#

Sången under himlen
Ljusslingan i vinterbusken
Sprätta sömmar
Sprätta linningar
Begrava det döda
och spela gitarr
Sjunga högt under himlen
Laga mat på färska grönsaker
Skriva debattartiklar
Springa på isen
Springa och inte vara rädd
Lägga julkorten på lådan
Inte tycka att en kvart är en lång tid
och tvåhundra meter en lång sträcka
Inte tro att jag är dålig
Öva på att dra axlarna bakåt
Köpa en mössa
Älska mitt barn
Sjunga för mitt barn
Sjunga högt under källartaket
upp genom vardagsrumsgolvet
takplattorna
Inte tro på era myter
Inte tro på era bilder
Inte gömma mig därför
att jag ändå blev lurad
Det var länge sedan
Det är hela tiden
Det är därför
Och inte versalerna
Inte grädden
himlen
sången

Ur: Anna Jörgensdotter, Sång från hjärtats bakgård (2006)

#

det blir ett vinterland av världen

det blir ett ständigt tidningsprassel i öronen, vitt brus

det blir högar av snö i vägen, jag blev över och går hem genom dem.

det blir alltid över, kanske ord eller meningar, det blir högar av dem som man skottar framför sig

jag kliver emellan dem. det blir papper på golvet och mat på skrivbordet och damm bakom dörren och snö i ögonen
snö i öronen
snö utanför fönstret så till den milda grad att man inte ser ut.

det blir snö på spåren och jag går och går och
tar bussen den långa vägen.

det blir ett vinterland, jag minns ett vinterland. jag minns en stjärna i fönstret, ett flygplan, en sång. en gitarr som gick sönder.

blackout#2

victim of trap

Ibland spelar det ingen roll att man ser fällan
man går som rätt i den ändå

tänker: nu kommer det göra ont
när rävsaxen smäller

och så gör det ont.

Man tänker: jag går så gärna den här vägen
stigen i skogen
och så gör man det.

Ungefär som en återvändsgränd! som man inte undviker trots att man vet att den är där.
man går vägen trots att man vet att den tar slut. det gör man ju.

Ibland räcker det inte med att man kan se konsekvensen av handlingen,
man handlar ändå. slår och låter sig bli slagen
trots att man vet smärtan, vet blåmärket efter handen

Ömheten i de ömma fläckarna
såren efter rävsaxen
jag talar förstås om det symboliskt
det vet ni ju.

blackout#1

#

tusen och tusen går under jord
som björnen, som igelkottarna, som alla paddor

två miljarder människor undrar
jag undrar
tusen och tusen ljus över staden

en båt i hamnen
en på öppna havet

den ena ögonfärgen utplånar den andra
om vi tror på biologi kan vi säga: den starkes lag
vi kan säga: evolution, naturens gång

jag tror inte.
till skillnad från två miljarder människor och säkert några till,
till skillnad från er
till skillnad från carola och vetenskapsmännen,
jag tror inte.

jag vet.
det är inte den starkes lag som råder, det är den subjektives
vi ärver vad vi tillåts ärva. det finns ingen dotterroll. ingen arvsrätt, vi har inte rätt
till någonting.
vi går under jord. försöker gömma oss i våra kroppar och sedan
gömma våra kroppar.

tusen och åter tusen
kroppar under jord.

#

livet som ändlös tematik:

harspår i snön, vinterlandskap, nylagade vantar och hemstickad halsduk som är hur lång som helst.


hemtentaångest, jag tappar ord när jag är stressad, sover inte, alltihop en mycket dålig kombination. orden kommer stötvis. som i: tystnad, hysteri, tystnad, hysteri. kaos. allt bra ska ju komma ur det. så jag antar att det blir bra. (eller åtminstone tillräckligt)

ocr-numret till facket är borta och jag har inte råd att sitta i deras telefonkö och få ett nytt.
boken på skrivbordet kostar tio kronor om dagen, jag kommer utgöra universitetsbibliotekets största inkomstkälla snart. det går runt i huvudet.

önskar mig i julklapp: stresshantering och självhjälpsprogram. sjukgymnastik och en hälsosam livsstil.

Till Elin

För att jag måste ha sönder
dekonstruera
Även det som kanske fungerar
ganska bra

Men om jag vet att det är fel
hur ska jag kunna ljuga då
hur ska jag kunna leva
med leendet på läpparna, med mycket vita tänder, blåa ögon, gult hår

Jag ser inte igenom
ögonen
men jag hör när jag lyssnar noga
Jag ser inte igenom allt det som sagts
det oskrivna är ibland mycket svårt att komma åt

Men när jag hör dem
om jag lyssnar och hör dem komma
hör nycklarna i låsen
hör dig stänga burens dörr

Hur ska jag då kunna leva
hur ska katten då kunna ta sig in

nu stod hon i rulltrappan på väg upp. att hon hade tagit sig så långt. hon såg på dammet som låg utefter väggen, längsmed trappan, hela vägen från perrongen upp till spärrarna. oändligt mycket damm. stora grå drivor som gjorde det svårt att andas när hon såg på dem. som om hela lungorna fylldes med damm. som om drivorna låg i hennes andningsvägar, blockerade. andningsblockad. hon undrade om någon någonsin hade städat detdär utrymmet. blev arg. varför städade ingen? varför var det ingen som gjorde något åt dethär? folk kunde ju vara dammallergiker. få damm i lungorna, kanske dö i rulltrappan av dammförgiftning kanske av någonting helt annat. hon tyckte att någon borde städa. rulltrappan och henne själv. men det var det visst ingen som gjorde. folk man trodde skulle städa lämnade i stället bara mer damm i hörnen. aldrig var det någon som städade.


det handlade alltid om relationer. människor emellan eller ting emellan eller mellan människor och saker. hon visste det, förstod det. hon visste att hon själv var både människa och sak, och att hennes relationer föll sig därefter. ibland var tankarna ett fängelse, ibland var det kroppen. och dessa relationer byggde på regler! inte bara de grundläggande basala, utan i ännu större utsträckning de oskrivna och outtalade. det fanns ramar. hon visste inom vilka hon kunde röra sig. valde därför att befinna sig där. hon visste i vilka rum hon kunde röra sig, tala. tänkte att hon skulle befinna sig enbart där nu. hon behövde de oskrivna reglerna, de fasta ramarna, strukturerna som hon skapat tillsammans med de andra som rörde sig i samma rum. hon visste att hon var med och skrev reglerna där, att de konstituerades genom ord och handling inom relationerna som allting handlade om. hon visste att hon inte kunde vara hemma. när man är ensam finns inga ramar.

det fanns en värld i staden som de delade. det var en värld bland tusentals världar; var och en rörde de sig i flera, men det fanns en värld som de delade.

?

frukostferier
jag friar till det okända
det finns alltid ett jag
dammiga lungor
dumt lugn

#

och munnen som vrider sig
det leendet som stryker fast, stryker under, det kan inte vridas fram
det som vittnar, som sprättar sömmarna

sättet hon ser ned i golvet på
häver sig upp över ytan, som månen över himlen, hukar sig under minnena som granskogen i norrlands inland
och bottenviken

och händerna som tar i oss även när de rör vid annat än mina
än mina axlar och fingrar och över håret
över hennes hår. och spåren vi lämnar i varandra, som i nyfallen snö, det är skoningslöst vackert i det oskyldigt vita.
snön över det skyldiga. sen kommer skorna och trampar hål, ned till den blöta marken, de ruttna löven, vi är som de där löven som ett rö för vinden vi är vind för våg
driver iväg

och leendet, läpparna vrider sig. jag ser hur ögonen letar hål. hittar dem. vi hittar dem i varandra. trycker klackarna hårt i den mjuka myllan, brännmärker varandras hud. hittar spåren i varandras kartor. vi är kartor, fåglar, rön för vindar, vi har inte råd
jag önskar att vi hade råd.
jag önskar att vi kunde prata med varandra.

#

"Det man inte vet om kan man inte akta sig för."

allt kryper

och äppelträd

"...hade kunnat bli en verklig diktare, om den påträngande verkligheten hade lämnat henne tillräcklig ro."

och kursen. och den kursiva läsningen.
och ishockeyspelet på jobbet igen. och ambitionen men så långt ifrån målet, så många år, så få.
och isen. under cykelhjulet och på cykelsadeln. och alla de litterära parafraserna.
och språket som jag håller i min hand. knycklar ihop. som en plåtburk. vasst mellan fingrarna.
åh, fingrarna. ja. alla dessa hände-r -lser ändelser. och den lilla tiden som fylldes med någonting annat, alltid med någonting annat.
nästa gång ska jag köpa blommorna själv. och äppelträden, låta dem blomma.

mitt i natten!

ungefär när müsliburken slår i golvet klockan tre på natten och jag sysselsätter mig med att sopa i brist på sömn och bättre saker att göra,
ungefär när sent i november tagit slut och det fortfarande bara är början,
ungefär när jag tappar orden inför dina ögon, ungefär där står jag nu. utan sömn och med ett konstant höstmörker utanför och löv som ramlat av grenarna för länge sedan, lämnat dem åt sina egna nakna silhuetter emot himlen. kall, grå, lite som metall. lite för många par ögon i mina. lite för konstiga vinklar. lite för många fotografier.
och filmen jag hämtade ut i dag var tom.
ungefär när jag börjar tänka på hur jag andas och hur långa intervallen mellan pulsens slag är, ungefär när det är obehagligt att sänka ned axlarna och svårt
att koncentrera sig
på det jag läser, ungefär där är jag nu.
med hjärtat i halsgropen och gropen i vägen och vägen hem var mycket lång och citaten som haglar och skägget i brevlådan och mitt i allt dethär är det för många par ögon i mina och alldeles
för lite
att hänga upp sig på. och ändå, ändå.

