#

jag vill driva mig ut ifrån dethär
bli en del av allt som går att ta på men inte är verkligt
det lapar sig fram asfalt uppför backen, den slickar sig fram
blir en kurva, försvinner, jag kan bli sån.
det står grönska på träden i parken, jag kan bli en sån stam. fast. rak. med grönska som växer sen försvinner sen växer igen sen försvinner sen multnar jag bort. men det tar några hundra år, ändå

jag vill ha vassa revben till någoning, av någon orsak
annars lika gärna bli till ord
det kan kännas som att jag fastnar i pennor när jag tar i dem. på riktigt. och i tangenter. bara för att jag tror att de ska kunna driva mig ut ifrån dethär, som ett startskott eller en glidbana för flygplan. perfekt vinkel och hastighet. och så måste det vara perfekta vindar.

jag vet inte varför jag har sparat allting, men det har jag.
och jag vet inte varför jag tror jag ska vara ett träd, det är banalt
på samma sätt som det är banalt att alltid döda sina egna metaforer, de
som skulle ha drivit mig ut

#

den känslan som börjar i magen,
kanske
det lilla djuret som verkar bo där, som krafsar, nä ÄTER inifrån

sen sitter den också i axlarna, känslan, fast där mer diffus och hårdare
och väldigt mycket i andningen, bröstet, i halsen, när jag sväljer,
och kanske, ibland, under ögonlocken, då får den mig att gråta
men det är ganska sällan
fast det hjälper då, ibland

och den sätter sig runt huvudet, det är nog det värsta.
hur den slingrar sig runt mitt ansikte och tankar och gör att hela världen stängs av och hamnar längre bort och då
då fattar jag inte längre ens vad jag känner
så är det med allt dethär. det är en känsla som stänger av känslorna,
en rastlöshet och oro och ensamhet och total isolation.
det är så det känns, mest. som att allt blir så långt borta och jag har ingenstans att gå.

#

du kanske hör nånting nu.
du kanske hör hur det rasslar i löven
susar i
och kanske genom fönstret och du kanske har det öppet och du kanske tänker
vad är detdär

och sen läser jag min bok härborta och undrar om det är för någons skull eller för någon sorts självförverkligande
sen tycker jag om saker jag inte riktigt kan förklara varför jag tycker om

och det är säkert osmakligt. och -sakligt
och så vidare.
och så använder jag alltid samma ord
och för mycket och alltid, alltid för många
!!!!!!
för många!!!!!

men det blir så. och du kanske lyssnar och jag tycker så himla mycket om när du lyssnar. och när du ser. och så ser jag tillbaka och igenom och så skört det blir då, jag kan nästan inte skriva om det nej jag kan nog inte skriva om det
det är så att jag inte kan skriva om det
eller hur jag nu ska säga det.

det är bäst att jag inte, att jag kanske inte.
men orden de bara ramlar på
regnar på rinner äsch

jag tappar bort mig. och löven rasslar alls inte. men jag tänker, att om de gjorde det.
om de gjorde det så skulle både du och jag lyssna. och det vore väl egentligen inte så mycket mer med det.

#

om vi glömmer idag lite och hoppar framåt
jag ser i och för sig ingenting, ingenstans
men jag vill gärna glömma dethär lite, och tänka mer på att det kommer annat
det kommer 
annat
eller vad det nu är,
som kommer

jag vill gärna hoppas och hoppa framåt
och lirka mig vidare för nu är jag så fast
och hela tiden
hela hela tiden tar allt så förbaskat lång tid och det måste skruvas fram, vridas ur, ja lirkas.

i kvällssolen som jag ser på arvidsjaurs webcam
(ja de har en sån som sitter ovanför rondellen och alltid blickar ut så jag kan blicka ut i realtid där, jag vet att det är sjukt men jag har den alltid uppe i en flik på min dator)
ser allt så mycket ut som något jag kan längta efter

så jag längtar

och glömmer lite

och så sitter jag för länge igen i oergonomiska ställningar
tänk om jag aldrig gjorde det.

#

i luften doftar det som blommar och slår ut, där finns morellen och häggen snart, syrenerna förstås men de är överdådiga
jag letar efter det som far förbi, det som inte stannar kvar eller ens stannar upp
det som är förnimbart men mycket fort

jag letar efter ett sätt att uttrycka mig så
och är alltid rädd att bli uppenbar och ouppmärksam

om man är i stan för länge glömmer man bort hur det luktar och då är det borta sen, då saknar man det inte
man måste ut i skogen för att komma ihåg granarnas gula strimmor i svarta vatten i blomningstid och man måste se och känna för annars försvinner det och jag är så rädd att se det försvinna

jag glömmer röllekans skarpa klibbiga lukt som man gnider mellan fingrarna
och kabbelekans äggulor i fuktig skog. jag glömmer det men jag vill inte glömma.

samtidigt vet jag inte vad jag ska göra där. vad ska jag ha det till att återvända till den där ensamheten. jag löser upp mig själv i de där dofterna, undrar hur jag orkade finnas där och då med alla oseende ögon och mörker

i staden finns inga lukter men så många ögon som ser och allt det här att ge sig ut i och landa i
jag kastar mig alltså omkring och längtar alltid tillbaka.

#

strukturerna
det är nog så att de vuxit sig fast i mina ryggkotor
mitt skelett
det är därför musklerna vrider sig kring det, fastnar i stela former som inte är meningen och inte kan fungera

när jag läser tidningsrubriken och det står:
reinfeldts politik har gjort folk sjuka arbetslösa fattiga
tänker jag helt plötsligt att det här handlar ju om oss
det handlar om mig och om varför mina muskler vrider sig.

så har det aldrig känts förut

#

när det har naglat sig fast i ryggmärgen på dethär sättet
det är då stressen börjar bli farlig

jag känner igen dethär. varje symptom, ska jag rada upp dem?
och varje ett av dem tillför något till mig som jag inte vill ha och inte kan stå ut med och det enda jag kan lära mig är visst acceptans

mer än såhär går det inte, det är en liten hårfin bristningsgräns, den ligger och tickar i mina tinningar och jag är där hela tiden

snön dalar så snällt och långsamt och det enda jag kan tänka på är att den förstör min cykel och allt är mitt fel.

det var sol i dag och det gjorde mig bara melankolisk
det är ett sådant drag som jag aldrig kan lära mig tycka om.
och det beror på stressen och sömnbristen och alla långa dagar
jag blir så förbaskat sentimental då
!!!!!!!!!!!!!

sen ju mindre jag gillar mig själv dess sämre blir jag på att hålla er nära
det skapar självförakt dethär förstår ni, jag går runt och tror att jag inte går att tycka om

det är då det börjar bli farligt för det är så lätt så självuppfyllande
men var ska en göra av skulden.

#

idag blev fönstren äntligen som vita ljusramar, istället för varma inifrån i ett försök att mota bort mörkret
och samtidigt gick det inte att låta bli att längta längre, som om jag hållit mig hela vintern men nu dög det inte med mörkret för jag hade sett lite ljus
det kan snöa om det vill men då får det bli gnistrande snö i solsken, inte vagt blåsvart med månskuggor på och desperata ljusfläckar i för nu är det inte december mera
slut på rapport