#

det finns ett fönster och en dörr
det finns en obotlighet och en urbota dumhet
det finns en längtan efter att namnge

vi bygger hem och kretsar
lever i cirklar
privata imperier

jag kan vara ett helt romarrike
du är kejsaren av qing
du är gud
jag är den folkvalde

det finns ett tomrum där emellan
ett rum som i tid, plats, händelse
allt är konsekvenser av en händelse
jag är konsekvensen av ett fall

har en fallenhet för resandet
för att resa mig upp och säga:
jag står i ett rum. i rummet finns ett fönster. en dörr. ett tomrum där emellan.

#

kan inte dra streck
inte räta linjer

kan inte giltigförklara de oskrivna reglerna, det ser ni ju, det som existerar är det som finns i ord, det som präntas ned, det som tvingas in i pärmar eller genom fingrar i tangentbord.

ska alltid försöka skriva det som förstörts för många gånger för att försöka
fånga det som jag inte längre känner
i ord, försöka känna det då
mellan räta rader, försöka

få det att stanna genom att säga: här.
såhär är det.

men det fastnar klibbar stockar sig i halsen eller
som tjära
olja
det fastnar
klibbar ihop tankar med ord. kladdar svart på vita pappersark kletar ihop
över de vågräta linjerna, de linjära strecken, gränserna
läcker genom ögonlock och över lakan
gränsdragningen blir oskriven, diffus, refuserad,

jag reviderar för många gånger om
det blir olja på tangenterna, det läcker genom fingrarna, det stannar inte och upphör inte och det får bokstäverna att fastna, klibbas fast,
bli kvar i mina händer. för hårt knutna till det som inte är ord.
linjalen går av. pennorna ruttnar.
det blir inga streck, jag kan inte ge dig några gränser.

#

räknar tecken

needs a maid

(och anna jörgensdotter säger om jag minns rätt:

det är länge sedan nu
det är hela tiden
det är därför

och inte versalerna
inte grädden
himlen
sången)

#

jag är en tunn is -

det finns något ofullkomligt -

ibland önskar jag -

för man kan inte-

ge mig något som gör min kritik osann

ge mig något som jag inte kan genomskåda

ge mig något som jag inte kan förstå

ge mig ett spel som inte är ett spel

för jag vill också -

och klyschorna -

världsbilden -

den vi delar, kontexten, vi har vår egen diskurs.

dethär är:

precis som då, som nu, som varje år, som varje gång.

ingenmanslandet.

höstlistat

har listat lite låtar. lyssna här.

struktur

läser sånt jag skrev när jag var sjutton.




och på jobbet kör jag över legogubbar med legotåg, spelar guitar hero och riktig gitarr och får teckningar och komplimanger av typen "du är vääärldens bästa fröken". och nioåringens finger som karvats halvt igenom med en morakniv behövde inte sys på akuten för jag hade tejpat så bra. det är lättare att vara proffesionell än privat.

gör ett bra jobb.

tack för senast.

#

läser i kurslitteraturen om min morfars farfars bror och hans samarbete med victoria benedictsson och tänker att det är ju fint. men ännu finare hade varit om jag inte vetat om att hans mor var en av victorias närmsta vänner endast för att jag läst hennes privata brev. och ännu finare hade varit om jag inte vetat om hans systers existens först efter att ha behövt gräva i släkthistorien och till slut hitta även hennes handstil nedpräntad. är det inte lite suspekt att mannen som var kvinnokämpen med stort K hade en mor och en syster som ingen över huvud taget kommer ihåg? är det inte lite suspekt att det även i nordisk kvinnolitteraturhistoria, som uppenbarligen strävar efter att berätta just kvinnohistoria, bara står om den store mannen? att det var han som fick skriva och bli skriven om. den fantastiske kvinnosakskämpen. med en mor som beklagar sig i sina brev när victoria är bortrest, eftersom det är den enda hon har att samtala med. uppenbarligen fanns ingen dialog mellan henne och hennes man. och med en syster som beklagar sig över att hon tycks ha blivit totalt bortglömd av sin bror, trots allt arbete hon lägger ned på att hjälpa honom och sina andra två bröder i deras respektive karriärer och familjeliv. ja, ja. allt dethär visste vi väl redan sen förut.