#

#

det finns ett fönster och en dörr
det finns en obotlighet och en urbota dumhet
det finns en längtan efter att namnge

vi bygger hem och kretsar
lever i cirklar
privata imperier

jag kan vara ett helt romarrike
du är kejsaren av qing
du är gud
jag är den folkvalde

det finns ett tomrum där emellan
ett rum som i tid, plats, händelse
allt är konsekvenser av en händelse
jag är konsekvensen av ett fall

har en fallenhet för resandet
för att resa mig upp och säga:
jag står i ett rum. i rummet finns ett fönster. en dörr. ett tomrum där emellan.

#

kan inte dra streck
inte räta linjer

kan inte giltigförklara de oskrivna reglerna, det ser ni ju, det som existerar är det som finns i ord, det som präntas ned, det som tvingas in i pärmar eller genom fingrar i tangentbord.

ska alltid försöka skriva det som förstörts för många gånger för att försöka
fånga det som jag inte längre känner
i ord, försöka känna det då
mellan räta rader, försöka

få det att stanna genom att säga: här.
såhär är det.

men det fastnar klibbar stockar sig i halsen eller
som tjära
olja
det fastnar
klibbar ihop tankar med ord. kladdar svart på vita pappersark kletar ihop
över de vågräta linjerna, de linjära strecken, gränserna
läcker genom ögonlock och över lakan
gränsdragningen blir oskriven, diffus, refuserad,

jag reviderar för många gånger om
det blir olja på tangenterna, det läcker genom fingrarna, det stannar inte och upphör inte och det får bokstäverna att fastna, klibbas fast,
bli kvar i mina händer. för hårt knutna till det som inte är ord.
linjalen går av. pennorna ruttnar.
det blir inga streck, jag kan inte ge dig några gränser.

#

räknar tecken

needs a maid

(och anna jörgensdotter säger om jag minns rätt:

det är länge sedan nu
det är hela tiden
det är därför

och inte versalerna
inte grädden
himlen
sången)

#

jag är en tunn is -

det finns något ofullkomligt -

ibland önskar jag -

för man kan inte-

ge mig något som gör min kritik osann

ge mig något som jag inte kan genomskåda

ge mig något som jag inte kan förstå

ge mig ett spel som inte är ett spel

för jag vill också -

och klyschorna -

världsbilden -

den vi delar, kontexten, vi har vår egen diskurs.

dethär är:

precis som då, som nu, som varje år, som varje gång.

ingenmanslandet.

höstlistat

har listat lite låtar. lyssna här.

struktur

läser sånt jag skrev när jag var sjutton.




och på jobbet kör jag över legogubbar med legotåg, spelar guitar hero och riktig gitarr och får teckningar och komplimanger av typen "du är vääärldens bästa fröken". och nioåringens finger som karvats halvt igenom med en morakniv behövde inte sys på akuten för jag hade tejpat så bra. det är lättare att vara proffesionell än privat.

gör ett bra jobb.

tack för senast.

#

läser i kurslitteraturen om min morfars farfars bror och hans samarbete med victoria benedictsson och tänker att det är ju fint. men ännu finare hade varit om jag inte vetat om att hans mor var en av victorias närmsta vänner endast för att jag läst hennes privata brev. och ännu finare hade varit om jag inte vetat om hans systers existens först efter att ha behövt gräva i släkthistorien och till slut hitta även hennes handstil nedpräntad. är det inte lite suspekt att mannen som var kvinnokämpen med stort K hade en mor och en syster som ingen över huvud taget kommer ihåg? är det inte lite suspekt att det även i nordisk kvinnolitteraturhistoria, som uppenbarligen strävar efter att berätta just kvinnohistoria, bara står om den store mannen? att det var han som fick skriva och bli skriven om. den fantastiske kvinnosakskämpen. med en mor som beklagar sig i sina brev när victoria är bortrest, eftersom det är den enda hon har att samtala med. uppenbarligen fanns ingen dialog mellan henne och hennes man. och med en syster som beklagar sig över att hon tycks ha blivit totalt bortglömd av sin bror, trots allt arbete hon lägger ned på att hjälpa honom och sina andra två bröder i deras respektive karriärer och familjeliv. ja, ja. allt dethär visste vi väl redan sen förut.

#

äter glass i stället för lunch. eller middag. ?
glömde just bort vad jag skulle skriva.
skyller allt på valet. och hösten.
skickar brev för sent.
ska skärpa mig.

i'll try my best to catch up with you

det har kommit en ny bok om barbro alving, har jag hört.

#

Elegi.

Ok. Jag har försökt samla tankarna. Att det skulle gå illa hade jag förberett mig på mentalt. Men inte att det skulle gå såhär illa. Att Alliansens politik och sakta nedbrytande av det svenska samhället och staten skulle få ödesdigra konsekvenser hade jag förberett mig på. Men dethär. Det var värre än vad jag hade väntat mig. Invalda i Sveriges riksdag är nu ett så kallat "främlingsfientligt parti". En benämning som jag skulle kalla för en grav underdrift.

Invalda i Sveriges riksdag är ett parti som påstår att vi i Sverige har massinvandring och att majoriteten av de invandrare som kommer hit inte kommer av flyktingskäl, utan för att parasitera på den "svenska nationen". Ett parti som vill komma åt brottsligheten inte genom lösningar på de sociala problem som orsakar den (några förslag på sådana lösningar har de inte, trots att forskningen visar att det behövs) utan genom att kasta ut muslimer, afrikaner och araber ur landet. Invalda i Sveriges riksdag är ett parti som tar avstånd ifrån feminism och underminerar kvinnors makt i samhället, ett parti som anser att homosexualitet är en sjukdom, som är emot utlandsadoption och vill förbjuda abort efter tolfte veckan. Sverigedemokraterna (SD) anser att män och kvinnor är födda olika. De har ett komplementärt synsätt på kön - ett synsätt som forskningen övergivit för många år sedan. De vill göra det svårare för "invandrare" att få jobb, och lösa bristen på arbetskraft genom att uppmuntra ("svenska") kvinnor att stanna hemma och föda barn. Deras åsikter och familjepolitik har stora likheter med rasbiologin. Tredje riket försökte faktiskt på ett liknande sätt få kvinnor att stanna hemma, föda barn och föra "rasen" vidare. Tredje riket ville undvika att tyskar beblandade sig med framförallt judar, medan det i Sverigedemokraternas fall handlar om muslimer. Jimmie Åkesson skrev i sin debattartikel i Aftonbladet förra året:

Massinvandringen från muslimska länder tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen talar för att denna utveckling [islamiseringen] kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker.

I partiets skuggbudget våren 2010 står följande att läsa:

Skolan bör… betona kärnfamiljens betydelse, tidigare generationers samlade kunskap och erfarenhet, den kristna etiken samt inte minst den västerländska humanismens centrala betydelse i vårt samhälle.

Partiet som nu valts in i vår riksdag vill, enligt en juridisk granskning av dess invandringspolitiska handlingsprogram gjord av Thabo ‘Muso och Bill Erlandsson, bryta mot såväl de svenska grundlagarna, som mot Europakonventionen och FN:s Genèvekonvention. Rapporten visar att SD genomgående vill åsidosätta de svenska grundlagar som garanterar rätt till likabehandling och skydd av lagen. SD vill eliminera betydelsen av både FN:s Genèvekonvention om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen om de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. Dessa rättsakter står över Sveriges egna grundlagar. Därför förutsätter SD:s politik i praktiken att Sverige lämnar både EU och FN. Trots detta påstår SD i sitt principprogram att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är "helt central" i deras politik, samt att "partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund".

Att politikers retorik alltför ofta är motsägelsefull eller otydlig, det är väl ingen nyhet. Men de lögner motsägelser som SD levererar är helt extrema, och fullkomligt uppenbara. Att det i Sverigedemokraternas principprogram står sådant som deras medlemmar sedan inte alls stöder är ett tydligt tecken på att de försöker verka demokratiska och ta avstånd ifrån sitt nynazistiska ursprung, men i verkligheten bedriver en helt annan politik.

