#

det välver sig himlar
svarta
flyger skyar. i huvudet finns mest metaforer för någonting som kunde ha varit någonting annat. mest slipar på ord. i huvudet är fullt av meningar som står på kö för att bli skrivna. känner mig ibland som om jag lever genom text, genom mina ord och endast och enbart
därigenom. där igenom

i huvudet är fullt av skyfall och himlavalv, det tar lite för mycket plats
omvandlas i samtal och textrader som alltid låter fåniga skaver och aldrig riktigt räcker till
och orden blir ju alltid overkliga. så fort jag skrivit en rad blir det fiktion. aldrig fakta, bara fiktion. och så: det finns ju inget annat. men om åtminstone
något att gripa om. något handgripligt. kan längta efter att bara göra, inte se eller höra eller tänka bara känna och inte genom ord. bara genom kropp. känslor av kött och blod

himlen välver sig över taket. svart. staden består av ljus, tusentals ljuspunkter i kontrast mot ett lite för kompakt mörker. inga stjärnor. staden ersätter de ljuspunkter som annars utgjort min kontakt med det Stora och Eviga och mörkt metaforiska, i min värld finns bara metaforer
metaforer för det som kunde ha varit min verklighet.