#

let's get primitive right now, down with the rocks and the dirt
let's bang our heads girl, trade spit 'til it hurts

teenage caveman rock with skin and bone
it's the cry of the wild, we cry alone
we cry alone, we cry alone

#

New Tango Orquesta – The Swan Crash Concerts: Still Life - The Decay

soundtrack:

#

vad är ett hem?

tidningsurklipp

liknelser, böjelser

(de talar om känslostormar, men ordet har tappat sin betydelse. när jag säger att jag är en storm mellan dina lakan menar jag att jag är mina känslor och att skalet mellan dem och resten av världen, ytan som utgör mitt ansikte, mitt jag, har börjat krackelera. så jag sitter i din säng som en gammal antik vas och försöker hålla mig från att säga nånting, rädd för att rämna, rädd för att rinna ut. ligga utspilld över hela golvet med skärvorna omkring. rädd att du ska skära dina fötter.)

vadå val, vadå välfärd

undrar lite vad som utgör ett samhälle om hela samhället säljs ut. vilken makt politikerna i slutändan besitter när allt de en gång rådde över ägs av privata företag vars ledning sitter i någon helt annan del av världen. vad vi ska med staten till om det inte längre finns någonting som är statligt ägt. hur mycket företagsledarna kommer betala för att vara de egentliga makthavarna. vad i helvete vi ska med en demokrati till om den fungerar på det viset.

#

och med åldern blir hjärnans förfall det slutgiltiga tecknet på det vi alltid försökt undfly: medvetandet existerar endast som ett resultat av vårat materiella jag, tankarna ett resultat av hjärnans vindlingar. det är när dessa vindlingar bryts ned som saker vi ser plötsligt kan tyckas upphöra att existera, stillastående materia bli rörlig och ansikten vi alltid känt igen bli främmande och nya. hjärtslagen blir plötsligt medvetna om sin egen ändlighet, börjar räkna sig själva, inse sig möjliga att räkna. medvetandet en flyktig fågel instängd i den bur som våra kroppar utgör. åldrandets stilla förkunnande av människans oförmåga, otillräcklighet, dödlighet. att vi inte är eviga och aldrig kommer att bli.

#

gör oss verkliga!

upwards & onwards goes spotify

silver pink ponies

GRAND PIANOS CRASH TOGETHER

The Magnetic Fields – When My Boy Walks Down The Street

hungerns förödande verkningar

varför kokar aldrig pastavattnet??? varför är ingen volym på stereon lagom??? varför vill jag bara äta kakor???

variation

timmarna vänder sig om
lakanen blir till ett fängelse, snärjer sig kring vaderna och binder fast
sitter inne

ja, jag sitter inne och är fängslad är
fånge och slav, letar förgäves trådar att rycka i, led-
trådar svaga ledband letar
änden på nystanet för att börja nysta upp änden på nystanet, slutet, början, vadsomhelst
tar mig till fotändan av sängen och lyssnar till ditt regn

fönsterrutan slår mot regnet, kastar sig ut och loss
inneboende i mitt eget hem ser jag hur den vräker sig mot dropparna som rännilslikt tar sig ned för fasaden utanpå stuprören och slänger sig i gatorna med buller och bång. det låter. jag hör klockan ticka. har ingen tid då jag behöver stiga upp. kan fortsätta bida och vara bunden eller obundet fri.

(likt fåglar i en öppen bur, alla andra ser oss som fria men vi vågar inte infria ett av alla dessa löften
infriar hellre inga löften alls och har heller inga lögner likt dem
som en gång slängt sig mot himlen. jag fortsätter leta sanningar i ögonbottnarna, upptäcker förstås mig själv med att stå och stirra. inget vidare romantiskt. river blad ur böcker och blöder ord mellan sidor och raderna
som väntar på att jag ska skriva mig in emellan dem, så
som viktiga rader alltid gör det är deras uppgift. mitt kall är att inte svalna, det måste
alltid
finnas en glöd. ibland med röda ögon, ibland är de väldigt blå och alldeles för bländade av solen eller någon annans
ögon vars bottnar man inte hittar men ändå fortsätter att leta efter)

#

vi såg ut genom fönstret över gatorna, fasaden mitt emot som en julkalender. ansiktet mot väggen i sängen medan timmarna vänder sig om.

kylskåpspoesi version "advanced english"

my obtuse observation: only a woman would like to let a mellifluous nefarious character know why.

#

m: oj förlåt, nu smutsade jag ned din nyss rengjorda diskbänk
k: äh, man ska grisa när man lagar mat, annars är det ju fett ovärt
m: där tror jag att våra åsikter går isär lite..
k: jo, men matlagning ska vara lite vulgärt!
m: ja, ok. vulgärt kan jag gå med på, det har jag inga problem med att åstadkomma.

två minuter senare fattar skärbrädan eld och gasspisen täcks av genomskinlig smält plast som sakta, sakta stelnar och sätter sig fast i allt den lyckats lägga under sig.

k: jag ser det, detdär var ju ganska vulgärt!
m: är du nöjd nu eller!?!?

går snett

tänker att den linjära vägen borde vara den som är lättast att följa men inte är det, livet är inte flygplansrök över klar himmel, vägen inte som de spår man kan rita med fingret i fuktig sand. tänker att ögonen aldrig vänjer sig, varje morgon är de lika svåra att få upp. tänker att den linjära vägen är den som maskinritats, att jag var bäst på att vika loppor och pappersflygplan och rita geometriska former när jag hade linjal, utan den skadskjutna flygplan och geometriformerna med linjer som spaghetti fastkletad i papperet med alltför tjock penna. hur färgen bara blev ful. att vägen är mer som träets ådringar än som någon jävla autobahn. undrar varför vi över huvud taget använder oss av begreppet evigt när vi vet, VI VET ATT DET INTE FINNS NÅGOT SOM ÄR EVIGT, vad skulle det vara, exempel? det finns inga ord, inga fraser eller känslor eller ens minnen av fraser eller ord eller känslor som alltid kommer att vara. det funkar inte så. ingenting är evigt. inte ens tiden är. när universum ätit upp sig självt tillräckligt många gånger finns bara två enorma svarta punkter kvar, och då är tiden inte längre stark nog att foga dem samman; den böjs. och utan tid, vad är ett begrepp som evighet? svar: ingenting. evighet är ingenting och ingenting är evigt. så låt oss i fortsättningen undvika halvsanningar.

äh.

"ATT finnas till för någon annan är inte lätt. det är bara nödvändigt. att inte vara stridsvagn."

att inte vara stridsvagn

att inte vara stridsvagn

att inte vara stridsvagn.

i brist på egna ord att klä mina tankar i:

I was twenty-one years when I wrote this song
I'm twenty-two now but I won't be for long
Time hurries on
And the leaves that are green turn to brown,
And they wither with the wind,
And they crumble in your hand

Once my heart was filled with the love of a girl
I held her close, but she faded in the night
Like a poem I meant to write
And the leaves that are green turn to brown,
And they wither with the wind,
And they crumble in your hand

I threw a pebble in a brook
And watched the ripples run away
And they never made a sound
And the leaves that are green turned to brown,
And they wither with the wind,
And they crumble in your hand

Hello, Hello, Hello, Hello,
Good-bye, Good-bye, Good-bye, Good-bye,
That's all there is
And the leaves that are green turned to brown

Paul Simon – Leaves That Are Green - LP Version

#

jag saknar min katt.

#

till the morning comes

#

"Det blev höst och stora gråa regn inhöljde Självhärskarens ö i ständig dimma.
Jag hade varit så säker på att vår gloriösa färd med Haffsårkestern bara var en inledning till den stora resan ut i världen. Men det blev inte så. Det var en toppunkt, en klimax utan fortsättning. (...)

Jag längtade vidare, jag slokade av längtan efter den väldiga världen som väntade på mig. Och det regnade värre och värre och jämt var det något som måste ordnas med djuprodret eller belysningen eller vevhusluckan eller något annat som man kunde ändra på.


Småningom kom de stora stormarna.


Mymlans hur blåste bort och hennes dotter förkylde sig av att sova utomhus. Det regnade in i Rådd-djurets kaffeburk. Jag var den enda som hade ett ordentligt hus med en bra kakelugn. Vad gör man? Naturligtvis räckte det inte länge förrän de allihop bodde hos mig. Och ju mer familjeliv det blev i navigationshuset dess ensammare kände jag mig.


