allt vi inte vågar -

jag önskar och vill så mycket, och det kan ju vara fint, men det kan också ge mindervärdeskomplex.
och detdär jag skrev om att vi är varandras förebilder och inspireras av varandra kan ju också vara fint, men det kan också ge mig mindervärdeskomplex.
jag badar i värmeböljan hela dagarna och för det mesta är det skönt, men igår hade jag feber.
i dag är det bättre. i morgon ska jag jobba.
dethär är en så stor och en så liten stad, på samma gång, och det är förvirrande; jag kan känna mig ensam och önska att jag inte redan kände alla, på samma gång. kanske för att jag känner mig ensam bland dem jag känner och önskar att det fanns fler att lära känna.
jag är trött på hur vi framställer oss själva inför varandra. vi kan väl få bli inspirerade ändå. utan att sträva efter allt detdär idealiserade (samtidigt som vi förkastar alla färdiga ideal). vi kan väl sluta säga emot oss själva i handlingarna och låta det vi säger bli ett eko av vad vi gör. i stället. hålla med och hålla om i stället. det finns ju redan så mycket som kuvar.
och ett inlägg som dethär borde inte få kallas svagt.

visor till min dam

SvD hade en så fin artikel om tove jansson i dag - tyvärr står den inte att finna i deras nättidning. I artikeln publicerades några av toves visor till vivica bandler, och jag tänker ge er en av dem här (om ni har möjlighet att få tag i ett dagens ex av svenska dagbladet så tycker jag att ni ska läsa alltihop):

Distans

Du är de starka strömmar
som icke hava bro
du är de granna drömmar
som icke giva ro.

Du är de höga lågor
som ingen värme har
de tusen tunga frågor
som icke äga svar.

Min kärlek är den brygga
som går stark över frusen älv
mina drömmar är goda och trygga
men utan gräns som jag själv.

Min eld skall alltid bevara
sin glöd och sin hemlighet.
Jag ville så gärna vara
ditt svar om jag kunde det.

visorna är aldrig utgivna eller publicerade tidigare, eftersom tove inte tyckte att de var tillräckligt bra. hennes tillstånd att publicera dem gavs endast eftersom de skulle "tillföra saken - den samkönade kärleken - något viktigt". jag håller bara med till hälften och tycker att de är både vackra och viktiga.

#

du vrider ur mig in i

det sista
jag gnisslar

tänder.

sjunger do re mi på repeat

på repeat

efter sista versen
kommer alltid refrängen

igen.

tycker det ska vara bredvid mig

som ändå är i mig

hela tiden.

#

detta omtalade megabröllop gör det mer och mer spännande att försöka cykla till jobbet på regeringsgatan. finns det inga regleringar för hur mycket man får spärra av en stad? tur att jag inte jobbar helger, annars hade jag väl fått ta mig in genom skorstenen på lördag.

#

spelar chanslös.

#

har lite svårt för folk som har matchande lampor på fot i fönstren bredvid varandra. har lite svårt för uttrycket "att bara vara". "du borde lära dig att bara vara!". har lite svårt att bara vara. vill ut, vill bort, vill hem.

#

there's a restlessness
there's a slam
there's a big bang, there's a never-ending story, a bungy jump
there's coins and oil lamps and there's a whole ocean to drown in.

there's a missing caress
there's a log jam
there's too many a log jam there's a world of one man
there's sweat and there's blood and a whole ocean to drown in.

there's a rootlessness
there's a "damn!"
there's a missing promised land, there's a never-bending way, a rubbish dump
there's scars and fears and a whole ocean of tears to drown in.

Novellen (egentligen ett utkast) (tack till M. för rubrik)

Allt växer.

