#

Jag upplever alltså onekligen att jag måste skapa mig rum i texten, att livet utan denna dimension av levande inte egentligen är, även om det är just denna dimension som också ökar svårigheten, blir för stor, ohanterlig och klumpigt kvävande. Men utan den. Jag kan inte isolera mig från skapandet av ordmässiga utrymmen, för de pågår, jag vill säga ständigt men vet inte om detta är sant, men de pågår ändå, på vissa dimensioner, en ständig ström, ett ordflöde, ett ständigt läckande av fraser, och de måste obönhörligen skrivas ned, nedtecknas, på så vis avtäckas om än alltid i fel form göras synliga. Vad jag sedan ska med dessa i min tankevärld så oerhört viktiga, så oumbärliga, så betydelsefulla ord, ord och fraser, axiom och parafraser (för de är många), det är mig fortfarande fördolt. Min tankevärlds kvinnliga geni hamnar kanske mest i rännstenen eftersom hon, skild från den andra verkligheten, den delade och metafysiska, kanske bara är en produkt av sin egen fantasi. Kanske är hon egentligen inte alls genialisk, eller snarare (eftersom jag, eller hon, vet att hon är det) kan hon inte, det vill säga aldrig nedteckna dessa fraser som hon ständigt går och gnager på, så att de får den mening och betydelse som de har i hennes egen dimension, i hennes egna onedtecknade ord, det vill säga, de som kallas tankar. De som fortfarande vistas i den värld där hon inte kan dela dem. Kanske handlar det hela egentligen om att försöka göra språket till ett rum där hon, där hon kan existera, kanske är det det hon försöker göra, med sina ständiga slagsmål i form av att använda meningar på fel, det vill säga fel sätt. Kanske är det så, att hon har en mening, en förståelse och jag vill kalla det en vishet, en vishet som hon kunde blivit vilken Buddha som helst på, en upplevelse av det vi upplever, som hela hennes liv (det vill säga, inte hela hennes liv, men den där, den betydande delen jag just talade om) blir en kamp för att försöka förmedla, genom detta språk. Och språket är den verklighet där hon faktiskt inte kan existera. Kanske är det språket som förintar och kväver henne, som gör henne så isolerad från den delade delen av verkligheten, och därför också språket som upptar så mycket av hennes irrande tankar och tid. Det är i dessa banor jag vill förmedla, men inte vet om jag kan, eftersom det genialiska kanske går till spillo i mina försök att få er att fatta. Det är också så stora dimensioner jag fortfarande saknar. Också så lätt att skapa sig icke-rum och distans. Också ett ständigt klamrande fast i denna resande verklighet omkring mig. Också denna: rädsla.