Jag kan inte nog betona faran av att ens vänner går och gifter sig eller blir hovuppfinnare. Den ena dagen är man ett laglöst sällskap, äventyrliga kamrater som sticker i väg när det blir tråkigt, man har vadsomhelst att välja på, hela världskartan-

-och så, plötsligt, är de inte intresserade längre. De vill ha det varmt. De är rädda för regn. De börjar samla på stora saker som inte får rum i en packning. De pratar bara om små saker. De tycker inte om att besluta sig plötsligt och göra tvärtom. Förr satte de segel och nu snickrar de små hyllor för porslin. O vem kan tala om sådant utan att fälla tårar!


Det allra värsta var att det smittade av sig på mig och ju trevligare jag hade det tillsammans med dem vid kakelugnen dess svårare blev det att vara fri och djärv som en havsörn. Käre läsare, förstår ni mig? Jag var instängd och ändå utanför och till slut var jag ingenting alls och det bara stormade och regnade."

(Ur Muminpappans memoarer av Tove Jansson)

#

"insidor
utvända
utsidor omnämnda alltför väl.
utsidor medvetna insidor mer diskreta utsidor sekreta
do you want to be my secretary?
på det tysta sekretariatet skrev vi:
jag älskar dig på det högljudda skrev vi
ingenting."

#

a poet reads his crooked rhyme.

apati/afasi

tiden går och mänskor växer upp och mänskor dör,
och lämnar oss i vanmakt med vårt taskiga humör
en del får barn som kuvas och en del får barn som stör
en del får barn som går och undrar vad de lever för
alla fastnar fort på varsitt sätt i varsin cell
buren kan vara synlig eller intellektuell
varje liv som släcks av sorg och bitterhet och tvång
ger mig nåt att tänka på och en och annan sång.

#

leve spontaniteten!

#

och när
ni som kallar hans ankomst revolt
går fram mot frälsaren,
åt er
ska jag dra fram min själ
och stampa ut den
stort!
att bäras blodig som banér.


(majakovskij, men det vågar man ju knappt skriva. ur ett moln i byxor)

#

"Under min långa vänskap med Fredrikson har jag ofta förvånat mig över att han kan lugna och övertyga folk utan att egentligen säga någonting av betydelse eller använda ord med stora bokstäver. Det är lite orättvist ordnat men jag tänker fortsätta med att prata i alla fall."

(ur Muminpappans memoarer av Tove Jansson)

don't let it bring you down, it's only castles burning

det fria valet. Det Fria Valet. åh. denna nyliberala tanke. det klart att alla människor ska få välja. det gör oss ju så mycket lyckligare! som i måndags, till exempel! när jag efter en veckas ont i magen bestämde mig för att det nog borde kollas upp, och således ringde till min vårdcentral och bad att få en tid. för det första var det telefonkö, men jag menar, det kan man ju förstå att de sparar in på personalen, att ha så många som svarar i telefon att det motsvarar antalet personer som ringer vore ju ändå att ta i, och totalt oekonomiskt. alltså, efter en stunds väntetid kom jag fram till en telefonist och berättade om mitt ärende. hon frågade var i magen jag hade ont, och jag berättade att det satt rätt långt ned. damen fastslog att det var till en gynekolog jag borde gå, men gjorde också klart för mig att någon sådan hade de inte på min vårdcentral. jag frågade vart jag då skulle vända mig, eftersom jag tog det som ganska självklart att de samarbetade med någon närliggande klinik som hade en gynekolog som de kunde hänvisa sina patienter till, men telefonkvinnan snäste av mig med att det ju finns många gynekologer på de olika privata klinikerna, och att jag minsann fick ta reda på själv vilken av dessa jag skulle vända mig till (valfrihet! denna underbara företeelse. och denna naiva tanke att olika fristående privata kliniker skulle samarbeta!). något förnärmad tog jag fram vårdguidenkatalogen och började bläddra. var kunde man månne finna gynekologerna? det fanns ett antal flikar att välja på, och efter en stunds letande fann jag dem under "specialläkare". jahaja. det fanns ett antal att ringa till. jag började med den mottagning som låg närmast. de tog inte in några nya patienter. en telefonkö till i onödan, med andra ord. nästa mottagning. där kunde jag kanske få en tid i november. tjena. nästa telefonkö. tyvärr, tar inte in några nya patienter. suck. ännu en. "du kan få en tid i slutet av oktober...". jag har ju ont nu! herregud. nästa. tyvärr, tar inte in några nya patienter, "du kan ju ringa till skärholmen..." var svaret när jag frågade vart i hela friden jag skulle vända mig, då. nästa telefonkö. evighetslång. gav upp. nästa telefonkö "nej, vi har inte plats...". jag började bli desperat, berättade att det inte fanns plats någonstans och fick ett nummer till en privat barnmorska i gamla stan. hej och hå. ringde dit. "jag har fullt för tillfället, ring igen nästa vecka", löd det förinspelade meddelandet på telefonsvararen. 40 minuter hade nu passerat sedan det första telefonsamtalet, och jag ringde uppgivet till vårdguiden för att fråga vad jag skulle ta mig till, eftersom inte en enda mottagning i stockholms innerstad ville ta emot mig eller svarade i telefon. killen sa att jag fick ringa en akutmottagning, inte för att det var akut, utan för att valet stod mellan det och en tid om två månader. jag fick två nummer. ringde först det ena, som gick till sös gynakut. automatisk telefonsvarare hälsade mig glatt välkommen, för att sedan förklara att de inte svarade i telefon och därför hänvisar till vårdguiden. återvändsgränd, med andra ord. bra att kommunikationen dem emellan fungerar så bra! ringde det andra numret och kom till en barnmorska vars automatiska telefonsvarare berättade att hon inte svarade i telefon, och sedan hänvisade mig till ett annat nummer. jag, nu nära ett sammanbrott, ringer detta nummer och kommer fram till en sjuksyrra som förklarar att de dessvärre inte kan ta in fler just nu, utan att jag ska ringa sös gynakut i stället. jag berättade uppgivet om mitt eviga ringande och det eviga avvisandet, samt att det inte gick att komma fram till sös och att detta var det sista stället jag kunde vända mig till. hon sa åt mig att åka direkt till gynakuten på sös i stället för att försöka ringa runt på det viset jag just gjort i nästan en timme eftersom det var vad jag blivit tillsagd att göra både av telefondam nummer ett på min egen vårdcentral och av mannen på vårdguiden. varför kunde jag inte fått veta från början att det fanns en gynakut dit jag kunde vända mig? varför fick jag inte veta någonstans på vägen att jag inte behövde ringa runt? åh, nej just det, det klart att ingen ska tala om för mig vad jag ska göra! det skulle ju vara att ta ifrån mig min valfrihet! ett sådant rån! nåväl, följdaktligen satte jag mig med min onda mage på bussen till södersjukhuset och hittade efter en del runtslussande till rätt akutmottagning och väntrum, där jag efter en timme fick träffa en sjuksköterska som ställde intima frågor om mitt sexliv och tog ett blodprov. sedan blev jag åter visad till väntrummet. det stod på en skylt på dörren att väntetiden "kan vara så lång som 4 till 6 timmar". håhåjaja. jag hade ingenting att äta med mig, och ingenting att läsa. vad trodde jag egentligen? att akuten är ett ställe där man får akut hjälp? ibland är man bra blåögd. efter åtta (8) timmar i det vidriga väntrummet, där fönstren inte gick att öppna mer än cirka 5 centimeter och en envis brud hela tiden stängde av fläkten fick jag äntligen träffa en läkare, som konstaterade att jag kommit fel. det fanns ingen gynekologisk orsak till mitt magont, utan jag borde i stället ha sökt hjälp på kirurgakuten, eftersom det enda hon kunde komma på att det skulle kunna vara var blindtarmen. dream on att jag gick och satte mig i lika många timmar till i ännu ett klaustrofobiskt väntrum, speciellt inte klockan nio på kvällen, vilket vid dethär laget var precis vad klockan var. blindtarmen får vänta till en annan dag. och alliansen kan banne mig ta sin valfrihet och stoppa upp den på något otrevligt ställe. folkhemmet står i lågor. (p.s. jag borde korrekturläsa dethär inlägget, men jag orkar inte. mors lilla lathund sa... och så vidare. d.s.)

all you ever say

med the mayfields

something more than last time

höstvisa

jag lånar tove janssons ord eftersom jag inte hittar mina egna.

vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt detdär man borde.
det är så mycket saker som jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

såhär kan vi ju inte ha det.

jag skulle vilja -
skriva något.

skulle vilja skriva!