Trots detta vinner Sverigedemokraterna röster genom att påstå att de avslöjar sanningen. Den sanning som de menar att det politiska etablissemanget tystar ned. De vinner röster hos människor som känner sig bortglömda, illa behandlade och undanskuffade av de politiker som nu suttit vid makten i fyra år. Att dessa människor är missnöjda förstår jag av hela mitt hjärta. Missnöjd är jag med. Men att de missnöjesröstar på ett parti vars argument bygger på faktafel, lögner, rasistiska ansatser och nynazistiska inslag. Att de röstar på ett parti utan egentlig organisation, ett parti vars medlemmar säger emot såväl varandra som sitt eget principprogram av PR-skäl. Ett parti vars värdegrund säger att vi människor inte är lika värda. Det är ett tecken på att något i dethär samhället har gått fruktansvärt fel. Och för långt.

Ok. Det slutgiltiga valresultatet brukar vara klart ungefär tio dagar efter valdagen. Det vill säga cirka åtta dagar från i dag. Först då får vi veta med säkerhet om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll i riksdagen. Om jag ska vara ärlig hoppas jag nästan på det. Det vill säga; eftersom vi i princip har ett tvåpartisystem i Sverige i dag och de rödgröna inte kommer få majoritet i riksdagen i det här valet, är det bättre att Alliansen blir en svag regering än att de får majoritet. För vi får inte glömma den politik som de faktiskt bedriver, och kommer bedriva i fyra långa år till. Hur det slutgiltiga resultatet än blir så vet vi med all säkerhet att SD kommer vara ett riksdagsparti. Med största sannolikhet även det i fyra år. Jag hoppas av hela mitt hjärta att dessa fyra år inte resulterar i att Alliansen, vilket det finns liknande exempel på i övriga Europa, lånar av den politik som SD vunnit väljare på för att få ut dem ur riksdagen. Jag hoppas att de inte samarbetar alls. Att Sverigedemokraterna till stor del är ett missnöjesparti är sant i en aspekt - många av deras väljare lade sin missnöjesröst på dem. Men till skillnad från till exempel Ny Demokrati har SD inte skapats som ett missnöjesparti. Det gör dem farliga. Fyra år i riksdagen kommer i värsta fall ge dem möjlighet att utveckla den organisering, kunskap och kompetens de nu saknar. Fyra år i riksdagen kommer att göra dem till just ett riksdagsparti. Jag hoppas därför att vi under de kommande fyra åren inte låter oss passiviseras och bli blassé, att vi inte accepterar eller underskattar betydelsen av det som hände i söndags. Vi måste i stället se det som att vi har fyra hela år på oss att inte bara härda ut - men organisera vårt motstånd. De kommande fyra åren är fyra år av kamp. För Sverige, det här är sorgligt. Och på allvar.

just så

#

inkonsekvensen har anmärkningsvärt nog alltid konsekvenser
jag tycker om att säga emot mig själv, men ser helst inte att andra gör det
alltså: säger emot sig själva.
paradoxalt nog. jag är en paradox. du är den största.
alltså; du är den största paradoxen. mitt största nederlag och mitt
mest lyckade misstag. jag tar av vad jag inte har och ger till dig som inte heller
kan vara konsekvent.
det vill säga, vi tar inga konsekvenser. fastän vi borde.
ungefär som att jag är icke-konstruktiv konstruktivist. som att jag ser språket som ett kontinuum.
ett spektra av kontradiktion. allt är uppdiktat. det enda jag lyckas med är dikten.
det enda som håller mig konsekvent.
alltså: språkets konsensus. inte vad jag känner för dig. diktar jag.
vad som är sant kan alltid diskuteras.

#

sommaren är en överdrift.
det går folk på stränderna men det är temporärt.
allt går ut på att hitta rätt tempus.
passa in bitarna i nu, då, sen.
jag kan inte säga att jag fattar,
och jag vet inte var man passar in moment 22.
att något skulle vara evigt är en överdrift.
jag är inte ens 22 och det finns för många moment som inte passar in.

#

telefonstolparna
genom alla skogar går de, hänsynslöst för att sammanbinda
för att även den ensammaste -

om jag sitter ensam efter alla de här åren
kommer jag kanske ångra att -

nej.

lyktorna längs gångvägarna som bara går där för att visa:
ha. här skulle ni vara rädda om det var mörkt.
jag går där.

jag går där och om jag går där
ensam efter alla de här åren
kommer jag kanske ångra att

jag inte gick där med dig.

härdarnas barn

skriver "globber" i stället för "blogger" när jag ska hit, sen står det "error" när jag väl skriver rätt.

hittade ett träd i går som lagt sig över vattnet och växt utåt i stället för uppåt och jag växer inåt

osammanhängande.

jag ska läsa kurslitteratur men flyr in i boyes och janssons världar, som vanligt när jag flyr.

lagom konstruktivt.

jag är lagom konstruktiv.

konstruktivistisk radikalfeminism och så vidare, det är vad jag egentligen borde ägna mig åt att läsa. inte:

i rytmen av din rytm
i takten av din
slår min puls i hunger

#

i've got a house wife
i wish she was a killer whale.
i'd call her willy!
and we could go swimming
every day in the sea.

#

aldrig mer i denhär stan

visit

har långväga besök som växlar mellan att spela musik från mannen som älskade yngve på gitarr, markera fina stycken i igelkottens elegans med bläckpenna och nynna med i min musik. jag visar stockholm så gott jag kan; i går hamnade vi visst mitt i en galen lajvliknande teaterperformance i kärrtorp. det var kanske inte riktigt meningen. annars läser jag sommarboken enligt god tradition. sommartradition alltså. rekommenderas.

dethär är!

alldeles för glättigt.

i väntan

"I början av augusti kommer meteorskuren Perseiderna. Jorden passerar ett område där en komet åkt förbi och lämnat kvar sand- och gruskorn. När de gnids mot jordens luft i hög fart börjar de brinna och vi ser dem som stjärnfall eller meteorer (...) Bästa natten är mellan 11-12 augusti, men även nätter före och efter kan ge många stjärnfall."

"I början av augusti börjar jag känna en lukt av höst. Jorden doftar inte lika mycket värme som förr och jag börjar titta upp emot himlen i stället, där fåglar och flygplan lämnat kvar spår. När de passerar utanför mitt fönster ser jag dem som metaforer för flykt eller längtan. (...) Den bästa natten är en natt av törst, men även nätter före och efter kan jag stanna uppe bara för att få se när perseiderna åker förbi."

vardagssvammel om en fetbra fredag

vet äntligen hur de gör när de målar övergångsställsränder! pinsamt nog höll jag på att klafsa rakt ned i det nymålade på grund av att jag var så upptagen av att studera hur de gjorde ränderna några meter bort. men ändå, ändå!

förresten är det nog bland det finaste jag vet att få lunchbesök på jobbet bara sådär;någon kom med god mat och gjorde mig sällis. och eftersom jag jobbar som kyrkoträdgårdsmästare visade jag glatt kyrkan, insidan av det jättegamla klocktornet och hur man kan krypa in i ett hål i väggen så att man hamnar ovanpå kyrktaket.

om talgbollar mitt i sommaren

alldeles bredvid mitt hus går en väg, och mitt i vägen finns en grön plätt med ett buskage på. på en gren i buskaget mitt i vägen hänger det alltid talgbollar. de byts ut kontinuerligt så att de alltid är fräscha - sommar som vinter, höst som vår. herren som sköter detta är en mycket gammal man med vitt, vattenkammat hår som alltid, också det oavsett årstid, går iklädd mycket prydlig grå kostym. byxor med pressveck. fina gamla herrskor i läder. enda gången jag ser honom är när han står där mitt i vägen och omsorgsfullt hänger upp och tar ned talgbollar. och de är faktiskt alltid, oavsett årstid, välbesökta av traktens fåglar. jag undrar hur det hela började. och varför jag bara ser honom när han står där. går han aldrig ut annars? tycker han bättre om fåglar än om folk? och varför har han valt buskaget mitt i vägen? fint är det hursomhelst.

Svettig sonett

Häromdagen skickade fina N. Inger Christensens Sommarfugledalen till mig, en diktsamling bestående av fjorton sonetter. Boken är otroligt väl genomarbetad. Första raden i första sonetten är sista raden i andra sonetten och så vidare, och den sista sonetten består av de fjorton föregående dikternas resp. första rader. Varje sonett består av fyra delar; de två första är fyraradiga, femfotade jambiska verser med ABBA-rim, och de kvarvarande två är treradiga; den första med CDC-rim och den andra med EDE-rim. Med andra ord: sonetten ska ha 14 rader, uppdelade i 4+4+3+3, och de ska rimma på ett himla krångligt och väl uttänkt vis. Samt innehålla ett visst antal stavelser, i en rytm av ta-tam ta-tam. Om ni förstår? Hursomhelst! Jag snöade in totalt eftersom jag tyckte att boken var så vacker. Och jag blev förvånad över det, för jag har hållit mig till mycket friare former av poesi på senare tid då jag ansett versmått vara förlegade, uttjatade och begränsande. Nu var jag tvungen att tänka om, och jag blev extremt nyfiken. Går det att skriva såhär, och ändå få sagt det man vill säga? Kan det bli både vackert och meningsfullt? Kan jag? Jag läste på, försökte skriva, och misslyckades fatalt med alltihopa. Dagen därpå fick jag se ytterliga tre sonetter i DN:s kulturblaska. Ett tecken! Tänkte jag (kanske inte, men ändå), och började skriva igen. Om det blev vackert och meningsfullt det vete tusan, men det gick i alla fall.

