vadå val, vadå välfärd

undrar lite vad som utgör ett samhälle om hela samhället säljs ut. vilken makt politikerna i slutändan besitter när allt de en gång rådde över ägs av privata företag vars ledning sitter i någon helt annan del av världen. vad vi ska med staten till om det inte längre finns någonting som är statligt ägt. hur mycket företagsledarna kommer betala för att vara de egentliga makthavarna. vad i helvete vi ska med en demokrati till om den fungerar på det viset.

#

och med åldern blir hjärnans förfall det slutgiltiga tecknet på det vi alltid försökt undfly: medvetandet existerar endast som ett resultat av vårat materiella jag, tankarna ett resultat av hjärnans vindlingar. det är när dessa vindlingar bryts ned som saker vi ser plötsligt kan tyckas upphöra att existera, stillastående materia bli rörlig och ansikten vi alltid känt igen bli främmande och nya. hjärtslagen blir plötsligt medvetna om sin egen ändlighet, börjar räkna sig själva, inse sig möjliga att räkna. medvetandet en flyktig fågel instängd i den bur som våra kroppar utgör. åldrandets stilla förkunnande av människans oförmåga, otillräcklighet, dödlighet. att vi inte är eviga och aldrig kommer att bli.

#

gör oss verkliga!

upwards & onwards goes spotify

silver pink ponies

GRAND PIANOS CRASH TOGETHER

The Magnetic Fields – When My Boy Walks Down The Street

hungerns förödande verkningar

varför kokar aldrig pastavattnet??? varför är ingen volym på stereon lagom??? varför vill jag bara äta kakor???

variation

timmarna vänder sig om
lakanen blir till ett fängelse, snärjer sig kring vaderna och binder fast
sitter inne

ja, jag sitter inne och är fängslad är
fånge och slav, letar förgäves trådar att rycka i, led-
trådar svaga ledband letar
änden på nystanet för att börja nysta upp änden på nystanet, slutet, början, vadsomhelst
tar mig till fotändan av sängen och lyssnar till ditt regn

fönsterrutan slår mot regnet, kastar sig ut och loss
inneboende i mitt eget hem ser jag hur den vräker sig mot dropparna som rännilslikt tar sig ned för fasaden utanpå stuprören och slänger sig i gatorna med buller och bång. det låter. jag hör klockan ticka. har ingen tid då jag behöver stiga upp. kan fortsätta bida och vara bunden eller obundet fri.

(likt fåglar i en öppen bur, alla andra ser oss som fria men vi vågar inte infria ett av alla dessa löften
infriar hellre inga löften alls och har heller inga lögner likt dem
som en gång slängt sig mot himlen. jag fortsätter leta sanningar i ögonbottnarna, upptäcker förstås mig själv med att stå och stirra. inget vidare romantiskt. river blad ur böcker och blöder ord mellan sidor och raderna
som väntar på att jag ska skriva mig in emellan dem, så
som viktiga rader alltid gör det är deras uppgift. mitt kall är att inte svalna, det måste
alltid
finnas en glöd. ibland med röda ögon, ibland är de väldigt blå och alldeles för bländade av solen eller någon annans
ögon vars bottnar man inte hittar men ändå fortsätter att leta efter)

#

vi såg ut genom fönstret över gatorna, fasaden mitt emot som en julkalender. ansiktet mot väggen i sängen medan timmarna vänder sig om.

kylskåpspoesi version "advanced english"

my obtuse observation: only a woman would like to let a mellifluous nefarious character know why.

#

m: oj förlåt, nu smutsade jag ned din nyss rengjorda diskbänk
k: äh, man ska grisa när man lagar mat, annars är det ju fett ovärt
m: där tror jag att våra åsikter går isär lite..
k: jo, men matlagning ska vara lite vulgärt!
m: ja, ok. vulgärt kan jag gå med på, det har jag inga problem med att åstadkomma.

två minuter senare fattar skärbrädan eld och gasspisen täcks av genomskinlig smält plast som sakta, sakta stelnar och sätter sig fast i allt den lyckats lägga under sig.

k: jag ser det, detdär var ju ganska vulgärt!
m: är du nöjd nu eller!?!?

går snett

tänker att den linjära vägen borde vara den som är lättast att följa men inte är det, livet är inte flygplansrök över klar himmel, vägen inte som de spår man kan rita med fingret i fuktig sand. tänker att ögonen aldrig vänjer sig, varje morgon är de lika svåra att få upp. tänker att den linjära vägen är den som maskinritats, att jag var bäst på att vika loppor och pappersflygplan och rita geometriska former när jag hade linjal, utan den skadskjutna flygplan och geometriformerna med linjer som spaghetti fastkletad i papperet med alltför tjock penna. hur färgen bara blev ful. att vägen är mer som träets ådringar än som någon jävla autobahn. undrar varför vi över huvud taget använder oss av begreppet evigt när vi vet, VI VET ATT DET INTE FINNS NÅGOT SOM ÄR EVIGT, vad skulle det vara, exempel? det finns inga ord, inga fraser eller känslor eller ens minnen av fraser eller ord eller känslor som alltid kommer att vara. det funkar inte så. ingenting är evigt. inte ens tiden är. när universum ätit upp sig självt tillräckligt många gånger finns bara två enorma svarta punkter kvar, och då är tiden inte längre stark nog att foga dem samman; den böjs. och utan tid, vad är ett begrepp som evighet? svar: ingenting. evighet är ingenting och ingenting är evigt. så låt oss i fortsättningen undvika halvsanningar.

äh.

"ATT finnas till för någon annan är inte lätt. det är bara nödvändigt. att inte vara stridsvagn."

att inte vara stridsvagn

att inte vara stridsvagn

att inte vara stridsvagn.

i brist på egna ord att klä mina tankar i:

I was twenty-one years when I wrote this song
I'm twenty-two now but I won't be for long
Time hurries on
And the leaves that are green turn to brown,
And they wither with the wind,
And they crumble in your hand

Once my heart was filled with the love of a girl
I held her close, but she faded in the night
Like a poem I meant to write
And the leaves that are green turn to brown,
And they wither with the wind,
And they crumble in your hand

I threw a pebble in a brook
And watched the ripples run away
And they never made a sound
And the leaves that are green turned to brown,
And they wither with the wind,
And they crumble in your hand

Hello, Hello, Hello, Hello,
Good-bye, Good-bye, Good-bye, Good-bye,
That's all there is
And the leaves that are green turned to brown

Paul Simon – Leaves That Are Green - LP Version