jag
önskar att orden
fanns

men det gör de ju förstås inte. nej alltid måste man slita och dra ut dem ur tangenter och fingertoppar och hjärnvindlingar och jag -

trasslar alltid in mig numera när
jag ska formulera sådant som jag vill formulera forma sådant jag vill forma den jag är jag vill

inte ha det såhär vart tog orden vägen? bokstäverna mina vänner jag

känner inte längre det jag kände när jag skriver jag tror jag har
skrivit sönder mig för att sedan läsa mig mätt på det jag skrivit

nu orkar jag inte med mina ord längre. och ändå, ändå ändå! så finns de ju där, jag kommer inte ifrån det jag kan inte! kan inte fly dem. orden. tankarna. de tar form, tar plats, vill bli fastslagna. slagna i tangenterna, huggna i sten. jag vill. skriva jag vill skriva jag. vill. skriva. skriv mig ge mig ta något ifrån mig säg mig gör mig förstör mig

helst inte, bara så att det går att laga, så att jag får något att skriva om.

herregud!

things we never said

man tänker sitt gjorde mig förvirrad,
även om den innehöll många vackra bilder. bio rio smickrade mig genom att skänka ett limiterat exemplar av filmmusiken på vinyl (nummer 65 av 499!), eftersom jag (kanske, allt var en aning förvirrat) var en av de 20 första riomedlemmarna som bokat biljetter till filmen.
vissa scener, de vackraste och de mest skrämmande, sitter kvar. andra skulle jag förmodligen knappt känna igen om någon visade mig dem nu en timme efter filmens slut, det brukar ju vara så.
men vart tog mischa vägen? och vad hände egentligen med det lilla barnet? och mannen som blev nedslagen i sin trädgård. kommer sebastians mamma någonsin få sluta leta efter sin son? vad ville denhär filmen egentligen säga sin publik? jag vet inte. men det var första gången jag var på en film där alla, precis alla, satt knäpptysta och stilla en lång, lång bit in i eftertexterna.

omslaget till erik enockssons man tänker sitt-soundtrack

tidsfördriv

Rules:

1 - Go to "wikipedia." Hit “random”
or click http://en.wikipedia.org/wiki/Special:Random
The first random wikipedia article you get is the name of your band.

2 - Go to "Random quotations"
or click http://www.quotationspage.com/random.php3
The last four or five words of the very last quote of the page is the title of your first album.

3 - Go to flickr and click on “explore the last seven days”
or click http://www.flickr.com/explore/interesting/7days
Third picture, no matter what it is, will be your album cover.

4 - Use photoshop or similar to put it all together. Preferably in a square format layout, like a nice old-timey vinyl album cover.





Mitt band skall alltså heta Central Economic Region.. Lite som en hyllning till Ryssland, sådär. Och albumet heter, mycket poetiskt om jag får säga det själv, No relation to reality. Oh well, why not? Hehe. Om ni tycker att jag borde hitta bättre saker att göra så har ni rätt, men eftersom jag inte bör varken gå utanför dörren eller träffa folk så börjar listan på kul-grejer-att-hitta-på-när-du-är-sjuk tryta.

Öppet brev Linda Holmlund på Medlingsinstitutet

Du har verkligen en bra förklaring till exempelvis varför barnmorskor tjänar ungefär hälften så mycket som läkare gör när du säger att "Det finns en mängd faktorer som vi inte tar hänsyn till och om det är så att män och kvinnor fördelar sig olika över de faktorerna, ett exempel är att det kanske är vanligare att män har mer arbetsledande befattningar eller större ansvar på arbetsplatsen, så kan det påverka lönen. Det kan också vara andra saker som i stort sett är omöjliga att mäta, som idérikedom, engagemang, samarbetsförmåga, som också kan påverka en lön." (Källa: Fria Tidningen 12/9 2009, Nr 36, Årgång 2)
Ja, det är så bra, Linda, att du kan berätta för oss hur det ligger till. Kvinnor saknar helt enkelt idérikedom, engagemang och samarbetsförmåga. Det är det jag alltid har känt på mig.
Att det finns undersökningar som visar på att kvinnor måste prestera ungefär dubbelt så mycket som män på en arbetsplats för att få samma positiva uppmärksamhet för det är förstås helt irrelevant, jag menar, varför använda sig av statistik när det finns folk som du som kan ge oss svar baserade på allmänt tyckande? Det måste ju vara betydligt mer pålitligt. Jag hoppas att ni på Medlingsinstitutet har det som tillvägagångssätt i alla era bedömningar, det skulle kännas så betryggande.

Du och jag i Montparnasse -32

Jag är fortfarande sjuk och fördriver en del av tiden med att teckna/måla. Ingenting jag egentligen kan, men jag tycker ändå om det.

fortsatt berättelse om mitt och google translates förhållande

det kan bli rätt bra att köra svenska -> engelska, också:

"Fall"
av Håkan Hellström

There is a street where everyone can be my name
I fell bad street
And I was drunk and I was stupid and I fall on all
And I fell for someone at a party somewhere
And it would surely va dance, dance, dance!
(...)
For many girls fell down past the falls
For many rammelsängar to fall in
People fall around town
People fall hard, just like you - and I
(...)
And I stumbled onto something disco
And then I fall out, as far as I know
And I fall down and took me up and then
Ramla I fail again

damen är en slampa.

tack vare en eminent vän har jag nu ett nytt och alldeles förträffligt fritidsintresse: att översätta engelska låttexter till så fånig svenska som möjligt. man kan antingen göra det genom att själv översätta texten och självklart jobba hårt på att få till rim och sådant så bra som möjligt, exempel (översatt av r.):

"Femme Fatale"
av Sammetstunnelbanan

Nu kom en tjej
Du måste akta dig
Hon kommer bryta dig isär
Jag svär
Det förstår man på ett kick
Se bara in i hennes falska blick
Hon bygger upp för att bryta ner
Som du ser

Och alla vet att hon
(är en femme fatale)
När allting går i dur
(är en femme fatale)
Är det bara lur
(är en femme fatale)
Titta hur hon går
Titta hur hon står

Hon gör det varje helg
Det står i hennes bok, ja, titta själv
Hon ler för att du ska ryckas me
Som du ser
Lille pojk, hon har vart me
Försök du men de e ingen idé
Du kommer stå där som ett fån
Vilket rån!

Och alla vet att hon
(är en femme fatale)
Du tycker hon är het
(är en femme fatale)
Men det är bara ret
(är en femme fatale)
Titta hur hon går
Titta hur hon står

texten blir då fullt begriplig och, precis som önskat, fantastiskt fånig. Känner man att detta är för krävande, eller förutsägbart, kan man använda sig av metoden "översättning via google translate". exempel på detta:

"Hon är bara livsmedelsbutik dotter"
av TV personligheter

Bra om hon gör dig ledsen och blå
Det finns en sak som du kan göra
Slappna sinne och flyta nedströms
Låtsas att det är allt en mycket ond dröm

Hon är en häxa och hon är absurt
Jag skulle vilja ge henne vad hon verkligen förtjänar
Jag vill slå henne växthus ner
Och trampa på hennes rosor

We don't love you anymore
Vi vill inte att ni som förut
We don't love you anymore
Så nu vet du poängen

Vill du inte låta henne få ner dig
Ånej hon är bara livsmedelsbutik dotter
Vill du inte låta henne få ner dig
Oh no she's only a livsmedelsbutik dotter

Hon är en djävul i förklädnad
Jag skulle vilja peta henne i ögonen
Alla klädd i blått
Blått hår blå skor

Jag skulle vilja måla henne i naken
Och jag har hört att det är hennes födelsedag snart
Ska köpa henne en biljett till månen
Och en läder bunden uppsättning Mills Boon

We don't love you anymore
Vi vill inte att ni som förut
We don't love you anymore
Så nu vet du poängen

Vill du inte låta henne få ner dig
Ånej hon är bara livsmedelsbutik dotter
Vill du inte låta henne få ner dig
Oh no she's only a livsmedelsbutik dotter

Jag tror att jag borde smälla hennes ansikte

Bra om hon gör dig ledsen och blå
Det finns en sak som du kan göra
Slappna sinne och flyta nedströms
Låtsas att det är allt en mycket ond dröm

Aldrig köpa en begagnad bil från en livsmedelsbutik dotter
Aldrig köpa en begagnad bil från en livsmedelsbutik dotter
Jag skulle vilja lägga henne över mitt knä
Jag tror att någon borde
Men hon är bara livsmedelsbutik dotter
Men hon är bara livsmedelsbutik dotter

resultatet av detta blir betydligt mer oförutsägbart men snarare total kaos och absurditet än fånighet. en sak är dock säker: jag kommer aldrig mer ha tråkigt i hela mitt liv.