Jag läste boken Sommarfugledalen
och ville sedan skriva en sonett.
Jag märkte att det inte var så lätt -
men om jag inte lyckas blir jag galen!

Så efter att jag svettats hela söndan
slog jag upp dagens Dagens Nyheter;
och tror ni inte att jag då med ens fann
sonetter tre som likt tanken leker

med rim och versmått och allt som hör till
just denna typ av strängt, hårt hållen dikt?
Nu skriver jag, om jag så inte vill

en hel sonett, och även om den går
förfärligt snett så haltar den ju strikt
i gamla hederliga dikters spår.

like in the good old days!

jag har blandat ett digitalt blandband. det är tonårsaktigt, lättlyssnat och alldeles fantastiskt. bara att klicka på länken och kastas tillbaka några år i tiden, alltså.


landet 2010 - ett blandband

(skarven mellan sida a och b går förstås efter tracey thorn och jens lekman - yeah! oh, yeah!)

and the livin' is easy

badar i havet och stannar inte i staden. hälsar på. jobbar i veckorna, badar varje eftermiddag med fint folk i varmt vatten och är banne mig aldrig hemma innan det är dags att stupa i säng. skjuter upp tandläkarringningar och badrumsstädningar i det oändliga - eller åtminstone känns det så. tyvärr tar väl även denhär sommaren slut. men jag tänkte inte bekymra mig över det (eller något annat) på ett tag. är nöjd med att hälsa på över helgen, halvsova på en brygga och baka kakor innan sista bussen går.

Billie Holiday – Summertime

bränn mitt brev

här är staden, utanför fönstret. med en tjock lunta brev på skrivbordet i rummet innanför.
i södertälje hittade vi en fiskmås, inte vuxen, med en kvaddad vinge. fångade den. "inget att rädda". slog nacken av den mot ett cykelställ. det gick fort. du tittade på dina händer och sa att det kändes som om du hade någons liv där, att det var hemskt.
ett av breven är nästan 20 sidor långt, och märkt med texten "bränn mitt bref! jag ber dig!". det kändes nästan otillåtet att läsa det, som om jag borde bränt det nu eftersom det blivit kvar. men nu vet jag min morfars farmors sista ord. jag vet en hel massa nu, faktiskt; efter ett tag lär man sig att tyda den gamla skrivstilen. man lär sig favorituttryck och att känna igen drivna handstilar. och jag hittade foton i dag, också. en del av sakerna på väggarna känns igen från mormors hem. historia! jag blir så fascinerad.

#

jag vill berätta min historia

inte nödvändigtvis för att jag vill bli hörd. jag vill mest bevisa för mig själv att jag funnits hela tiden, men jag kan inte. jag kan inte dokumentera mig, inte förklara mig och inte föreviga mig.

jag har läst gamla brev i dag. de finns här på landet. brev från 1879, till exempel. de frigjorda unga männen skriver hem och ber om pengar, de vid spisen fastgjorda gifta kvinnorna skriver och berättar om hur de längtar ut. i ett brev ber en mor sin son att övertala sin far att flytta, eftersom hon vill det men inte själv har någon makt över beslutet. sedan skriver hon att hon umgås med victoria benedictsson och att det är den enda vettiga person hon har att samtala med. jag frågar mig ivrigt vad hon hade för relation till sin man.

jag undrar vart jag kommer att gå. kan inte se någon väg utstakad, undrar när jag ska bli hel och veta var de två halvorna kan fogas ihop utan skarvar. för det är alltid två halvor av mig. ni kan kalla det manligt och kvinnligt, hårt och mjukt eller mörkt och ljust, polarisering eller dualism eller bara jag. någonstans i mitten. bara att välja garderob -

jag vill berätta min historia men tror inte på att jag kan, försökte i poesin men kände inte alltid igen mig. uttrycket är så bundet vid sin rytm och språket i sina sånger, jag vill vara konkretare än så, kasta av mig kravet att beskriva vackert. dikterna gjorde att jag kunde göra det fula fint, skriva om det på ett sätt som gjorde det tilltalande, lyfte fram någon sorts halvsann skönhet, romantiserande, ibland explicit, men ändå -
jag längtar efter det uttrycket men också efter ett annat. efter att kunna berätta någonting sammanhängande, en historia, något som inte spelar mellan mörkt och ljust, skönhet och äckel.

jag ska ta breven, läsa dem, jag ska leta fram det som gömts undan och se om jag kan göra ett pussel av historien, sammanfoga bitarna och berätta helheten. säkert är det ett vanligt drag hos unga, helt i regel med vad som förväntas av mig, att börja leta rötter och tidslinjer och band. så låt det vara det, då, låt mig vara lite vanlig.

lagom långt / lagom länge

så flyr jag staden igen. jag märker stressen tidigare nu, kan mina tecken, vet hur varningsklockorna låter och känns. när jag måste känna efter om pulsen är där innan jag ska sova. då, ungefär.
nu är jag i en lagom stor skog och i ett lagom stort hus, det är lagom mörkt och lagom tyst utanför fönstret. inga bilar. inga människor. inga spelningar att välja om man ska gå på eller missa, inga pengar att försöka hålla i. friheten i att inte kunna välja eftersom man redan valt bort. nu är jag här. här är jag, bara. och det är bra så, och hjärtat slår.

lista över sommarlektyr

Detta är vad jag kommit över i bokväg än så länge i sommar:

• Bang om Bang av Barbro och Ruffa Alving
• Det blir bättre i vår av Gustaf Rune Eriks
• Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald
• Scum Manifesto av Valerie Solanas
• Ragtime av E.L. Doctorow
• Eldar och is av Birgitta Stenberg

Det blir bättre i vår, Den store Gatsby och Ragtime ingår i en hög böcker som var på väg till antikvariatet efter en av mina föräldrars senaste bokhyllerensning, men som fick en extra anhalt hos mig, så dem har jag helt enkelt läst av den anledningen. Jag tänkte försöka beta av dendär högen inom en hyfsat snar framtid så att jag vet vad jag ska försöka behålla (egentligen har jag inte plats för någonting och gillar inte att samla på mig prylar, men böcker är ändå lite undantagstillstånd). Hursomhelst tror jag att jag behåller dem alla tre. Jag är så fånigt förtjust i historiska romaner. Bäst tyckte jag ju om Den store Gatsby, så den såg jag till att få tag i på orginalspråk också (dumt ur förvaringssynpunkt, men fantastiskt ur språksynpunkt. Läs den, alla ni som ännu inte har det! Åtminstone om ni uppskattar författare som verkligen använder sig av de möjligheter det skrivna språket har som det talade språket saknar.)
Bang om Bang började jag egentligen läsa redan i våras, men den var så fantastisk att jag aldrig ville läsa ut den; jag ville helst stanna i Barbro Alvings värld på obegränsad tid. Även om det ibland gjorde ont. Boken tillhör från och med nu en av mina absoluta favoriter. Läs, läs, läs. !!
Scum Manifesto köpte jag i London i våras eftersom jag tyckte att den var obligatorisk i bokhyllan, och ansåg det obligatoriskt att ha läst den i sin helhet, från pärm till pärm. Check!
Eldar och is fick jag låna av B. när jag var på Hallongrottan i förra veckan och klagade över min sommarförkylning. Kureringslitteratur. Indeed! Jag sträckläste den och blev både fascinerad, förvirrad och lite illa berörd. Har inte riktigt hunnit smälta den än, den innehåller så många berättelser som liksom måste få sjunka in och flätas ihop i efterhand, tror jag. Har ni läst Birgitta Stenberg tidigare och tyckt om det så gillar ni säkerligen denhär också.
Fortsättning följer. Har förresten glömt någon titel, tror jag, för jag hade bestämt för mig att jag läst sju böcker sen sommaren tog fart. Alltså sex stycken efter att jag avslutade Bang om Bang. Men jag är egentligen inte så noga att jag för listor över sånthär, så jag vet inte riktigt. Kanske kommer jag på det. Hej så länge!

fragment

sover gärna

nej! nej!

du var dendär drömmen som var fel från femårsåldern

som vred om mig inuti gjorde mig trodde mig om att vara fri

jag vände huvudet upp och ned lakanen ut och in vände in dig i mig och

och, och,

nej!

nej.

allt vi inte vågar -

jag önskar och vill så mycket, och det kan ju vara fint, men det kan också ge mindervärdeskomplex.
och detdär jag skrev om att vi är varandras förebilder och inspireras av varandra kan ju också vara fint, men det kan också ge mig mindervärdeskomplex.
jag badar i värmeböljan hela dagarna och för det mesta är det skönt, men igår hade jag feber.
i dag är det bättre. i morgon ska jag jobba.
dethär är en så stor och en så liten stad, på samma gång, och det är förvirrande; jag kan känna mig ensam och önska att jag inte redan kände alla, på samma gång. kanske för att jag känner mig ensam bland dem jag känner och önskar att det fanns fler att lära känna.
jag är trött på hur vi framställer oss själva inför varandra. vi kan väl få bli inspirerade ändå. utan att sträva efter allt detdär idealiserade (samtidigt som vi förkastar alla färdiga ideal). vi kan väl sluta säga emot oss själva i handlingarna och låta det vi säger bli ett eko av vad vi gör. i stället. hålla med och hålla om i stället. det finns ju redan så mycket som kuvar.
och ett inlägg som dethär borde inte få kallas svagt.

visor till min dam

SvD hade en så fin artikel om tove jansson i dag - tyvärr står den inte att finna i deras nättidning. I artikeln publicerades några av toves visor till vivica bandler, och jag tänker ge er en av dem här (om ni har möjlighet att få tag i ett dagens ex av svenska dagbladet så tycker jag att ni ska läsa alltihop):

Distans

Du är de starka strömmar
som icke hava bro
du är de granna drömmar
som icke giva ro.

