#

jag orkar inte ha sorger
orkar inte ha min längtan hängandes på en spik
orkar inte fiskekrokar i ögonen, gud

jag orkar inte att det aldrig är rätt tid
det är så himla hög tid nu
men jag orkar inte

i så fall vill jag sova mig igenom först
likt så länge
åh, om jag ändå hade röst
om jag hade modet att äga något

i höst kommer det att falla löv
de kommer att bli våta och hala
men ingenting i denhär världen
ingenting i denhär världen kommer att bry sig om min makt

jag har gömt det i mina rockärmar
klistrat det på tungan
sagt det så många gånger och ändå inte
sagt någonting

det har vilat i dina händer
vägt på dina stolar
det letar sig ut i min puls, är för tungt för min andning
letar sig in i dina ögon och mina ord

lägger sig där
låt mig få äga det, någon gång

lyft dig
jord lyft dig ifrån mina fötter,
ge mig tid.

det är berg under marken under jordlagren stadigt växande
det är oceaner av tid som jag inte äger och ingen gör

det är spindelväv mellan alla trädgrenar och fingertoppar,
lakan virade runt allas vrister,
jag ser dem släpa när jag går ut

på alla dansgolv

mönstrade lakan, manglade ben


låt mig lyftas ur dig, berget, jorden,
kom och lyft mig ifrån allas sängar

lyft mig ut i vattnet, vågorna
låt mig simma
låt mig simma hem.

#

stressen
äter sig fast i min ryggrad med små vassa tänder
spänner spännband runt min bröstkorg
slår fågelvingar runt hjärtat, hårda, snabba
den syr stygn mellan mina ögonbryn
stjäl min närvaro i alla samtal, mitt intresse, min förmåga att vara
kapabel att göra
att äta, laga mat
att sova, kliva upp
att se
att höra vad ni säger
när ni säger
det blir bra
det blir bra.

#

det är alltid för stort
alltid för långt mellan jord och himmel
alltid 163 centimeter för små

det är alltid osagt och ogjort, det viktigaste
vi bär det inom oss även om vi menar det
just för att vi menar det
det är för stort för orden jag vill skriva här, göra eviga och visa
men jag kan aldrig säga det

det är så många som försöker nå mig
så många som jag försöker ha nära
så många som försökt närhet så länge historien minns

beskriva närhet
säga närhet
det finns inte ord

bara klichéer om att saker bara kan kännas inte sägas
jag vill inte förstå.

jag läste i en bok en gång när jag var tolv
att allt som känns riktigt på riktigt gör ont
så ont att de i boken gråter
självklart är detta någonting jag läst mig till.

liksom jag läst mig till avståndet
mellan jord och himmel

men bara så att ni vet.
bara så att ni vet så står det i mitt pass att jag är 163 centimeter,
men det är inte alls särskilt sant