"livet är hårt", sa bonden "grymt", sa alla med svininfluensa

det är inte så dumt att vara sjuk, ändå. så länge man inte är helt väck är det faktiskt helt okej. man kan till exempel åka över till en familjemedlem som fyller år i morgon och baka en födelsedagstårta, eftersom man har feber och således inte behöver bekymra sig över alla viktigare saker som väntar på att bli uträttade. sedan stannar man över natten bara för att sjunga för födelsedagsbarnet nästkommande morgon, eftersom man ändå inte skall till något jobb eller annat viktigt, då man ju är sjuk! man kan också dricka mycket te och äta c-vitaminer, skriva brev på maskin och lyssna på mysig musik och vara allmänt sunkig och laid back. jag gillar't. att man egentligen mår skit hamnar liksom i bakgrunden när man har det såhär trevligt.

#

hade jag suttit vid min egen dator nu så hade jag gett er jonathan richman, låtit honom sjunga

when we refuse to suffer
when we refuse to feel
that's when we can't win

ur era högtalare,
låtit er känna.

men jag är inte hemma i natt, och har ingen musik på denhär datorn, och du är inte här i natt, och jag vågar bara känna litet grand för allt var så länge sedan sist och
att känna någon annan andas kan vara både det tryggaste och det läskigaste som finns i hela världen. jag erkänner det. god natt.

korta fakta, eller betraktelser i trötthet

så är man medverkande på två filippinska indiesamlingar för nedladdning. få vet att det döljer sig en vanlig svensson bakom ett av banden. men så utgör jag ju bara hälften av det också, den andra hälften är en tvättäkta fillipinier! den senaste av de två nämnda samlingarna, music to hold hands to, är en tribut till the lucksmiths som spelat sin sista spelning i augusti i år, och ni kan hitta nedladdningslänkar till den i till exempel rons blogg. (den meningen kan ha innehållit en del felsyftningar)
högkvarteret är för övrigt ett bra ställe att hänga på, även om man kan bli lite ledsen på att bli utsatt för brutalt heteroraggande även där. hm. har ni inte varit där än så rekommenderas i alla fall ett besök. men nu: sömn. jag skriver ju snart baklänges av trötthet, och det lär bli jobbigt att försöka läsa.

hur jag blev ägare till ett sjungande vykort

jag: nu tänker jag leta rätt på ditt sjungande vykort!
m: jag vet inte ens om jag har det kvar...
jag: men jag vet att du har visat mig det en gång! visserligen för typ fem år sedan, men du borde väl inte ha slängt det sen dess?
m: jag har ingen aning om var det är i så fall...
jag: den gången låg det i alla fall bland dina singlar!

vi letar bland singlarna.

m: nej, alltså. jag har nog gjort mig av med det ändå.
jag: här är det!
m: varsågod.

lycka!

bildbevis utlovas.

icke-krävande sysselsättningar

om du också är så trött att du går som en drucken och börjar fundera på hur sandlådan i lekparken intill hamnade i dina ögon så kan jag komma med lite tips och anti-tips. drick te. läs lättsmälta serietidningar (jag ägnar kvällen åt att plöja igenom nummer 1-8 av serietidningen Träff från 1982... den kräver precis lagom många hjärnceller och är precis lagom dålig). försök inte konversera. vill du nödvändigtvis konversera är msn för en gångs skull att föredra framför telefon/IRL (!) eftersom det ger dig möjlighet att läsa samma mening tvåhundra gånger tills du förstår vad det står. det brukar vara svårt att få lika många upprepningar muntligen och leder oftast till att samtalspartnern sliter sitt hår eller helt sonika tröttnar och försvinner in i några egna serietidningar (sistnämnda hände just mig). att titta på skräpfilmer kan också vara att rekommendera, så länge du faktiskt lyckas med att hålla dig vaken och inte somnar sju och vaknar fem nästa morgon, utsövd och klarvaken utan spår av gårdagens sandlåda. sådant kan vara ganska tröttsamt. jag vill dessutom varna för riktigt dåliga skräpfilmer, de är inte ens roliga när man är trött som en död. försökte se barbarella med en halv/helnaken jane fonda i eftermiddags, men såg 80% av filmen med snabbspolningsknappen nedtryckt. då händelseförloppet upprepade sig hela filmen igenom gick det bra att hänga med ändå, med nedstamp i normalspeed lite då och då sådär. inte så kul, faktiskt. och sist men inte minst: se till att hitta ett riktigt lättlyssnat och icke huvudvärksframkallande soundtrack till din dag. hett tips är beach boys, jag har säkert lyssnat på femtio låtar med dem i dag och det funkar fortfarande..

godnatt!
(ps! jag reserverar mig för eventuella felskrivningar/fuckade meningsuppbyggningar/grammatiska inkorrektheter i dag. ds.)

chin chin: revolution

bästa låten att dansa till innan man går hem.

skrivkramp, dagboken förblir tom och ni får inte fråga vad jag tänker på.

när orden gömmer sig i bakhuvudet
fingrarna letar över tangentbordet
efter rätt knappar att trycka ned;
inte bara i en given ordning utan precis rätt
precis rätt knappar ska man trycka på
alltid rätt och
aldrig fel eller bakvänt. det går liksom inte då,
när man allra helst vill skriva de oumbärligaste orden
ta dem ur din mun
jag vill inte leta, vill veta, vill
låta dem bli rätt, inte tvinga fram
detdär som skall få er att läsa och tänka:
jisses. här finns potential!
nej.
herregud vad svårt man kan göra allting.

man skall hälsa på sin mamma ibland.

då kan man bland annat:

återfinna sin dagbok, som varit försvunnen i nästan en månad,

skriva kylskåpspoesi,läsa i gamla favoritböcker,

gnälla->få höra att man duger ändå->må bättre, gå på promenad och hitta paddor och lyssna på gräshopporna.

i morgon blir det kräftskiva, och det trots att jag varken äter kräftor eller räkor. blåbärspaj säger jag bara. det får vi ta med oss.

hej!

bilar är fula

och billarm som inte fungerar, eller ska vi kanske säga fungerar lite för bra är fruktansvärt irriterande. ett sådant har jag här utanför på gatan. det började igår kväll och har hållit på och tjutit med jämna mellanrum sedan dess. what to do?

När ingenting annat spelar någon roll

än att du andas, gärna bredvid mig.

ett inlägg skrivet på lite för mycket frustration

Dethär systemet måste gå under.
Att den ekonomiska krisen är ett faktum är nog de flesta överens om (även om flera av de stora dagstidningarna vill försöka påstå att den har vänt, vilket strider mot både statistik och vanligt sunt förnuft), men hur den ska få ett slut verkar få vara överens om. Ärligt talat känns det som om allt för många inte ens har tänkt på den saken. De blir av med sina arbeten, väntar månader på bidragspengar och söker förgäves jobb på arbetsförmedlingens platsbank, men de inser inte vad det egentligen är som händer. Denhär krisen är kapitalismens kris, och den går inte att vänta ut. För, ärligt talat, vad är det i så fall som vi skulle vänta på? Och vad är det, egentligen, vi gör under tiden vi väntar? Vad är det fackföreningarna gör när de går med på sänkta löner mot sänkt arbetstid, bara "så länge" och "under tiden vi väntar"? Jo, de stöttar det system som de själva blir lidande av. Kapitalismens kris skördar offer, och genom att inte göra något motstånd hjälper vi kapitalismen på fötter igen. Där kommer den sedan befinna sig i, säg, max tio år, sedan kommer nästa kris. Som skördar ännu fler offer. Som böjer sig i väntan på att krisen skall gå över. Kapitalismen är dödsdömd. Dethär systemet måste gå under. Vi kan inte bara passivt acceptera att gå utan jobb, utan anställningsskydd, utan a-kassa eller med hälften så höga löner som vi förtjänar. Vi blir utnyttjade och får leva under usla förhållanden bara för att hjälpa det system som vi blir utnyttjade av. Jag undrar när indoktrineringen började. När började folk se förbi att de är slavar under ett system? När började folk att bara se till sig själva och sin egna lilla kärnfamilj i stället för att se att de är en del i något så fruktansvärt mycket större? För kapitalismen är stor. I dag är den i princip världsomspännande. När blev folk så hjärntvättade att de gnäller på fikarasten men tror att det enda alternativet är ett nytt Sovjet? Det känns ungefär som bilden av feminister som manipulerades in i det kollektiva medvetandet under åttiotalet, som gör att varje gång man säger ”feminist” så målas nidbilden av galna manshatande pälsmonster som försummar sina familjer upp för folks ögon. Sovjet är inte det enda alternativet. Det finns inte bara kapitalism/kommunism. Se bara hur länge mänskligheten faktiskt har existerat. Ganska många tusen år. Överväg sedan hur länge det samhällssystem vi lever i nu har funnits. Ungefär hundra år. Och vad hade vi innan dess? Inte var det global kommunism, i alla fall. Med det menar jag inte att vi skall gå tillbaka till det feodala ståndssamhället, men att det finns så oändligt många fler möjligheter än två. Ändå känns det som att människor i allmänhet inte över huvud taget ifrågasätter det samhälle vi lever i. Inte alls. De verkar i ärlighetens namn inte ens se att det kan finnas andra alternativ. Nej, då kommer bara nidbilderna och skräckexemplena in i samtalet. Men det måste finnas någonting annat. Det måste finnas någonting annat. Vi kan inte ha det såhär för alltid. Dethär systemet måste gå under. Och frågan är om det inte är precis det som håller på att hända. Om vi bara inte hjälper kapitalisterna att överleva den kris som de själva har skapat. För de är beroende av den hjälpen, av att vi offrar oss för systemets överlevnad. Vi borde inte ställa upp på det. Vi borde rätt och slätt se till att dethär systemet går under. Snarast.

i close my eyes and think of

you.