Du är de höga lågor
som ingen värme har
de tusen tunga frågor
som icke äga svar.

Min kärlek är den brygga
som går stark över frusen älv
mina drömmar är goda och trygga
men utan gräns som jag själv.

Min eld skall alltid bevara
sin glöd och sin hemlighet.
Jag ville så gärna vara
ditt svar om jag kunde det.

visorna är aldrig utgivna eller publicerade tidigare, eftersom tove inte tyckte att de var tillräckligt bra. hennes tillstånd att publicera dem gavs endast eftersom de skulle "tillföra saken - den samkönade kärleken - något viktigt". jag håller bara med till hälften och tycker att de är både vackra och viktiga.

#

du vrider ur mig in i

det sista
jag gnisslar

tänder.

sjunger do re mi på repeat

på repeat

efter sista versen
kommer alltid refrängen

igen.

tycker det ska vara bredvid mig

som ändå är i mig

hela tiden.

#

detta omtalade megabröllop gör det mer och mer spännande att försöka cykla till jobbet på regeringsgatan. finns det inga regleringar för hur mycket man får spärra av en stad? tur att jag inte jobbar helger, annars hade jag väl fått ta mig in genom skorstenen på lördag.

#

spelar chanslös.

#

har lite svårt för folk som har matchande lampor på fot i fönstren bredvid varandra. har lite svårt för uttrycket "att bara vara". "du borde lära dig att bara vara!". har lite svårt att bara vara. vill ut, vill bort, vill hem.

#

there's a restlessness
there's a slam
there's a big bang, there's a never-ending story, a bungy jump
there's coins and oil lamps and there's a whole ocean to drown in.

there's a missing caress
there's a log jam
there's too many a log jam there's a world of one man
there's sweat and there's blood and a whole ocean to drown in.

there's a rootlessness
there's a "damn!"
there's a missing promised land, there's a never-bending way, a rubbish dump
there's scars and fears and a whole ocean of tears to drown in.

Novellen (egentligen ett utkast) (tack till M. för rubrik)

Allt växer.

Klockan 08.00 prick ringer den första väckarklockan, klockan 08.03 ringer den andra, klockan 08.10 ringer en tredje som jag bara ställer för säkerhets skull. För att jag oftast fortfarande inte klivit upp då, trots att jag vaknar redan vid klocka nummer två. Klocka nummer tre ringer som en påminnelse, hallå, låtsas inte att du har glömt bort att det är vardag, hallå, låtsas inte att du fortfarande sover, hallå, ligg inte där och låtsas som att det regnar. Fast just denhär morgonen gjorde det faktiskt det. Regnet slog pisksnärtslag mot rutan och himlen lät inte tala om vilken tid på dygnet det var; allt var askgrått. I lediga fall tycker jag om regn, men en morgon som denna var det ett helvete bara att tänka sig cykelturen till jobbet. Jag slängde en blick på termometern som någon tidigare hyresgäst monterat på balkongdörrens utsida. Tio grader. I juni. Med en bedrövelsens suck vände jag mig in mot rummet, men stannade upp mitt i rörelsen. Vad var det jag hade sett? Hade det inte... Jo. Ur balkonglådan hängde en strumpa. Mycket märkligt. Inte för att jag är en moralens väktare, men jag hade minsann inte varit ute och slarvat igår kväll, och alltså verkligen inte slängt några underkläder i balkonglådan. Då jag bor högst upp i huset kunde det varken ha varit någon ovanför eller någon förbipasserande på gatan som nyttjat min balkonglåda som tvättkorg. Jag gick ut på balkongen för att studera strumpan närmare, och fann till min stora förvåning att den var i gott sällskap. Förutom den vita tennissockan befolkades min balkonglåda av en ask läkerol, en Magnumglass, ett helt paket Marlboro light och en tub Stomatol. Hur alla dessa saker hamnat där och vad de faktiskt gjorde i min balkonglåda var i sig ett mysterium, men jag tänkte ändå i förvirringen och förvåningen att de faktiskt kunde ha blivit ditslängda av grannen på balkongen bredvid, eller tappade av en förbiflygande ballongfarare, eller ditburna av en duva eller migrerande kokosnöt eller… Vad som helst. Det märkligaste av allt var ändå den djungel av växter som ståndaktigt kämpade för att stå upprätt i det hårda regnet. Och nej, det är väl inte så märkvärdigt med växter i en balkonglåda, visst inte, men det är märkligt om man betänker att ägaren till denna låda inte planterat dem där. Rättare sagt, inte planterat någonting alls där. Balkonglådan var inköpt föregående eftermiddag. Jorden stulen från rabatten på hyreshusets innergård. Plantagen låg en bra bit bort, jordsäckar är tunga och otympliga att ta på cykeln, och jorden i dendär rabatten höll dessutom inte någon högre standard. Jag hade rentav sett att den innehöll en hel del skräp, men skjutit upp rensandet av den till en framtida kreativ hemmafixardag. Jag insåg vid dethär laget att jag hade stått en god stund och stirrat på min prunkande (och skräpiga) rabatt som plötsligt prydde den förut så tomma balkongen. Pyjamasen satt som klistrad på kroppen och mina före detta kitschigt fluffiga tofflor såg utt som ett par dränkta katter. Jag insåg även att jag skulle bli sen till jobbet. Strax därefter att jag just då inte brydde mig det allra minsta om jobbet. Detta var ett mysterium. Jag tog ett steg tillbaka och stirrade lite till på lådan, i hopp om att någon slags ljus skulle gå upp. Glödlampan, hallå, vad händer här? Tog ett steg närmare lådan igen. Stirrade ned i dess brokiga innehåll. Erinrade mig vad dendär jorden innehållit egentligen. Var inte skräpet ändå, på något vis, bekant? Hade det inte legat… Men det verkade ju så stört omöjligt ändå att jag först slog bort tanken. Men ändå, det hade ju faktiskt… När jag hämtade upp jorden föregående eftermiddag hade jag ju sett att den var skräpig, och det skräpet hade, när jag tänkte efter, mer specifikt bestått av:

1. En cigarettfimp,

2. En gammal kletig halstablett,

3. En uråldrig glasspinne,

4. Något oidentifierbart blåvitt klafs som kunde vara resultatet av att någon spottat ut tandborstningen i rabatten,

5. En vit tråd, från, till exempel, en tennisstrumpa.

Förutom alla dessa rabattens motsvarigheter till strandfynd hade jorden innehållit en hel del kvistar, frön och blad. Min teori var galen, fullkomligt galen, och jag insåg mycket väl att så var fallet. Men ändå… Jag var tvungen att försöka. Jag krånglade av mig den ena av mina sjöblöta ex-fluffiga tofflor, böjde mig sakta ned och lyfte upp den. Rätade på mig och tittade än på balkonglådan, än på toffeln. Ryckte så med eftertryck bort lite rosa ludd från dess ovansida och knölade omsorgsfullt ned det mellan sockan och en liten spirande lönn. Väntade en sekund, en minut, två minuter… Och mycket riktigt. Bredvid stället där strumpan försvann ned i jorden började sakta men säkert en liten, skär toffel leta sig upp emot himlen och det strilande regnet. Jag backade långsamt, utan att vända bort blicken, tillbaka in i min lägenhet och kröp, fortfarande iklädd dyblöt pyjamas, ned i den ännu sovvarma sängen. Bestämde mig för att i dag, just i dag, förtjänade jag en sovmorgon.