Klockan 08.00 prick ringer den första väckarklockan, klockan 08.03 ringer den andra, klockan 08.10 ringer en tredje som jag bara ställer för säkerhets skull. För att jag oftast fortfarande inte klivit upp då, trots att jag vaknar redan vid klocka nummer två. Klocka nummer tre ringer som en påminnelse, hallå, låtsas inte att du har glömt bort att det är vardag, hallå, låtsas inte att du fortfarande sover, hallå, ligg inte där och låtsas som att det regnar. Fast just denhär morgonen gjorde det faktiskt det. Regnet slog pisksnärtslag mot rutan och himlen lät inte tala om vilken tid på dygnet det var; allt var askgrått. I lediga fall tycker jag om regn, men en morgon som denna var det ett helvete bara att tänka sig cykelturen till jobbet. Jag slängde en blick på termometern som någon tidigare hyresgäst monterat på balkongdörrens utsida. Tio grader. I juni. Med en bedrövelsens suck vände jag mig in mot rummet, men stannade upp mitt i rörelsen. Vad var det jag hade sett? Hade det inte... Jo. Ur balkonglådan hängde en strumpa. Mycket märkligt. Inte för att jag är en moralens väktare, men jag hade minsann inte varit ute och slarvat igår kväll, och alltså verkligen inte slängt några underkläder i balkonglådan. Då jag bor högst upp i huset kunde det varken ha varit någon ovanför eller någon förbipasserande på gatan som nyttjat min balkonglåda som tvättkorg. Jag gick ut på balkongen för att studera strumpan närmare, och fann till min stora förvåning att den var i gott sällskap. Förutom den vita tennissockan befolkades min balkonglåda av en ask läkerol, en Magnumglass, ett helt paket Marlboro light och en tub Stomatol. Hur alla dessa saker hamnat där och vad de faktiskt gjorde i min balkonglåda var i sig ett mysterium, men jag tänkte ändå i förvirringen och förvåningen att de faktiskt kunde ha blivit ditslängda av grannen på balkongen bredvid, eller tappade av en förbiflygande ballongfarare, eller ditburna av en duva eller migrerande kokosnöt eller… Vad som helst. Det märkligaste av allt var ändå den djungel av växter som ståndaktigt kämpade för att stå upprätt i det hårda regnet. Och nej, det är väl inte så märkvärdigt med växter i en balkonglåda, visst inte, men det är märkligt om man betänker att ägaren till denna låda inte planterat dem där. Rättare sagt, inte planterat någonting alls där. Balkonglådan var inköpt föregående eftermiddag. Jorden stulen från rabatten på hyreshusets innergård. Plantagen låg en bra bit bort, jordsäckar är tunga och otympliga att ta på cykeln, och jorden i dendär rabatten höll dessutom inte någon högre standard. Jag hade rentav sett att den innehöll en hel del skräp, men skjutit upp rensandet av den till en framtida kreativ hemmafixardag. Jag insåg vid dethär laget att jag hade stått en god stund och stirrat på min prunkande (och skräpiga) rabatt som plötsligt prydde den förut så tomma balkongen. Pyjamasen satt som klistrad på kroppen och mina före detta kitschigt fluffiga tofflor såg utt som ett par dränkta katter. Jag insåg även att jag skulle bli sen till jobbet. Strax därefter att jag just då inte brydde mig det allra minsta om jobbet. Detta var ett mysterium. Jag tog ett steg tillbaka och stirrade lite till på lådan, i hopp om att någon slags ljus skulle gå upp. Glödlampan, hallå, vad händer här? Tog ett steg närmare lådan igen. Stirrade ned i dess brokiga innehåll. Erinrade mig vad dendär jorden innehållit egentligen. Var inte skräpet ändå, på något vis, bekant? Hade det inte legat… Men det verkade ju så stört omöjligt ändå att jag först slog bort tanken. Men ändå, det hade ju faktiskt… När jag hämtade upp jorden föregående eftermiddag hade jag ju sett att den var skräpig, och det skräpet hade, när jag tänkte efter, mer specifikt bestått av:

1. En cigarettfimp,

2. En gammal kletig halstablett,

3. En uråldrig glasspinne,

4. Något oidentifierbart blåvitt klafs som kunde vara resultatet av att någon spottat ut tandborstningen i rabatten,

5. En vit tråd, från, till exempel, en tennisstrumpa.

Förutom alla dessa rabattens motsvarigheter till strandfynd hade jorden innehållit en hel del kvistar, frön och blad. Min teori var galen, fullkomligt galen, och jag insåg mycket väl att så var fallet. Men ändå… Jag var tvungen att försöka. Jag krånglade av mig den ena av mina sjöblöta ex-fluffiga tofflor, böjde mig sakta ned och lyfte upp den. Rätade på mig och tittade än på balkonglådan, än på toffeln. Ryckte så med eftertryck bort lite rosa ludd från dess ovansida och knölade omsorgsfullt ned det mellan sockan och en liten spirande lönn. Väntade en sekund, en minut, två minuter… Och mycket riktigt. Bredvid stället där strumpan försvann ned i jorden började sakta men säkert en liten, skär toffel leta sig upp emot himlen och det strilande regnet. Jag backade långsamt, utan att vända bort blicken, tillbaka in i min lägenhet och kröp, fortfarande iklädd dyblöt pyjamas, ned i den ännu sovvarma sängen. Bestämde mig för att i dag, just i dag, förtjänade jag en sovmorgon.

