#

jag är tidlös
förhåller mig inte till axlar som ålder eller stigande mognadsgrad
att ett längre varaktigt tillstånd av stabilitet skulle ses som eftersträvansvärt
jag undrar vad som är länge, vad som är varaktigt
jag undrar om tiden är ett framåtskridande projekt
inte i mitt fall
och om åldern nu skulle innebära flyktighet
om fem år längtan
om tio år statiskhet
om femtio år stagnation
och detta att inte vilja leva
om det är dödslängtan, om det är misslyckande, att en kort tids tjusning är att inte kunna se
jag är tidlös och ett ständigt omöjliggörande av praktiker
det vedertagna
jag står inte där
är på icke-plats i icke-tid, platsar inte i sociala rum
eller kala
i mitt liv står tiden och stampar, väger från en fot till den andra
och alla beslut jag tar som vore åldersbundna blir bundna till ingenting annat än ett fel
ett ständigt misslyckande i att vara
jag är ingenting som jag inte förstår
men det är ju aldrig det som är problemet

#

jag vill gärna kräkas
få tillfällig andnöd
kikhosta

det är ett mycket ensamt arbete att alltid tala om sig själv
tala öppet om sig själv
tala högt på öppna platser
tro att man är en ronja att skrika vår-eller höstskrik

men jag är ingenting under det här
det finns ingenting innanför de här pannbenen vi låtsas använda som sköld
talar alltid om oss
som om det funnits något sådant

någon som läste mig sa en gång att jag verkade leta efter någon sorts tvåsamhet
som vore det det jag gömde bakom naglarna
nej, jag ska kräkas i era skor på festen
hålla i era hår hårt med mina händer
klösa mig fast som en katt
ni kommer aldrig undan mig för jag är allting mycket öppet
i era ansikten
vi ska alltid tala om ett vi

jag är ett mycket ensamt arbete
gediget, mödosamt klamrar jag mig fast vid postteorier om avsaknad av sanning och subjekt
detta är bara ännu en situation
en påminnelse om att jag läst haraway
en dricka på mc donald's mitt i natten på väg hem

om att bryta principer och mönster
jag bryter så gärna ned mig själv
det gör du också
du också
och du
om vi kunde tala om för varandra: här är inte okej att spy upp sig själv
inte i varenda gathörn
inte under varenda gatlykta turn my collar to the cold
and damp
andas fuktig luft nära dina öron
och i fiskartröja
jag ger mig själv så gärna åt ditt liv
och åt alla andras

#

välter ut pantkassen i köket
i allt lika maktlös och obetydlig
samtidigt som jag pratar med min mamma i telefon
burkar mot golvet låter så starkt och så länge

tar fram boken jag vet att jag vill läsa
ljudboken jag vet att jag vill höra på
börjar sortera kläder i högar men vill ha allt

eller helst inte
jag vill springa efter en boll
stå naken i kala duschrum och klinkers ska gå mot min hud och dina armar
jag drömmer om dina armar om nätterna
de sitter fast på mina näthinnor tillsammans med dina skor

jag ska röka mig inne
eller kanske ta på mig alla kläderna på samma gång
lager på lager på lager på lager
räkna mina strumpor
planera min vecka.

och i ögonen
jag vill ha dig
mot klinkers och varm betong
smälta här
glömma här
se allt vi väljer att inte tala öppet om

jag ska sparka mina spikskor i väggen
bryta mig in
sluta prata i telefon samtidigt som jag sätter mig vid bordet för därunder har vi gömt våran pant
jag tänkte läsa mig till det jag vill veta
samtidigt tror jag inte alls på det här.

vad skulle jag kunna ge mig själv
vad skulle mina fingrar kunna blöda ur sig om jag så bad på mina bara knän om ord
nej vad som står i min makt
jag kan böja mig
springa efter dig och orden du lämnade
över sanka gräsplaner och låtsasmark
regnade över
och kala väggar
jag ska ta dig mot kala väggar och betong

#

ögonhålorna pekar nedåt och inåt mot näsbenet och svalget
jag sväljer ned stora hårbollar att kräkas upp vid lämpliga tillfällen
du
ger mig ingenting längre
som ett napplamm i en skokartong i köket
mycket ensamt och smått

jag pressar tungor mot tandrader
ögonlock emot ögonlockskanter täcker allt och gör svart
andas in genom näsan och ut
andas inte ut

det är tårmönster på underkläderna på åhléns
tuggumimönster på gatstenarna, det skräpas
korta nagelkanter mot handflator tummar nogsamt invikta
för det är såhär man gör
det är såhär man gör

jag sväljer ord och etiketter
slickar på lappar och frimärken
allt ska märkas, synas
tar dina komplimanger och stoppar dem långt in i mig
där får de ligga och gömma
för jag glömmer ingenting
jag glömmer ingenting
jag bara upprepar och upprepar

som ett napplamm i en skokartong i köket
du är helt beroende av det här
jag gör mig fri
jag tror mig vara någon makt
jag kan inte fånga eller släppa
kräkas i gathörnen
samla på månader i hög

kan inte sluta
se
vilja bli sedd
höras
vilja bli hörd
den dagen du blir lyhörd är jag ett napplamm i köket
och du kan bära mig i skokartong