"dethär är inte en dikt, det är samtidshistoria."

var på parkteatern med a & j och såg "heja världen" av och med bob hansson och kristoffer jonzon. jag kom inte förrän i pausen (var tvungen att invänta en gratis begagnad teservis som jag fick hemkörd och blev därför försenad), men det jag såg var.. helt fantastiskt. de hade till och med en dragbasun.

"du är mitt livsmotiv

vilken fin öl du har, pappa

du är bra på att andas långsamt."

jobba med barn är ju... spännande

- frökeeen
- eeh. ja ?
- har du några barn?

#

innan jag dör ska jag ha lärt mig spela theremin.


och dragbasun!

fin kväll

te, pyssel (vi gjorde rönnbärshalsband! det har jag inte gjort sedan jag gick på dagis, tror jag. det var med andra ord på tiden. rekommenderas) och - sällskapsspel!

#

"Jag undrar vem som tänker vad, egentligen.
Vi kan kalla det en sommar av blickar,
Av relationsanarki
Jag har fortfarande svårt för tystnader, inte för att
Tystnaden inte är värdefull. Snarare för att jag undrar vilka tankar det är som inte blir uttalade, delade, meddelade. Jag undrar sannerligen
Vem som tänker vad, egentligen -

På sommaren är det lättare att vara vaken nattetid
Svårare att komma i tid om morgnarna
Det är svårt att inte gå
Svårt att inte stanna
Jag stannar gärna till bara för att få se dig i ögonen, bara
Ganska kort. Inte påtagligt länge. En sommarblick får aldrig bli alltför påtaglig, då kan den bli uppenbar -

Vi kan kalla det en sommar av
trotsande av
normer, eller en sommar byggd på fördomar
Vi cementerar fördomarna, förutsätter dem för att kunna göra tvärtemot
Jag undrar vem som trotsar vad, egentligen?
Troligen går jag emot mina egna normer, vilket alltid är något
Kanske, egentligen, den enda möjliga vägen att gå. Det är ju trots allt bara mina egna begränsningar som jag verkligen känner till. Det är dem jag kan blottlägga.

Vi kan kalla det den rotlösa sommaren.
Sommaren då jag blev egen
Sommaren då jag hela tiden inbillade mig att jag inte behövde någon
Men ändå hela tiden letade. Oavbrutet. Efter ögonen att stanna för. Efter tankar att undra efter, fråga efter, längta efter att få ta del av. Ta del av någon. Vi kan kalla det en sommar av intensifierande. Jag tror att det är det jag letar efter
Skärpa."

beat happening

please tell me i'm still young and unenlightened!

om jag åker på popfestival någon fler gång i livet kommer jag nog framstå som avskräckande exempel för yngre generationen sprejade luggar, genom att med upphetsad blick göra bort mig när jag frågar efter tårta i stället för gratis öl.

jag insåg i går att sommarens blandband 2009 fortfarande ligger ofulländat (läs: innehållandes endast en enda låt) och skräpar i lägenheten. det aktiva bandblandandet upptog en alltför kort period av mitt liv, och den perioden infann sig dessutom när jag var ungefär fjorton (vilket förstås betyder att de band jag ambitiöst mixade ihop inte alls lever upp till vad jag kunde ha åstadkommit i blandbandsväg i dag) (de gavs dessutom i de flesta fall bort till töntiga, äldre popkillar med snedlugg som jag vid den tidpunkten fortfarande fann exotiska och balla). jag funderade en stund på om jag inte borde ge mixtapet en välförtjänt renässans i mitt liv, plocka fram diverse lp-skivor, vanliga skivor, och, förstås, muddra mitt itunes-bibliotek efter bortglömda skatter för att sedan ägna minst fem timmar åt hängivet blandande. det kändes onekligen frestande. ett tag. sedan vandrade tanken vidare. vad ska jag egentligen med ännu ett blandband till? jag menar, jag har ju aldrig med mig min bandare längre ändå. den är ungefär som festivalsomrarna innan man hade börjat inse vanvettet med att sova i tält: jävligt kul när man just upptäckt dem men nu ganska avlägsna. efter denna dystopiska tankegång - att jag inte bara tröttnat på blöta sovsäckar, öl i håret, tandkräm i näsan och campgrannar som använder sin medhavda mat till att göra märkliga installationer på marken av (alltid precis där alla ska gå), utan även på att släpa runt på en förhållandevis charmig bandare med monoljud och singalong-mikrofon - inser jag att jag lika gärna kan dra till med ännu ett citat i dag. denna gång blir det johan glans som får föregå med självinsiktsfullt exempel: steget härifrån till bröstkarameller är jävligt kort.

the 4 musicians in green clothes (som senare kom att bli en hel orkester)

"In 1972 I was in the south of France. I had eaten some bad fish and was in consequence rather ill. As I lay in bed I had a strange recurring vision, there, before me, was a concrete building like a hotel or council block. I could see into the rooms, each of which was continually scanned by an electronic eye. In the rooms were people, everyone of them preoccupied. In one room a person was looking into a mirror and in another a couple were making love but lovelessly, in a third a composer was listening to music through earphones. Around him there were banks of electronic equipment. But all was silence. Like everyone in his place he had been neutralized, made gray and anonymous. The scene was for me one of ordered desolation. It was as if I were looking into a place which had no heart. Next day when I felt better, I went to the beach. As I sat there a poem came to me. It began ‘I am the proprietor of the Penguin Cafe. I will tell you things at random.’

Perhaps I should observe that I don't write poems. These words which came to me were somehow accidental, unconscious. The proprietor went on to explain his cafe. He said that the random, chance element in life is terribly vital. If through fear we allow the repression of spontaneous and unpredictable actions and events in order to make life "safer", the creativity that arises naturally from the hurly-burly of human life could be destroyed and lost. He kept saying" Come to the Penguin Cafe where things just aren't like that". A short time later I went to Japan. Perhaps it was a culture shock of finding myself in a new world that prompted me to think again about the Penguin Cafe. I started writing about it describing the things that went on there. It was very surreal. Tape recorders had the same validity as human beings. Beethoven was there, as well as ordinary people."

(läs mer om the penguin café orcestra här.

vad är det för fel på folk?

i går fick jag veta på apoteket att den miljövänliga(re) tandborsten, den med utbytbart huvud, som jag ville köpa inte producerades längre. jag frågade varför.
"nej, folk tycker att det är för krångligt att hålla på och byta ut borsten och så, så.. nej, de sålde inte tillräckligt bra."
herregud. hur jobbigt kan det vara? det är som folk som inte är vegetarianer på grund av att de inte "orkar" ändra sina matvanor. det är förresten det enda argumentet de brukar ha att komma med. jag blir så trött, och citerar nina hemmingson: det är i alla fall inte mitt fel att världen är full av obildade idioter.

i'm not bitter, i just love to complain

i hagalund kan man:
gå på solariet sollunden
gå på pizzerian lilla råsunda
sitta på överdimensionerade fotbollar med texten "solna stad" på

noodles are the smell of denial

(det är dumt att placera en hel skål med nudlar upp och ned på en ryamatta, om man inte har en fäbless för hårig mat. fast det kanske varje vettig människa redan har räknat ut. hm. det är nog bara jag som gör såna dumheter. det var åtminstone av misstag.)

