någon luft till mig när jag gör mina andningsövningar på sängen
kommer avgaserna bli värre då?
allt ska bli så stilla

under täcket som är av snö kommer det vänta små tecken
men inga liv
bara kanske om en letar

men vem orkar leta.

i komposten kommer vara varmt förstås
och i tumvantarna och i skooterkängorna kanske
aldrig har jag haft nåt så varmt på mig som skooterkängorna men dem gick det sedan hål i

på isen går det också hål
så kan en ramla
eller halka där den är hel!
och basta och se ångan från heta kroppar ta sig ut i vintermörkret
leta efter hålen och kliva i med flit
så återupplivas det ändå,
ja det går väl
det börjar väl växa till liv
även det som kallnat och gått i ide

och träden som stått så länge och glömde bort

#

nätterna är blöta och tunga nu

som maneter eller andra djur

blötdjur

som himlen vore havets botten

och dagarna klibbiga och varma,

ljudet av fotsulor som fastnar emot skor och släpper

klopp klopp

jag hatar när de gör så

fastnar och släpper

mörkret är så mjukt och varmt och månen är så gul och det är så mättat

händerna under täcket

mjuka svettiga händer och hala ryggar

vi är blötdjur

det börjar komma regndraperier längs dagarna

men vattnet är fortfarande varmt

i havet och i sjöarna

vi kan fortfarande simma

löven hänger sommartunga, mörka och fulla av stillat liv

de kommer falla av, men än så länge känns allt så övertygande

bara en liten krispighet i luften om morgonen och om kvällen

och ibland på nätterna måste jag stänga mina fönster

#

vid mina fötter står ett slut och bakom min rygg
vid din vita
som vi
blommorna som vi strödde över

jag tänker mig slutet
hela tiden
så mycket att jag kanske blir galen och vänder tiden åt fel håll
räknar rader av dagar bakåt

men det finns ingen sanning där!
sluta leta efter spåren
även om det spelar väldigt stor roll

jag kommer göra om mina egna fotspår så att de leder tillbaka till dig
till ditt lika gamla ansikte som mitt är nu
och jag kommer se att vi är lika
fast jag aldrig förut ville vara lik

och tanken skrämmer mig
det finns ingenting jag är så rädd för som min egen tankemakt
och vad du gjorde utav din, vem som styrde dig när du förblev onåbar

ovanför mitt huvud kan jag se vidden av något som jag inte kan nå
och det stör mig att hela tiden leva under det
som en ljuskrans över mina ögonbryn och där finns alla svaren

om jag blev gud
och jag gömde mig för makten
om jag såg igenom oss
gjorde jag det?

vid mina fötter och fingertoppar knutet ett kött som blöder ord
och mina tårar blöder ur ögonen och mina tankar kastar sig fram
och ut över slutet och över ryggarna som piskor

det smäller i vinden
och katten bits
jag önskar du kunde höra mig sjunga nu
mormor

#

skall nu skriva om döden
dödendödendöden

sedan om viljan att ha det i sin hand
jag vill hålla dig i handen önskar jag hade hållit dig i handen

sedan om begäret att greppa det här
jag önskar vi kunde se helheten men alla sitter vi med våra fragment och klistrar oss emot varandra
det är en mycket ofullständig känsla

sedan om skuld
skuldskuldskuld

det vill säga all den som du [kanske] kände och den som vi bär på nu
släpar och släpar efter oss som tomma säckar
ja säckväv säckar gråa som släpar och släpar och även framför oss
som vi lägger dem framför våra fötter varandras fötter för varandra att kliva på

skall nu skriva om hur mycket jag kommer att sakna dig

nej
jag kan inte förstå vad saknad är

för jag vet inte vad som hade hänt annars
om alla hade vägrat att försvinna
kommer du att försvinna nu? hur bleknar man? när man aldrig får en chans att göra fler avtryck
det vi har nu är dessa fragment och vi kommer att sammanfoga dem, jag är säker på det, vi kommer bilda oss en bild och en förståelse för man måste förstå
detta pussel kommer nu att läggas efter dig, av det du var, berättade och lämnade
men jag kan inte förstå vad saknaden är

jag tror
jag kan inte fatta

#

för ungefär tusen år sedan sa någon jag beundrade mycket att jag skrev om en tvåsamhet eller önskad tvåsamhet i så många i mina texter
tror jag
eller något i den stilen
det gör jag inte, men nu skriver jag om dig:
vad det nu är eller icke-är
och du säger att du tappar greppet om världen när du är med mig,
och det är därför tiden också tappar sin betydelse och takt
bell hooks skriver att begäret efter makt eller rädslans terror så ofta tar över viljan och förmågan att älska
jag kan inte skriva om dendär känslan utan att ha en cyniker på min högra axel
sen romantikern på den vänstra
katten på sängen sover framför mig
och så regnar det utanför och du kör bil hem mitt i natten
för att ändå kunna vara här
du var ändå här
fast du nu måste köra
och katten lyfter på huvudet är skeptisk till regnet
alla konstiga saker vi lovat varandra
att återupprätta, upprätthålla eller aldrig upprepa
kontrakten
jag vet inte när tusen år har gått nu
all tid som jag varit med dig blir en enda
allt annat har väl sin gilla gång