#

det åskar och jag tänker på att vara nära dig
jag kan se regnet som hänger i luften
att det är dumt att mitt fönster står på glänt
jag sitter på fönsterblecket och känner att det är kallt
försöker skriva men snubblar på orden
inte över dem, utan på
hittar inga sätt att sätta meningar
sättningar
jag borde inte luta mig ut
fast jag bor ju bara på första våningen

det är inflygningen till bromma som låter
du frågar när vi pratar i telefon
i uppsala hörs inte flygplanen säger du
men vi väntar

jag kan se att det kommer sluta illa
sedan tänka att jag faktiskt inte vet
jag kan lita på hur det känns. sen intala
mig att jag borde veta bättre men jag vet
det är aldrig det som är problemet med mig.

jag vet men jag gör ändå
jag ser men jag går som en blind
jag lyssnar men låter mig inte störas
av att höra
låtsas sova, låtsas att det går
men jag lovar inget.

vi är skärvor och gör illa oss på gruset
vi är skärvor av mitt fönster när du går
vi är delar med löst sittande fogar
det är sprickor här, jag kan se emellan bitarna
det är pussel som inte kan läggas
det är böcker som inte kan skrivas
om liv och o-liv och besvikelser som kanske gör lite för ont
men vi stannar här, i sprickorna
med fötterna på glas
vi går på glödande kol när vi rör vid varandra, det känns för mycket för att bara låta gå
så jag går inte. jag stannar i fönstret med regnet i luften och flygplanet till bromma som passerar med ett dån
jag stannar här och tänker att åskar det kanske hos dig
åskar det kanske hos dig så är det nästan som om du vore nära.