#

"Människor
Som barn av vår tid är vi ganska märkliga
Jag är ett barn av någon annans tid
Mitt barn är min tid som jag bidar blidkar
Med alla minnen mina minnen som jag gömmer så väl undan solen
Inget nytt
Under solen skall det gamla blekna, jag skriver
Det jag minns. Du vet, man romantiserar så gärna i efterhand
Tidens hand, tand, som tandblekning!
Så skall minnena vitna. Som en mycket vit botten under ett mycket blått hav
Så skall mitt hår också vitna när mitt enda barn överlever mig
Den dagen har jag
Kanske
Accepterat att tidens gång inte slutar
Där min väg tar slut, precis som
Jag kan se på växten när den blommar utan att sörja att den kommer att vissna och förgås.
Just så, som ett barn av någon annans tid, skall jag, kvinnan med det vita håret, se in i ögat av tidsåldrar och tänka:
Blott minnet är evigt, resten är förgånget
Med mig."

#

jag kan ju alltid.. läsa morgondagens tidning. trösta mig med att brevbäraren också är vaken. msn:a med de få kontakter jag har som bor i usa. eller sura över att himlen är molnig så att jag inte kan se perseiderna.

#

det är natt, jag läser offensiv (av alla saker man kan göra på natten) och äter nattmacka och anser att det borde göras till en vana. sedan lyssnar jag på vad jag tror är jens lekmans finaste låt.

#

gratis är alltid gott

i dag har jag faktiskt besökt ung08! med anledning av att elenette spelade gratis i kungsträdgården. värt. tack a & j för att ni hade kollen!
i går, däremot, var jag kulturell nog att besöka ett av kulturveckans evenemang, nämligen gratis filmvisning utanför stadsmuseet. de visade sommaren med monika, en film som faktiskt var under förväntningarna (e:s kommentar var att hon skulle få psykiska men av den, men vi kunde förstås inte understå oss att gå innan filmen var slut). men, jag antar att man alltid tycker att ingmar bergmans filmer är under förväntningarna eftersom de är så galet hajpade av typ, alla människor i hela världen utom de som inte förstår sig på film. ja, ja. jag tyckte att det var en ganska manschauvinistisk och totalt onyanserad film. kanske beror det på att jag vet vem den verkliga förlagan till monika var, och att hon definitivt inte bar sig så illa åt som filmen förtäljer. any which way, jag kan rekommendera stadsmuseets filmkvällar i veckan, det var en väldigt mysig liten tillställning.

jag känner för att skriva om viktiga saker, såsom varför vi alltid målar fan på väggen vad gäller globala och politiska problem, samtidigt som vi alltid tror att just vi ska klara oss, att den privata lyckan liksom.. infinner sig hur många glaciärer som än smälter. men jag antar att jag är för trött och att det mest skulle bli märkliga, menlösa, icke övertygande resonemang liknande det jag skrev om förhållanden, kön och sexuella läggningar. det inlägget blev faktiskt ganska dåligt. men tanken var god, jag lovar.
god natt, gott folk!

min underbara mor..

.. hade faktiskt ett sjungande vykort, med siv malmkvist. det hade jag glömt.

materialistisk lycka och en stor hemlighet (numera avslöjad)

det händer att jag konsumerar. och att det gör mig till en lite lyckligare människa. titta bara vad jag hittade på record hunter i dag (bland mycket annat, måste jag få tillägga, men jag held my horses och köpte bara dessa två, som ju egentligen är fyra):

en del av lyckan utgjordes förstås av att vara i en skivbutik där man kan diskutera stephin merritts sidoprojekt och egenheter med personalen.

åh, och på tal om musik! har ni hört att man just funnit fyra hitintills okända inspelningar med monica zetterlund? hon spelade in dem i 20-årsåldern under pseudonymen eva norén (ett namn sammansatt av hennes andra namn och hennes mors flicknamn). monica berättade endast för en barndomsvän om inspelningarna, och den vännen har hållit det hemligt fram till dags dato. inspelningarna utgavs på så kallade sjungande vykort, kort som förutom ett motiv hade en melodi ingraverad i sig, och man fann dem i statens ljud- och bildarkiv. det, ni!

#snesnon

jag letar sanningar.
inreder efter humör och mitt estetiska sinne
spontana infall leder till permanenta förändringar
vill skriva mer poesi! när boken kom försvann orden, som om det var slutfört, mitt arbete, mitt skrivande, men nej
jag kan ju inte tänka utan ord
så de får lov att komma tillbaka
förändringar är viktigt och det är säkert nyttigt att byta perspektiv
jag hatar att ams snart är min mest välbesökta hemsida
den är ju inte alltför upphetsande och jag inser
att passa barn är något som många vill att man gör
jag tänker passa mina egna, om några sådana dyker upp någon gång (herregud! ännu en sak man måste göra!)
därutöver funderar jag faktiskt över bloggen
som började som ett infall, övergick till ett beroende och nu tenderar att bli meningslöst nonsens eftersom jag försöker hålla den så opersonlig
avslöja mig inte?
saker och ting är väldigt spännande.
hej!

oh, well

bara för det ("det" syftar på föreg. inlägg) hittade jag ett inlägg här, i min egen blogg, som totalt förkastar en promenad. nåja. det får bli undantaget som bekräftar regeln!

angående promenaders förmåga att lösa det mesta

vad kan egentligen mäta sig med en promenad?
inte mycket, om ni frågar mig.
vik några sekunder åt att försöka komma på något otrevligt som inte skulle kännas lite bättre efter en promenad.
vi kan börja med att avverka fysiska åkommor såsom huvudvärk, magkatarr, ont i ryggen, ömma muskler och värkande leder. alla dessa saker skulle förmodligen försvinna och om inte annat lindras av en rejäl promenad, inte sant? inte så konstigt, att röra på sig gör ju allt som oftast att spänningar löses upp och att stela leder blir mjuka igen. låt oss då övergå till mer diffusa saker som melankoli, deppighet, sorg eller allmän leda. sådana saker är ju, vilket gemene man säkert är medveten om, svårare att sätta fingret på och således också svårare att finna botemedel mot. men har ni provat promenader? av någon anledning, som jag antagligen kommer dra något långt spekulativt resonemang om alldeles strax, så försvinner eller mildras nästan alla ovanstående obehagliga känslotillstånd om man bara tar sig i kragen och går ut en stund. antagligen kan det bero på en så enkel sak som att lite miljöombyte ofta gör susen. i stället för att sitta kvar i den redan nedsuttna soffan och känna sig melankolisk över sakers allmänna jävlighet tar man klivet ut i verkligheten, gärna den som utspelar sig i någon närliggande park/grönområde, och får, i stället för tråkiga tapeter eller favoritaffischer som gått sönder i kanterna, betrakta lyckliga hundar och lyssna till lite fågelpladder. en annan orsak till varför saker och ting oftast känns lättare efter en stunds spankulerande skulle kunna vara att man tänker klarare när man kommer ut i friska luften. har man fastnat i en deppig tankegång och apatiskt sitter och tuggar sig igenom den för femtielfte gången, ur stånd att uträtta någonting av alla de saker man borde ta tag i hemma (ni vet, städa, diska, ekonomi, jobb, ringa den-och-den) så gör man något som är både nyttigt för samvetet (att röra på sig är ju alltid bra, och oftast minst lika välbehövligt som att tvätta) och dessutom gör det lite lättare att både andas och tänka. är man stressad har promenaden en lugnande effekt, är man trött gör den en piggare. känner man en krypande ångest och oro i maggropen får promenaden en lättare till sinnes och ger en en, ofta förvånansvärt (åtminstone sett ur den ångestfyllda synvinkeln), ljus omvärld att betrakta, koncentrera sig på och integreras i. känner man sig ensam kör man helt enkelt omvända hundtricket - det finns alltid en pratsjuk tant eller farbror som mer än gärna berättar anekdoter om sitt tidigare så fartfyllda liv, eller om sin hunds dylika.
så, kära läsare, håller ni inte med mig? även om en promenad inte i varje enskilt fall kan lösa problemen vi plågas av så gör den alltid livet lite lättare - och inte bara för stunden. en promenad var om dagen gör oss helt enkelt till lyckligare och mer välmående människor, inte minst med bättre kondition!

dagens promenad ägde rum bland fårhagar och traktorer.

take me for a ride

se, vilken upptäckt jag gjorde när jag gick igenom några av min barndoms böcker! "motorflickan - kärlek och äventyr i automobil" från 1918. denna skatt måste läsas om!

bara för att ni ska förstå vilken kvalitet bokens handling (och framförallt bittra humor!) är utav får ni här ett utdrag från sida 6:

"Det var helt naturligt att tänka på Pamela, ty det var hon, som skänkte mig biljetten till lyxtåget och min koj i sovvagnen. Hade inte hon varit, så hade jag i denna stund långsamt och för billigt pris krälat fram mot Rivieran på ett 2:dra klass-tåg, med sotfläckar på näsan, medan kanske något minderårigt barn spillde marmelad på min blus och ett dibarn i samma vagn gallskrek."

