#

"Det blev höst och stora gråa regn inhöljde Självhärskarens ö i ständig dimma.
Jag hade varit så säker på att vår gloriösa färd med Haffsårkestern bara var en inledning till den stora resan ut i världen. Men det blev inte så. Det var en toppunkt, en klimax utan fortsättning. (...)

Jag längtade vidare, jag slokade av längtan efter den väldiga världen som väntade på mig. Och det regnade värre och värre och jämt var det något som måste ordnas med djuprodret eller belysningen eller vevhusluckan eller något annat som man kunde ändra på.


Småningom kom de stora stormarna.


Mymlans hur blåste bort och hennes dotter förkylde sig av att sova utomhus. Det regnade in i Rådd-djurets kaffeburk. Jag var den enda som hade ett ordentligt hus med en bra kakelugn. Vad gör man? Naturligtvis räckte det inte länge förrän de allihop bodde hos mig. Och ju mer familjeliv det blev i navigationshuset dess ensammare kände jag mig.


Jag kan inte nog betona faran av att ens vänner går och gifter sig eller blir hovuppfinnare. Den ena dagen är man ett laglöst sällskap, äventyrliga kamrater som sticker i väg när det blir tråkigt, man har vadsomhelst att välja på, hela världskartan-

-och så, plötsligt, är de inte intresserade längre. De vill ha det varmt. De är rädda för regn. De börjar samla på stora saker som inte får rum i en packning. De pratar bara om små saker. De tycker inte om att besluta sig plötsligt och göra tvärtom. Förr satte de segel och nu snickrar de små hyllor för porslin. O vem kan tala om sådant utan att fälla tårar!


Det allra värsta var att det smittade av sig på mig och ju trevligare jag hade det tillsammans med dem vid kakelugnen dess svårare blev det att vara fri och djärv som en havsörn. Käre läsare, förstår ni mig? Jag var instängd och ändå utanför och till slut var jag ingenting alls och det bara stormade och regnade."

(Ur Muminpappans memoarer av Tove Jansson)