Öh, du där, Krönikören

Allting måste inte vara subtilt. Inte korrekt heller, jag får skriva talspråk om jag vill, om jag har ett syfte med det. Fast när jag gör det tar jag förstås en risk, folk kan ju tro att jag inte vet bättre, bara är dum. Bannern som rullar i utkanten av det öppna fönstret, firefoxfönstret, är inte det minsta subtil, den säger åt mig att flickan på bilden heter Amenata och att hon inte får tillräckligt med mat. "Bli fadder till en flicka!" säger den. Min enda reaktion är en irriterande tanke om genusmedvetenhet och könsdualism och ja, jag är väl lite hjärntvättad. Men åtminstone hjärntvättad från rätt håll, i rätt riktning. Det går inte att ta ställning till allt, men man kan ju åtminstone umgås med smarta människor så att man, när man passivt håller med, åtminstone nickar åt ok saker. Cyniskt. Det är kanske en motsägelse att först påstå att allt inte måste vara subtilt, och sedan dra ett exempel på något ickesubtilt och redogöra för hur jag stör mig på det. Inte korrekt, definitivt inte korrekt. Men ok. Jag nickar åtminstone åt helt ok saker.

Overheard på T-centralen:
- Men vad fan, Sverigedemokraterna!?
- Jamen inte vet jag, jag måste väl ha klickat i nåt på nån fråga...

Snubbe nummer två lät inte det minsta bekymrad. Det skulle jag ha varit, om någon valbarometer gett mig Sverigedemokraterna på första plats. Jag som blev lite mörkrädd bara av att ha dem på plats nummer fem. Den snubben nickade nog åt inte helt ok saker. Jag undrar vad han kommer rösta på. Om han är fadder till en flicka i Senegal och samtidigt röstar på Sverigedemokraterna. Om det gör honom mer motsägelsefull än jag. Jag är åtminstone hjärntvättad i rätt riktning. Nu ska jag skriva en novell.

#

"Jag börjar skriva ett sms:
Hej du, jag ville bara säga att/
Raderar.
Hej/
Raderar.
Fan vad ont det gör, kan du inte bara älska mi/
Raderar.

Jävla desperatfitta. Jävla dubbelfitta. Jävla arabfitta negerhora rumänsvin zigenarpack. Smstourettes, och det går förvånansvärt bra.

När livet suger brukar jag testa hur rasistisk och ologisk min mobil är, bara för att hetsa mig själv ännu mer. Jag kan inte skriva fitta, men arabfitta går, kan inte skriva hora, men negerhora går... det är väl den spännande kombinationen antar jag. Mongoluder, självmordsbombare och ARBETSMARKNADSUTSKOTTET kan jag skriva men inte gurka? Förslaget är huslä. Jag kanske är för anal, för PK, för detaljinriktad. Jag kan inte se den stora bilden liksom. Jag ser bara det här, härborta, vad fan är det som händer här? VA? Den här lilla pricken i ögat som följer med vart jag än tittar. I det här lilla hörnet, varför ser det ut såhär? DET STÖR MIG OCH RUBBAR MIN VÄRLDSBILD OCH JAG KAN INTE GÅ VIDARE FÖRRÄN DESSA DETALJER ÄR UPPKLARADE. Som T9:an till exempel. Varför tar ingen tag i det här? Varför blir det inte massuppror?! Jag googlar hysteriskt och hittar bolaget som tillverkar skiten. Nuance.
Hej era rasistiska, sexistiska, homofoba kuksugare. Vi vill inte ha er unkna syn på världen i våra mobiler. Vi vill skriva Ica Maxi, inte Ica Nazi.
Tack och god dag."


Ur I Hate You av Elmira Arikan

When you go unconscious, darlin'

#

vrida nycklar

väjningsplikt

signaler.

vreda nycklar
dörrvred som går upp och går igen och går inåt

dörrar öppnas alltid inåt

när man vill ut.

vricka nycklar
pricka punkten där nyckeln går in,

bryta nycklar

axelryckning
påtryckningar

ryckningar i ögonvrån, det kallas för tics.

att folk aldrig lär sig använda semikolon rätt; ett semikolon får endast användas mellan huvudsats och huvudsats, annars finns där ett förbud. jag förbjuder dig att ta en kopia på nyckeln och ge den vidare samtidigt som du behåller orginalet själv. behåller orginalet ensam.

ibland blir man utelåst. nyckeln kanske tappades bort eller svaldes, slängdes i ån. saker händer.

livet springer vidare ändå, spinner nya trådar oberört. oberörbart.

vrida nycklar. vrida nackar.
nickelörhängen och knepiga nyckelben.
skenbart genomskinliga skenben med blåmärken, sängstommar och

dörrar som öppnas utåt när man bara vill in.

dethär kommer ta tid, eller fylla den, eller stjäla den. jag tar upp den just nu. om dethär är poesi är du poetiken.

hålla mig hårt
blöta hårtestar jag testar mig fram men undviker ord-en/-et
ekar längs korrigerade svenskauppsatser

träna mig i armhållning i att hålla om. med armarna jag läser
alla dina uttryck.

trivialitet: att bara skriva om ett du
jag: att bara skriva om hur skriva

vi: det finns inte. det finns det tomma rummet och det ekar tyst däri. för vi rör
oss i korridorerna. fortfarande/i stället
alltid?

all tid. finns den?
åh. jag leker alltid einstein och du vet det nog också.

jag har abstinens nu igen, känner du?
vara mig nära.
vara dig nu.

jag håller gärna i. tack. nu återgår allt till det normala.

(Ganska rörigt) resonemang

Tänker: livet.
Strukturerna och begrepp som identitet och trygghet.
Pratar med någon som har varit vuxen mycket längre än jag själv om hur många det är i min generation som mår dåligt, på olika sätt. Vad det beror på. Jag tror inte att det bara handlar om att jag rör mig i kretsar som avviker från den övergripande normen, kretsar som det bedrivits forskning på som säger att vi mår sämre än medelsvensson. Att det är jobbigt att vara avvikande, att ifrågasätta och gå sina egna vägar. Självklart är det det. Men det kan inte vara den enda anledningen. Att skapa sig en identitet är nödvändigt om man interagerar med andra människor, oavsett i vilka sammanhang man gör det och på vilka och vems villkor. Så vad är det då? Vad är det som gör att unga människor i dag knaprar antideppressiva och har ångestattacker och kvartslivskriser och känner sig misslyckade? Många pratar om otrygghet. Och jag ser att den finns där, men ifrågasätter motsatsen, tryggheten. Undrar vad den är och innebär, anser att den är skapad och egentligen bara består av våra tankar om att något består. Vilket det ju inte gör. Men känslan av trygghet behövs och saknas. Vad är det som gör oss så otrygga?
En bov i mitt liv har varit den omhuldade valfriheten som prackas på mig och mina jämnåriga för jämnan. Välj stad! Välj skola! Välj utbildning! Välj karriär! Välj läggning! Välj subkultur! Välj kost, tro, familj, stil, lycka. Men välj för helvete inte fel, för då får du själv betala priset av ditt misslyckande. Till viss del kan det förstås vara bra att välja. Annars hade jag väl suttit med heteroäktenskap och skulder till banken och jobbat kontorstider och hela paketet, men det har onekligen gjort mig ganska vilsen ibland. Och: det bäddar för misslyckande. För tänk om jag väljer fel.
Detta resonemang leder mig osökt in på en annan bov i dramat. Nämligen det rysliga begreppet misslyckande. Vilket tabu! Vilken skräck! Hela samhället är uppbyggt på att vi alla ska sträva efter att uppnå personlig lycka, denna lycka finns färdigförpackad och klar; idyllen, drömmen och mallen är färdig. Det är bara att välja sig in i den med hjälp av din egen, personliga valfrihet. För det klart att du väljer lyckan. Annars är du ju dum. Alltså: när du valt gymnasium, utbildning, partner, livsåskådning, bilmodell, ekomöjlk, bank och diet skall du helst inte ha fyllt trettio och helst inte tjäna under trettio tusen i månaden och du ska helst vara känd och helst trivas och gör du inte det är du definitivt misslyckad. Synd. Men det finns ju prozac. Och du har faktiskt ingen annan att skylla än dig själv, för det var du som gjorde valen. Om dina val inte lett till bil, lägenhet, jobb och livspartner är det hög tid att börja känna sig otrygg. Och ensam. Which makes three. För ensamheten är också ett stort problem i min generation.
Eller kanske snarare ensamhetskänslan. När jag pratar problem med mina vänner är ett ständigt återkommande tema denna känsla av ensamhet. Man förväntas vilja bo själv i egen lägenhet, men vill egentligen helst bo kollektivt för att slippa sitta ensam på kvällarna, de kvällar man faktiskt inte orkar eller vill gå ut (vilket man förväntas vilja göra - misslyckat!). Det är märkligt, detdär, att man måste bo ihop för att få umgås utan att ha gjort specifika, intressanta och konstruktiva alternativt trendigt fikahängiga eller klubbcoola planer. Att man inte får träffas när man känner sig nere, utan hellre skjuter på det. Att möten med andra människor, som borde kunna erbjuda en stöd, innebär prestationsångest. När man redan har ångest är det väl det sista man behöver! Jag har hört alldeles för många berätta om hur de legat hemma på sängen med sin ångest eller gråtklump i halsen eller allmänna ensamhetskänsla, längtandes efter att få ligga på någon annans soffa i stället och vara kaos, men låtit bli att ringa till nån eftersom det inte är okej. Det är inte okej att ses om du inte kan visa upp vilken lycklig = lyckad människa du är. Att vara låg är att vara dålig är att vara (guess what!?) misslyckad. Så i stället för att finnas för varandra så fortsätter vi att dras med vår kollektiva känsla av misslyckande och ensamhet.
För vi är inte lyckade, om lyckad innebär att vara rik, smal, stark, känd, säker i alla val, ständigt kreativ, trygg i sig själv och ständigt lycklig. Men det borde inte behöva få oss att må så jävla dåligt. Det är ok att vara ensam. Alla är det. Och det finns ingen trygghet, annan än den vi själva ger varandra. Och det finns inga begrepp som lyckad och misslyckad, framförallt inga förutbestämda av samhället. Om du väljer skall det vara för att du följer magkänslan i stället för mallen, inte för att du är rädd att inte bli sedd och bekräftad och lycklig. Så. Tänker jag.

tidelipompopom tidam

blir helt knäpp av att vara ute, det är så varmt och soligt och doftar så gott och blommar överallt och är så helt knallgrönt att man blir bländad, och jag vill aldrig gå in och aldrig gå och lägga mig. tar med mig boken ut, och tidningen och plugget och maten och det halvätna glasspaketet i frysen. om jag haft anlag för fräknar hade jag haft hela ansiktet fullt vid dethär laget.

så länge

det är en man på en balkong som gör stora gester.