Vilket ordval! Smaka bara på formuleringen "krälat fram mot Rivieran"! Och vilken åldersfascism sedan! För att inte tala om författarens förmåga att bygga milslånga meningar med hjälp av skiljetecken på precis rätt ställen! Ack, vilken färdlektyr kan inte detta bli på min förestående resa?

tit for tat

dagens tips: bad i brunnsviken
dagens inköp: en pryl som ger utlopp både för min förkärlek för knappar och ordlekar. finns på hallongrottan.

den eviga frågan

varför får jag "hunk hunting newsletter" till min hotmail hela tiden? tursamt nog hamnar det automatiskt i skräpposten.

!

PS
jag behöver någonstans där jag kan spela in sången till lucksmiths midweek morning som jag och ron ska göra en cover på till tributen. den måste vara klar om ett par veckor och jag har mitt i allt flyttkaos inget eget ställe där jag kan fixa någon ens okej inspelning, är jag rädd. någon som har någonstans där jag kan hålla hus? tacktacktack i så fall!
DS

i like all the stuff you are, i like playing the guitar

symptom: stickande känsla i hela vänster underarm, som om någon stack mig med nålar på insidan av armen där huden är som tunnast. oförmåga att böja handleden. nerverna i fingertopparna förmedlar ingenting annat än smärta. lealöshet i hela armen.

orsak: för mycket gitarr för mitt eget bästa. men någon gång måste jag ju fan bli bra på dethär.

weird

konstigaste konversationen på pride:

man som transar till kvinna (låt oss kalla honom t!) vill ge mig en folder om transor i sverige. jag har redan fått en dylik och tackar alltså nej av den anledningen.
t: men ta en till din pappa!
k: jag har ingen pappa, jag är uppvuxen med två kvinnor som föräldrar.
t: eh. jaha. åh. ojdå. men någon pappa måste du väl ha?
k: tja. jo. men jag är provrörsbarn från danmark, så, haha.
t: aha. åhå. men.. (paus) du är väldigt snygg för att vara provrörsbarn!
k: haha, va? brukar de vara fula?
t: nejnejnej, alltså, nej så menar jag förstås inte! men du är ju väldigt snygg! ska du inte skicka en folder till din pappa?

och för att ta tillfället i akt, här kommer konstigaste konversationen från cosy den 5 år också:

random människa med lite hög promillehalt (benämns därför hädanefter som p!) stövlar rakt fram till mig genom rummet på ett lite märkligt rättframt vis med tanke på att vi aldrig hälsat tidigare.
p: du är tillsammans med någon i bandet, va?
k: ursäkta va?
p: är du tillsammans med någon i bandet?
k: nej! varför skulle jag vara det?
p: du ser ut som någon som skulle vara tillsammans med någon i bandet!

håhåjaja. människor är märkliga. men rätt underhållande ibland!

augustilunch och italienvin

jag och mn var deppiga och bestämde oss för att gå ned på rio och se på augustilunch i rom. det var ett mycket bra initiativ. regissör och huvudrollsinnehavare är samme man som skrivit manus till gomorra, och hans mamma spelas av en kvinna som aldrig (!) agerat förut och ändå gör en galet fin rollprestation. efter filmen kände vi oss så inspirerade att vi gick raka vägen till ica och handlade ciabatta, mozzarella soltorkade tomater, för att sedan traska hem och dricka upp vårt italienska bordsvin som vi köpt i sorrento.

vill ni läsa en bra recension av filmen, läs denhär.

och se trailern förstås:

folket i bild

a tribute to: stephen mcrobbie

soda fountain rag: the saddeset boy again

ragnhilds låttexter äger.

det är så opraktiskt

det är så opraktiskt att balansera hela tiden,
mellan det som är accepterat och går hem
och det som jag kan stå för helt och hållet.
det är så opraktiskt att ha ett namn som säger: kön
ändå vågar man knappast tala om att könsneutralisera alla namn eftersom det utlöser panikartade ramaskrin och gärna fördömande diskussioner om fi.

//

det är opraktiskt att gå omvägar om namn och pronomen för att slippa att ens samtalspartner eller läsarna av ens blogg skall definiera det man talar/skriver/berättar om efter kön. opraktiskt.
vi har gjort världen ganska opraktisk att ta sig fram i, och
jag blir så trött på att behöva gå med machete i snårig djungel varje dag.

//

jag vill kunna tala om min partner (när eller om jag har någon) utan att behöva komma ut som varken homo eller hetero. jag vill inte alltid behöva könsbestämma varenda organism i min omgivning - om jag har ett förhållande, varför skall det första jag berättar om min nyfunna kärlek alltid behöva vara vilken av de två fördefinierade delarna av befolkningen personen i fråga tillhör? ibland kanske hårfärgen är intressantare. eller musiksmaken. personligen tycker jag det. i alla sammanhang passar det sig inte att ha en samkönad partner. i andra sammanhang blir man inskränkt heterofil om man har en partner av annat kön. ändå måste man alltid säga antingen "hon" eller "han". det är vad som finns att välja på.

//

att man kanske har flera pojk-/lite-mer-än/dejt-/flick-/vänner passar sig oftast inte alls. inte heller att man kanske inte vill ha ett förhållande över huvud taget, eller inte tror på stängda parförhållanden utan snarare känner sig begränsad av dem. många tyckte att jag, när jag hade haft ett förhållande som var två år långt med en partner av det andra könet, "kom ut" när jag hade en partner av samma kön som jag själv. jag fattade ingenting. vadå kom ut? jag kom ju inte ut som hetero när jag inledde den tidigare av de två relationerna, och hade aldrig sagt att jag bara tände på eller kunde bli förälskad i någon av motsatt kön. jag har alltid kunnat bli kär i person oavsett kön och aldrig gjort någon grej av det, eftersom jag
inte
definierar
person
efter
kön.
jag tror inte på sexuella läggningar, inte mer än i det avseendet att den fysiska attraktionen, den som bara utgår ifrån det utseendemässiga, kroppsliga för vissa personer kan vara begränsad till bara kvinnor eller bara män. för den skillnaden är banne mig den enda skillnaden som finns. och den finns inte ens för alla. det är så opraktiskt att hela jävla världen alltid skall utgå ifrån någonting annat.

utmaning!

med mitt personliga mål att bli världens mest allmänbildade människa kunde jag förstås inte låta bli att göra stora allmänbildningstestet på vetgirig.nu. mitt resultat blev 79% rätt och ni utmanas härmed att bräcka mig! spelregler: man får endast göra testet en (1) gång, annars räknas inte resultatet. man får inte söka information någonstans under testet (alltså; använd bara det ni redan har i skallen, annars är det fusk!). that's it. jag hoppas att åtminstone någon av er tänker anta utmaningen!

gör testet här.

ahh! monica

monica zetterlund, alltså. hon måste ha varit en så fantastisk människa. det är helt otroligt hur bra liveframträdanden hon kunde göra! så otroligt säker, och med sådan känsla. jag hade nog också blivit förälskad i bill evans kläder och skrivit långa kärleksbrev ifrån amerikat.

kunskapskomplex

detta att jag vill veta allt som går att veta kan driva mig till vansinne.
jag vill kunna alla referenser i alla texter jag läser, ha läst alla böcker värda att läsa, sett alla filmer värda att se, lyssnat på all musik värd att lyssna på (där har jag, om jag får säga det själv, åtminstone kommit en bit på väg). jag vill även kunna allt om politik, kunna alla länders statsskick och historia. historia, ja! åh, där vill jag verkligen veta allt. och filosofi och vetenskap. suck. och vet ni vad det värsta är? jag ska tala om för er vad det värsta är. det värsta är att man glömmer. man läser musikteori i tre år och klarar intagningsproven till musikhögskolan, sedan slutar man plugga och efter två månader kan man knappt göra en ackordsanalys. jag vill lära mig allt värt att veta och komma ihåg det.

antidejt

om man inte vill gå på dejt kan man skaffa sig en äventyrskompis. det gjorde jag i dag. på en kväll har vi bland annat:

• klättrat över räcket på västerbron (där det fanns mark inunder, någon måtta får det ju lov att vara)
• bestigit flygande mattans berg och konstaterat att mattan var ute på äventyr i kväll (ibland ligger den högst upp på berget, nämligen)
• balanserat på staket
• suttit uppepå bron mellan långholmen och hornstull och hängt baklänges utöver vattnet
• spanat in klätterträd
• gått nästan vilse med flit, två gånger.
• gått under ett klippblock som balanserade mellan två bergsknallar och såg ut som om det tänkte ramla ned närsomhelst
• klättrat upp på ovan nämnda jättesten
  

det var en väldigt fin kväll. dessutom överlevde vi ju!