Öh, du där, Krönikören

Allting måste inte vara subtilt. Inte korrekt heller, jag får skriva talspråk om jag vill, om jag har ett syfte med det. Fast när jag gör det tar jag förstås en risk, folk kan ju tro att jag inte vet bättre, bara är dum. Bannern som rullar i utkanten av det öppna fönstret, firefoxfönstret, är inte det minsta subtil, den säger åt mig att flickan på bilden heter Amenata och att hon inte får tillräckligt med mat. "Bli fadder till en flicka!" säger den. Min enda reaktion är en irriterande tanke om genusmedvetenhet och könsdualism och ja, jag är väl lite hjärntvättad. Men åtminstone hjärntvättad från rätt håll, i rätt riktning. Det går inte att ta ställning till allt, men man kan ju åtminstone umgås med smarta människor så att man, när man passivt håller med, åtminstone nickar åt ok saker. Cyniskt. Det är kanske en motsägelse att först påstå att allt inte måste vara subtilt, och sedan dra ett exempel på något ickesubtilt och redogöra för hur jag stör mig på det. Inte korrekt, definitivt inte korrekt. Men ok. Jag nickar åtminstone åt helt ok saker.

Overheard på T-centralen:
- Men vad fan, Sverigedemokraterna!?
- Jamen inte vet jag, jag måste väl ha klickat i nåt på nån fråga...

Snubbe nummer två lät inte det minsta bekymrad. Det skulle jag ha varit, om någon valbarometer gett mig Sverigedemokraterna på första plats. Jag som blev lite mörkrädd bara av att ha dem på plats nummer fem. Den snubben nickade nog åt inte helt ok saker. Jag undrar vad han kommer rösta på. Om han är fadder till en flicka i Senegal och samtidigt röstar på Sverigedemokraterna. Om det gör honom mer motsägelsefull än jag. Jag är åtminstone hjärntvättad i rätt riktning. Nu ska jag skriva en novell.

#

"Jag börjar skriva ett sms:
Hej du, jag ville bara säga att/
Raderar.
Hej/
Raderar.
Fan vad ont det gör, kan du inte bara älska mi/
Raderar.

Jävla desperatfitta. Jävla dubbelfitta. Jävla arabfitta negerhora rumänsvin zigenarpack. Smstourettes, och det går förvånansvärt bra.

När livet suger brukar jag testa hur rasistisk och ologisk min mobil är, bara för att hetsa mig själv ännu mer. Jag kan inte skriva fitta, men arabfitta går, kan inte skriva hora, men negerhora går... det är väl den spännande kombinationen antar jag. Mongoluder, självmordsbombare och ARBETSMARKNADSUTSKOTTET kan jag skriva men inte gurka? Förslaget är huslä. Jag kanske är för anal, för PK, för detaljinriktad. Jag kan inte se den stora bilden liksom. Jag ser bara det här, härborta, vad fan är det som händer här? VA? Den här lilla pricken i ögat som följer med vart jag än tittar. I det här lilla hörnet, varför ser det ut såhär? DET STÖR MIG OCH RUBBAR MIN VÄRLDSBILD OCH JAG KAN INTE GÅ VIDARE FÖRRÄN DESSA DETALJER ÄR UPPKLARADE. Som T9:an till exempel. Varför tar ingen tag i det här? Varför blir det inte massuppror?! Jag googlar hysteriskt och hittar bolaget som tillverkar skiten. Nuance.
Hej era rasistiska, sexistiska, homofoba kuksugare. Vi vill inte ha er unkna syn på världen i våra mobiler. Vi vill skriva Ica Maxi, inte Ica Nazi.
Tack och god dag."


Ur I Hate You av Elmira Arikan

When you go unconscious, darlin'