#

jag vill driva mig ut ifrån dethär
bli en del av allt som går att ta på men inte är verkligt
det lapar sig fram asfalt uppför backen, den slickar sig fram
blir en kurva, försvinner, jag kan bli sån.
det står grönska på träden i parken, jag kan bli en sån stam. fast. rak. med grönska som växer sen försvinner sen växer igen sen försvinner sen multnar jag bort. men det tar några hundra år, ändå

jag vill ha vassa revben till någoning, av någon orsak
annars lika gärna bli till ord
det kan kännas som att jag fastnar i pennor när jag tar i dem. på riktigt. och i tangenter. bara för att jag tror att de ska kunna driva mig ut ifrån dethär, som ett startskott eller en glidbana för flygplan. perfekt vinkel och hastighet. och så måste det vara perfekta vindar.

jag vet inte varför jag har sparat allting, men det har jag.
och jag vet inte varför jag tror jag ska vara ett träd, det är banalt
på samma sätt som det är banalt att alltid döda sina egna metaforer, de
som skulle ha drivit mig ut

#

den känslan som börjar i magen,
kanske
det lilla djuret som verkar bo där, som krafsar, nä ÄTER inifrån

sen sitter den också i axlarna, känslan, fast där mer diffus och hårdare
och väldigt mycket i andningen, bröstet, i halsen, när jag sväljer,
och kanske, ibland, under ögonlocken, då får den mig att gråta
men det är ganska sällan
fast det hjälper då, ibland

och den sätter sig runt huvudet, det är nog det värsta.
hur den slingrar sig runt mitt ansikte och tankar och gör att hela världen stängs av och hamnar längre bort och då
då fattar jag inte längre ens vad jag känner
så är det med allt dethär. det är en känsla som stänger av känslorna,
en rastlöshet och oro och ensamhet och total isolation.
det är så det känns, mest. som att allt blir så långt borta och jag har ingenstans att gå.