How I loved to catch your gold and silver tears

tracey thorn från marine girls och everything but the girl gör tillsammans med allas vår jens lekman en fantastiskt fin cover av fantastiskt fina magnetic fields låt yeah! oh yeah!
varsågoda.

dagens..

..dåliga ordvits på jobbet:

k (spottar körsbärskärnor på v):
ha-ha! gotya!

v:
åhnej, kärnornas krig!

#

"Det viktigaste i livet är att lära sig att ge kärlek och att släppa in den."
Han sänkte rösten till en viskning. "Släpp in den. Vi tror att vi inte förtjänar kärlek, vi tror att vi blir svaga om vi släpper in den. Men en vis man som heter Levine har sagt det enda rätta ordet om kärleken. Han sa: 'kärlek är den enda rationella handlingen.' "
Han upprepade det omsorgsfullt, med konstpauser. "Kärlek är den enda rationella handlingen."

Utdrag ur Tisdagarna med Morrie (1997) av Mitch Albom (sid. nr. 57)

expectations

And the head said that you always were a queer one from the start
For careers you say you want to be remembered for your art
Your obsessions get you known throughout the school for being strange
Making life-size models of The Velvet Underground in clay

..det var 2006 när jag såg belle & sebastian live och jag inser att tre år är på tok för lång tid.

dagens..

..dåliga ordvits på jobbet:

v: oj! nu dränkte jag ett gäng myror i rödfärg..
k: rödmyror!

.. och vidare

i övrigt roar jag och min kollega oss med cynisk humor, ironi, filosofiska fotoinstallationer (på teman som "den suicidala tepåsens depression" och "räfsans splittrade öde"), samt en aldrig sinande ström av dåliga ordvitsar (av typen "hur mår herr olsson i dag då?" "jotack. dödstrött. nattsvart. och tyst som i graven är det också." när man står vänd mot en av alla de gravplatser vi har till uppgift att hålla snygg & prydlig). vi kommer även ständigt med nya innovativa lösningar på de komplikationer som vi stöter på under arbetets gång, alltid under parollen "alla sätt är bra utom de tråkiga!". och när vi tröttnar på vårt eviga babbel eller tycker att jobbet blir enformigt så sjunger vi always look on the bright side of life varvat med julsånger, för dem kan vi så många fina stämmor på. jag inser att jag kommer att sakna min arbetsplats!

at the cemetry gates

sista veckans jobb på kyrkogården nu (så popromantisk arbetsplats.. dessutom är den fett intellektuell eftersom en av ingmar bergmans filmer är inspelad där), sedan är jag lyckligt ledig i en vecka (förutom volontärjobb på pride och eventuellt lite på cosy den också!) och efter det har jag förhoppningsvis (troligtvis inte) nytt jobb. kan vara praktiskt att ha något att betala hyran med. men! det var inte såna tråkiga tankegångar jag tänkte dryfta! i stället hade jag tänkt berätta om min och min kyrkogårdskollegas eminenta idé (vi kommer närmare och närmare ett förverkligande av den för var dag som går) om ett helt nytt språk, fast i en lite annorlunda tappning än de nu existerande. språket som vi utveckar under arbetsdagarna har till uppgift att bestå av alla ord som fattas - i alla världens språk. det började med "spörka" som beskriver det förödande misstaget att, just som man stoppat ett härligt körsbär i munnen, råka spotta ut själva bäret i stället för kärnan. då säger man alltså "fan, jag spörkade! gud vad typiskt!". beroende på vilket språk man talar när man skall använda orden i alla-ord-du-alltid-saknat-språket så förändras uttal och uppbyggnad lite, till exempel heter spörka sperk på engelska, sporque på spanska, spørke på norska och så vidare. spörka var alltså bara det första ordet av många redan påkomna. vilka ord har ni alltid saknat?

#

jag funderade förresten lite över dendär horribla låten som de spelar på alla dansgolv och som jag nämnde häromdagen - alla som inte dansar är våldtäktsmän. hur betitlar man en kvinna som våldtar? ordet våldtäktskvinna finns i alla fall inte i svenska akademiens ordlista. där finns våldtäktsman och våldtäktsoffer. jag funderar över vad detta kan bero på. antagligen att kvinnor inte kan våldta (äv. åld. våldtaga) eftersom de helt saknar egen vilja och sexualdrift. eller.. är det kanske för att våldtäktsman är ett ord kreerat av media (av typen kniv-pappa, naken-chock, döds-diet, laser-mannen och så vidare), som är under såpass stort inflytande av samhällets bestämda åsikt (att det förhåller sig så att kvinnor helt saknar vilja och sexualdrift och således bara behöver kunna gå under benämningen väldtäkts-offer) att de aldrig brytt sig om att berätta om något fall där en kvinna varit förövaren? eller.. är det kanske så att ordet våldtäktskvinna aldrig fått någon plats i varken media eller saol på grund av att det skulle möjliggöra att sätta mannen i offerrollen - underkuvad kvinnan och påtvingad hennes då uppenbarligen existerande lustar? det vore ju rent förfärligt eftersom det rätt och slätt skulle påvisa att män också kan vara utsatta offer i underläge. där har vi något som går emot samhällets bestäma åsikt.

sing along!

jag och ronald jobbar på med vårt bandprojekt archway close, och första demon är klar nu - äntligen. nu blir det till att covra (bra ord!) lucksmiths' midweek morning till lucksmithstributen som ska släppas efter deras sista konsert i augusti. (varför har mitt språk fallerat så på senaste tiden? det känns som om jag omöjligt kan bygga korrekta meningar nu för tiden. hjälp?)

cosy den 5 år!

jag hoppas att ni inte har missat dethär. i så fall - se till att få biljett till tisdag och onsdag snabbt som ögat, och ställ er på reservlista till torsdag och lördag!

so let's dance but tell no one about tonight

var med m på hornstull strand i går/natt och dansade till le sport, ratata, joy division, broder daniel plus alla femtonminuterslånga remixer (vem vill dansa till samma låt i en kvart, egentligen?) med markus krunegård (som jag i och för sig inte är något stort fan av) som dj på dansgolvet och hanna fahl i baren. bra kväll. ! hanna fahl förtjänar förresten väldigt stort tack från min sida, eftersom hon med sina sena måndagkvällar i p3 pop fick mig att upptäcka den genre som sedan präglat min musiksmak sen dess. jag minns hur jag som fjortonåring satt med min iriver 256 mb redo varje måndag klockan 22 och spelade in hennes program för att sedan lyssna på alla de bra låtarna om och om och om igen. det var så jag upptäckte sambassadeur, juni järvi och kirsty maccoll, för att bara nämna några. åh, minnen. på tal om minnen! träffade le sport-örjan i förra veckan, som förstås undrade om det går bättre med brädan nu.. hans skateboard var nämligen den första i sitt slag som jag satte min fot på (då var jag i dagisålder och han var kanske tolv), och det slutade med en stor fläskläpp och att det tog nästan tio år innan jag stod på en dylik igen.. men sen dess har det bara rullat på! (jag börjar omisskännligen dra dåliga ordvitsar när jag blir trött, men det är ursäktat eftersom det roar mig så fantastiskt). god natt!

As we would lay and learn what each other's bodies were for

- hur var det?
- tja.. inte var det som en låt med neutral milk hotel direkt.

min första gång var definitivt inte som the king of carrot flowers i alla fall. å andra sidan; det är det nog inte mycket som är.

#

lyssna.

färjelägesrapport

även på birka paradise spelas alla som inte dansar är våldtäktsmän på dansgolvet. frågan är om ingen som dansar är våldtäktsman? eller? alla som dansar är inte våldtäktsmän, det kan vi åtminstone vara säkra på. efter alldeles för lite sömn på grund av att jag blev bjuden på denna ålandskryssning (sömnbristen gjorde också att jag missade det mesta av den guidade turen på åland. hrm) borde jag nog egentligen inte försöka mig på att blogga, eller skriva över huvud taget. ni skulle bara veta hur många felskrivningar det hade varit i denhär texten om inte backspaceknappen hade funnits. min intellektuella förmåga är otvivelaktligen nedsatt (kanske t.o.m. ur funktion?). på återseende!

#

summertime and the livin' is (somewhat somedays some kind of) easy

spela in blandband, äta apelsin på balkongen och strunta i att badrummet är en sanitär olägenhet.

bilden tog jag i sorrento 14/6