#

jag vrider mig igenom livet
vrider ur mig min tonårsångest, stänker ut den över asfalten, det som är kvar
det som inte borde vara kvar

ibland, ganska ofta, tror jag att jag inte kan skriva längre
alltid faktiskt
men med jämna mellanrum
som andetagen från ett väldigt stort djur
som en björn i ide

jag skruvar mig igenom livet
skruvar mig på stolar
uppbådar ett orubbligt lugn i alla viktiga samtal
i alla våra ord

jag gråter mig igenom en massa drömmar om nätterna
utjämnar diverse känslor med stark musik

jag bor i ett tunt skal på en stark botten
har en murad grund och väggar byggda av pappersflygplan
tål inte vinden

jag kan inte skriva längre
det blir bara gråskalor av det som tidigare bestod
jag andas lättare nu
men ser allt från jämt så långa avstånd

#

nu kommer maneterna igen
och himlavalvet som ramlar över mig när jag lägger mig ned
raklång i sängen

nu rullar molnen in över mitt täcke
lägger sig där

utandningen så tung när de lägger sig där

och vinterkylan på fönstret
som om det vore varmare här
som vore det varmare här inne

bland manettrådar och vikta sidor i bokstäver böcker som intrasslade garnnystan i mitt oborstade hår
som börjar bli så långt nu

och valvet ovanför taket sänker sig ned
slår mig baklänges tillbaka in i sängen

varje gång jag andas in är som att häva sig upp på bassängkanten ur vattnet
hjälp mig att gå långsammare
att andas lättare och med magen

låt världsnyheterna tystas ned nu
jag vill inte höra mer
låt mig bara tänka i tunna brännande trådar
äta granbarr under mitt täcke
där är
det nog kanske varmare

#

det är exakt nu det börjar
exakt nu

mycket farliga ytor, ord
areor
och alla uppvikta skjortärmar
och alla gånger vi skämtat om detta gränslösa

det finns
absolut inte
några gränser
här
mellan oss

detta mycket simpla basala extremt fåniga att:
det finns absolut
inga
gränser emellan oss

enbart extrema
mycket extrema

och i alla slut vi tror vi påbörjat ännu en början på något nytt som är exakt samma som det gamla fast ännu mycket värre och mer och bättre och precis
så gränslöst

som att huden jag trodde omgav mig visar sig vara allt jag var
och detta allt så lätt att sticka hål på, penetrera och sen finns det inget mer

som om det vore en gräns att luta sig emot

jag har inga staket och inga förmågor att
så starka armar
så uppkavlade starka armar

som om
det finns
emellan oss