#

det som i mångas ögon är en helt otrolig sak ser i mina egna högst trovärdig ut,
jag jag skulle till och med vilja kalla den rimlig, om än aldrig skulle jag kalla något för sant

jag håller det i min hand, detta mycket rimliga om än temporära
det är ett tillstånd, en eller ett
eller en, sak, denna mycket trovärdiga, som jag håller, i, om, och med mina händer
omsluter

det som i många andras ögon är, eller vore, i ett fall då den skulle ens kunna möjliggöras som existens,
och, eller, praktik, en absurditet
ja jag håller av den och om den in absurdum

jag ser och lägger i mina ögon
ett mycket stort värde, eller jag vill snarare kalla det mycket stora värden
alla värden är goda och högst lovande och jag vill kalla det
som början på en stor roman
eller många mycket goda små noveller


i mina ögon och händer, som jag kan känna men ändå inte berättiga sanningsstatus
vill jag hålla detta sanna, det som känns
och ni ska känna det, såsom jag känner det, trots att ni inte tror er vilja se
och mina tankar stoppas där, övergår i det ständiga görandet
ni kommer att älska det,
och det ska hända er hela tiden.

#

faller mellan så många världar
det är ytor och skikt och ytor och skikt och någon gång ibland ser jag tomheten innanför
med laserögon projicerar jag mig omkring i mina rum
och går som genom deg av andras blickar

jag faller mellan så många röster nu
kastar mig mellan väggar
kulisser, ibland

det är så svårt att växla mellan världar
så många vars verkligheter inte stämmer överens
i mig
i mig
på mig
utanpå mig detta som projiceras utanpå mig hur ska jag få det att inte ta sig in
när här är så oändligt mycket att fylla
fylla i
och att minnas

#

Jag upplever alltså onekligen att jag måste skapa mig rum i texten, att livet utan denna dimension av levande inte egentligen är, även om det är just denna dimension som också ökar svårigheten, blir för stor, ohanterlig och klumpigt kvävande. Men utan den. Jag kan inte isolera mig från skapandet av ordmässiga utrymmen, för de pågår, jag vill säga ständigt men vet inte om detta är sant, men de pågår ändå, på vissa dimensioner, en ständig ström, ett ordflöde, ett ständigt läckande av fraser, och de måste obönhörligen skrivas ned, nedtecknas, på så vis avtäckas om än alltid i fel form göras synliga. Vad jag sedan ska med dessa i min tankevärld så oerhört viktiga, så oumbärliga, så betydelsefulla ord, ord och fraser, axiom och parafraser (för de är många), det är mig fortfarande fördolt. Min tankevärlds kvinnliga geni hamnar kanske mest i rännstenen eftersom hon, skild från den andra verkligheten, den delade och metafysiska, kanske bara är en produkt av sin egen fantasi. Kanske är hon egentligen inte alls genialisk, eller snarare (eftersom jag, eller hon, vet att hon är det) kan hon inte, det vill säga aldrig nedteckna dessa fraser som hon ständigt går och gnager på, så att de får den mening och betydelse som de har i hennes egen dimension, i hennes egna onedtecknade ord, det vill säga, de som kallas tankar. De som fortfarande vistas i den värld där hon inte kan dela dem. Kanske handlar det hela egentligen om att försöka göra språket till ett rum där hon, där hon kan existera, kanske är det det hon försöker göra, med sina ständiga slagsmål i form av att använda meningar på fel, det vill säga fel sätt. Kanske är det så, att hon har en mening, en förståelse och jag vill kalla det en vishet, en vishet som hon kunde blivit vilken Buddha som helst på, en upplevelse av det vi upplever, som hela hennes liv (det vill säga, inte hela hennes liv, men den där, den betydande delen jag just talade om) blir en kamp för att försöka förmedla, genom detta språk. Och språket är den verklighet där hon faktiskt inte kan existera. Kanske är det språket som förintar och kväver henne, som gör henne så isolerad från den delade delen av verkligheten, och därför också språket som upptar så mycket av hennes irrande tankar och tid. Det är i dessa banor jag vill förmedla, men inte vet om jag kan, eftersom det genialiska kanske går till spillo i mina försök att få er att fatta. Det är också så stora dimensioner jag fortfarande saknar. Också så lätt att skapa sig icke-rum och distans. Också ett ständigt klamrande fast i denna resande verklighet omkring mig. Också denna: rädsla.