(jag ser inte innebörden, förstår inte början och kan inget slut.)

ändlös allitteration

patetisk privat patriarkat packat pacifist
page|dräkt page|frisyr page|hår

paginera

paketlösning.
palpera palpitation

pervers persecution

patetik patetik patetik.

,,. (hittat i arkivet) :

sättet du sätter
luften
i rörelse när du rör dig
genom rummet.
som ljudvågor i form av din kropps kontur
slår de emot mig, tar sig in i ögon, öron, genom hud
som om jag absorberade din kropp och totalt tappade andan
obemärkt
försöker dölja andhämtningen, min vibrerande puls som antagligen
känns genom hela rummet även den.

(lite som de coola killarna på stranden som är så kralliga och står och spänner sig mot den enorma vågen
ett kort ögonblick ser de odödliga ut
sedan ser man bara en fot, eller två)

dina rörelser träffar mig i ansiktet, sätter sig i bröstkorgen, går inte att komma ifrån och
du är i allt, i luften jag andas, i ljuset, i dammkornen som dansar över ditt ostädade golv.
jag rider ut en storm när du går genom rummet.
är en storm mellan dina lakan.
obemärkt.

(de talar om känslostormar, men ordet har tappat sin betydelse. när jag säger att jag är en storm mellan dina lakan menar jag att jag är mina känslor och att skalet mellan dem och resten av världen, ytan som utgör mitt ansikte, mitt jag, har börjat krackelera. så jag sitter i din säng som en gammal antik vas och försöker hålla mig från att säga nånting, rädd för att rämna, rädd för att rinna ut. ligga utspilld över hela golvet med skärvorna omkring. rädd att du ska skära dina fötter.)

utopia

overheard på utopikarnevalen: en utomstående undrade vad "demonstranterna" egentligen ville och fick dethär svaret från en polis:

"de vill inte betala för att åka tunnelbana, och de vill inte betala skatt."

#

det är alltid såhär: först händer ingenting, ingenting och sen händer allt, allt.

bang och bokhyllor

jag tog bussen ut till landet igår, till två generationer bakåt i tiden som börjat tröttna på ensamhet och tänker om dammråttorna ungefär "jaha. antingen städar jag bort dem och det är bara jag som ser det eller så gör jag det inte och det är bara jag som ser det med, om jag inte går hemifrån och gör någonting annat". så jag åkte dit och städade, och drog igång den gamla skivspelaren och spelade gamla skivor. spader madame och zarah leander på hög volym över de knarrande gamla golven och de dammiga tavlorna. tavlorna som är orginal och dedikerade och signerade, och jag får höra på berättelser om hur det var att bo i ett dragit rivningskontrakt mitt i stan på tidiga femtiotalet och umgås med stockholms konstnärer, tidningsfolk, författare, bohemer. en hel del stora namn. som numera bara är tavlor på väggarna eller förstahandsupplagor i bokhyllan, eller (inte så bara) berättelser för mina idla öron. jag har förresten läst ut jansson nu och börjat med alving, boken bang om bang, och jag kom att tänka på det för att mitt släktnamn nämns i hennes dagboksanteckningar. jag påminns alltså även där om det kulturella arvet och den litterära tyngden och herregud vad en kan få prestationsångest ibland. inte för att jag inte umgås i dagens dylika stockholmskretsar själv, tänker jag sen. och efter det tänker jag: som om det skulle vara mer än en pärm i bokhyllan om femtio år. förresten hade jag nog helst stannat ute på landet, isolerat mig ett slag från alla namn och hets runt rätta kretsar. åtminstone över sommaren.

Zarah Leander – Vill Ni Se En Stjärna (Wenn Der Weisse Flieder Wieder Blüht)

stockholm

på väg från filmen på victoria såg vi en trebent hund samt en man som ställde upp sitt kubbspel alldeles ensam för att öva inför sommaren. sedan, när jag gick hem, var solnedgången över västerbron så vacker att det var som att spatsera rakt in i den värsta av klyschor, men jag kunde ju inte motstå det. och vid brofästet såg jag koltrasten när den sjöng, den satt i trädtoppen som var precis i jämnhöjd med mig. bara det.

#

New Tango Orquesta – Time Lapse Variation

r.

har en brevvän som går på folkhögskola i norge. i hennes senaste brev berättar hon att en av hennes skoluppgifter nyligen gick ut på att ha med sig någonting i en hel helg, 24/7, och att hon gick runt med det första brevet från mig. sånt kan hjälpa en att få tillbaka sinnesnärvaron och koncentrationen.

jag, jag, jag

i dag, alltså, det blir hopblandat. allting. hela jag blir som en puls, i slagen är jag så effektiv att jag gör allt samtidigt (vilket oftast leder till att jag inte lyckas riktigt helt med någonting) och i pauserna lyckas jag inte ens läsa. nej. inte ens sånt jag tycker om. mellan bladen och sidorna finns plats för så mycket själv. jag hinner inte med det egentliga innehållet.

soda fountain rag - who needs a car?

#

Jaja lilla Fröken, hon sprang. Men tiden, den går.

Det var många nya namn på dörrarna.

Ja naturligtvis sprang jag, kanske bara för att jag hade lust att springa, jag kunde inte låta bli.



Ur Tove Janssons Resa med lätt bagage, kapitel 5, Kvinnan som lånade minnen.

the poetry has left the building

nutidsorientering
att försöka rita kartor i sitt nu och sin verklighet, med hjälp av ord eller magkänsla, förnuft.
i huden finns spår av händer som ritat sina egna gator och vägar. kartor. i din hud finns brännmärken som kanske alltid kommer att finnas där, även om du inte kan visa upp några ärr.

#

och kastanjeblad som paraplyer

resa med lätt bagage

lämnar en huvudstad för en annan, all packning får plats i min kånkenryggsäck. tänker på tove janssons vem ska trösta knyttet och raderna "vem ska trösta knyttet och förklara att en sång är bättre än en kappsäck när vägen är för lång?" och på att jag tröstar mig själv ganska bra. nu lämnar jag hemulerna för hyde park och jag har (med en lätt underdrift) bara med mig en bok och en tandborste. på återseende, stockholm.

#

expand // contract
in out in out in out in and out
genom
luften går igenom
mig
rinner längs sidorna
slår i tinningarna
vissa talar om puls men jag säger:
andetag
hjärtslag
du ger mig svaga knän och tinningsläppar
tidningsprassel och pralinlättja
blod, svett och andetag
tag
varje lunga växer
vi går ut.

#

vid mina fingrar knutet ett kött som blöder ord

stavelser

liknelser

böjelser

i grew up as the saddest boy in town

#

Daniel Johnston – Grievances

intellekt, intensitet, integrering, intellektualisera, intagningsprov

och jag försöker. söker. ord som ger svar och ansvar. talande. exempel. som det här. jag vill väcka er. se er omkring. vill jag. jag vill se en glöd i era ögon, en önskan, en vilja, som lust, jag vill bli hög på orden, språket, ge mig era öron så ska jag fylla dem till brädden med det ni vill förstå.

dethär att det inte är så lätt att nå fram.

att det finns så mycket intelligent att skriva om.
skriva under på intagningsprovet: ok, jag är med. nu ska jag driva en blogg som tar upp viktiga saker. som integrering och intersexualitet. som uteslutande och utanförskap och undanhållande av information.

ser solen lysa och att jag borde tvätta fönstret.

kan ni hålla er till ämnet? jag kvävs av min prestationsångest, av att få höra att jag vet för det ger mig ansvar att förmedla. låser mig så lätt.

paus

vart jag än går stöter jag ihop med mig själv.

stockholm

hårnålar och häftstiften i fotsulorna balkong och vänner på vift. extrakt elixir ecstasy silar ord mellan tänderna och staden är min drog, mitt beroende, abstinens. absint. trams. jag håller inte på med sånt. borde sova. antecknar. god natt.

