#

när det har naglat sig fast i ryggmärgen på dethär sättet
det är då stressen börjar bli farlig

jag känner igen dethär. varje symptom, ska jag rada upp dem?
och varje ett av dem tillför något till mig som jag inte vill ha och inte kan stå ut med och det enda jag kan lära mig är visst acceptans

mer än såhär går det inte, det är en liten hårfin bristningsgräns, den ligger och tickar i mina tinningar och jag är där hela tiden

snön dalar så snällt och långsamt och det enda jag kan tänka på är att den förstör min cykel och allt är mitt fel.

det var sol i dag och det gjorde mig bara melankolisk
det är ett sådant drag som jag aldrig kan lära mig tycka om.
och det beror på stressen och sömnbristen och alla långa dagar
jag blir så förbaskat sentimental då
!!!!!!!!!!!!!

sen ju mindre jag gillar mig själv dess sämre blir jag på att hålla er nära
det skapar självförakt dethär förstår ni, jag går runt och tror att jag inte går att tycka om

det är då det börjar bli farligt för det är så lätt så självuppfyllande
men var ska en göra av skulden.

#

idag blev fönstren äntligen som vita ljusramar, istället för varma inifrån i ett försök att mota bort mörkret
och samtidigt gick det inte att låta bli att längta längre, som om jag hållit mig hela vintern men nu dög det inte med mörkret för jag hade sett lite ljus
det kan snöa om det vill men då får det bli gnistrande snö i solsken, inte vagt blåsvart med månskuggor på och desperata ljusfläckar i för nu är det inte december mera
slut på rapport