#

det går tid, men den känns inte
jag drar handen genom den som fingrarna genom din lugg i ögonen, men känner den inte.
letar efter maskor i spindelnätet, letar hål i ditt skyddsnät, din fasad, men jag känner dem inte som jag gjorde då.
det går tid, men mina hål försvinner inte, och väven blir inte tät, du repar upp den, det är du som är hålet, du som ritade kartorna, du som lämnade spår, men du följer dem inte.

det finns ingen tid. ingen oro. det finns ett rum. två högtalare. en man som sjunger din musik, jag minns aldrig hans namn. jag kan stanna här, så känns det. ett tag, for awhile

#

lagar mycket god middag. vet inte var jag bor om en vecka. har tackat nej till jobb, det svindlar. tar chanser. har ingen framförhållning alls men i detta fall är det inte mitt eget fel och jag kan luta mig tillbaka i det och njuta. samtidigt som svindeln gör mig illamående, ibland. tänk att falla, det är inget jag gärna gör om. imponeras av dem jag ser omkring mig, vi är alla förebilder åt varandra. det är en fin tanke. ingefära, curry, borde diska och vet att jag kommer skjuta upp det. borde skriva allt jag vet om stora samhällsproblemen. vad säger dethär er? några rader. om ett liv som kunde varit mitt eller någon annans. gillar inte när det låter som om jag försöker verka djup. hade ju tänkt slita mig loss ifrån dethär. inte vara Tänkaren och Poeten mer nu, bli revolt och perversitet, våldsamt upprörande skulle alltihopa bli för jag är trött på att bli förknippad med det kontrollerade och välartikulerade. ge mig mer jag kan förstöra, äta upp!

ser ut

har ett huvud mot sin bröstkorg
min
mot väven runt revbenen, knutarna, bandet runt ryggen, ett öra mot mina hjärtslag.
hur jag förknippar lukten av bensin med motorcykelmammor
hur jag reser mig upp och har huvudet någon annanstans.
ett öra emot slagen som jag började räkna förra gången någon lyssnade, knutarna av rädsla, bundna av tankar, av känslor, smällar smältdegeln ord
hur det jag valde att säga blev sagt och sedan ogjort, för jag vill att du ska lyssna, stanna här och lyssna, jag ger inte så gärna bort bilder av mig själv
bara dem
med bensin och avgaser och utan stödhjul. där jag säger att det är fegt med bromsar, skriker högst. och längst. längst bort. sitter vid änden av bordet.

födelsedagsbuketter och himlen från ett fönster som är mitt.

#

står på första plats på två lägenheter, förstahandskontrakt, inte illa och vårsolen lyser. har sett funeral parade of roses i en källare med fina människor och ätit varm soppa och hembakat bröd.

och "vi" skall syfta till alla.

lycka är ett begrepp som jag visst tror på. ännu ett beslagtaget ord förvisso, men jag tror på den i den form jag själv ska stöpa den i. inga fåniga livsnjuterier. lycka är en helg fylld av vänner och middagar i min mikroskopiska lägenhet på tolfte våningen med världens vackraste utsikt. lycka är ett svettigt dansgolv och människor som mimar till samma musik. lycka är att inte förmå sig till att plugga förrän på söndag kväll eftersom livet är fyllt av så mycket annat, så mycket vår, och att sedan ändå inte förmå sig till att endast hastigt ögna igenom litteraturen eftersom den är så förfärligt intressant att varje ord måste insupas och reflekteras över. att bygga för långa meningar. att både ha ett arbete att gå till, en kurs att läsa, en lägenhet att bo i och alldeles fantastiska människor omkring sig. att det alldeles snart är vår. sånt får mig att vilja erövra ordet och göra det till mitt, som en etikett man klistrar på saften man gjort vill jag märka mitt liv med det just nu. utan naivitet eller tro på några sanningar ska vi ta ordet tillbaka, göra världen till vår.

needless // future

jag citerar samma böcker, det är ok.
läser för lite, men det är inte där felet ligger, om det nu finns något fel.
om det finns något rätt så tror jag att vi är det. ibland. innan jag vänder mig om och tror ingenting alls. men jag tycker om när snöovädrena lagt sig och jag ser himlen i gräsligt hötorgskonstlila på morgonen när vi går upp. eller blå när vi går upp mycket senare än så.

det är förresten inte alls sant att jag inte läser, jag läser hur mycket kurslitteratur som helst, och den kan jag faktiskt också citera och jag gör det. något nytt. letar räta linjer och det rätta, lutar mig mot andras ord. som jag önskar att jag kunde luta mig mot mina egna. tänker att det är därför jag läser alla böckerna, för att få egna ord att luta mig emot.

försöker att inte vända mig om och välta. luta huvudet mot annans axel utan att för den skull bli beroende av stödet. eller glömma sina egna fötter som står någonstans i marknivå. lättnad. sanningen är att jag slarvar en del med kurslitteraturen också. ibland.

#

trasslar in mig i nätet av minnen och tid.

#

det som omger

tiden som försvann
stod stilla
delade dagar
lakan
bleka vinterhimlar över spår
räls
över dagar

över -
det

som

blev

över.

ok, good night

och det bara fortsätter snöa. trots att det enligt naturens alla lagar samt vår omvandling av det omgivande ekosystemet jorden till ett enormt växthus borde vara en omöjlighet. en paradox; förnuftet går definitivt i klinsch med det jag ser utanför fönster och stängd dörr. en hel dag går åt till att läsa. fyra olika verk av kurslitteratur, flygande överstrykningspenna varvat med tunn, tunn, extramjuk blyerts i biblioteksböckerna. streck jag intalar mig själv att jag ska sudda bort, sen. vill i hemlighet inte lämna tillbaka böckerna alls, aldrig nånsin. så kan det vara. hur man varje gång man reser sig upp känner sig illamående och yr för att man läst för många timmar i sträck. minns när jag som tioåring upplevde det för första gången efter att ha sträckläst harry potter en hel dag. fascinerad. nu: bildning. fast just i detta nu är det nog snarare dags för några välförtjänta timmars sömn. jag kommer drömma om chassidernas new york, tinningslockar och genusteori. med snön omöjligt dalande utanför i kylan, ovetandes om sitt absoluta oförnuft och sin obestridliga osannolikhet. god natt.

#

vårkänslor i vinterdagar
allt är för tidigt, kommer för tidigt, jag bad inte om dethär
det går inte att förklara vad som hände, går inte att bli frågad om.

utanför: de meterlånga istapparna, livsfaran i att gå på varje gata
ja, den är ju alltid där. men just nu mer påtaglig och i mer konkret form. när vi går hand i hand på gatorna riskerar vi hela tiden att bli genomborrade av dem. vad kan vara ofarligare? än vatten. isberg. som namn eller som ogenomtränglighet, som katastrof i titanic.

fråga mig inte, snälla, jag kommer ändå försöka förklara. försöka hålla mig ifrån att förklara. försöka hålla tyst. försöka behålla. because:
you do lose what you don't hold
and: you better hold on tight.

cause i like the sense of speed

#

i det som blev du eller fängelset

decay, decision, dekadens, dekad, deklarera mer och ja, mera. jag menar:

tids-
- cykler
- variabler
- veriareararrrarrraaarrr
vilket fulmongo
tidsbalans
get me balanced get me get me wrong
tidscykler, tidsmemoaria
memorera
mera jag
minns mig.
jag vill att du ska komma ihåg.
frierier och tidsfrister, frihet i frihetlighet friende friends fiende fientlighet
fierieriera frierier ferie feriearbetande förstahandsval, - kontrakt
kontrastera mig mera mig mera. ge mig mer ge mig mer ge mig
det jag ser och sen
nej, jag vet inte vad som ligger bakom
förkasta! ord som vi använder, utvecklar, använder om och igen skall bort, vi förkastar, allt, ingen är objektiv, ingen vet, jag vet ingenting, vi kan ingenting veta, vi skall bara förkasta kasta bort. ingen idé med kartbok rita serier i stället rita något som ger mig ge mig ge mig ge mig ditt liv nu!
och jag
som förkastar
skall också smutskasta
er
som inte vet att förklara bortförklara kasta bort. jag skall förkasta också de -t -m som är ovetande om vetenskapens omedvetande och medvetenhet om sitt jag, jaget, det som alltid är och alltid finns med inte kan definieras finlinjeras som
linjerna kring dina ögonvrår där jag kan se spår (rim)
av att du en gång har skrattat. och ja, du gör det fortfarande ibland. ge mig det, ge mig mig dig ge mig mer.

(allt detta i sökandet efter ett ord som beskriver: det vi gör. kontext och sammanhang. vilka ord vi använder, och vad vi anser vara betydelsefullt. forskning frierier till förlovande förlorade det
förlorade landet! det är det jag menar. i sökandet efter ett ord.)

give
,
eh?

varm fil

dagens observation: filmjölk kokar efter 30 sekunder i mikrovågsugn (full effekt = 750 watt), separerar därefter.