#

jag vrider mig igenom livet
vrider ur mig min tonårsångest, stänker ut den över asfalten, det som är kvar
det som inte borde vara kvar

ibland, ganska ofta, tror jag att jag inte kan skriva längre
alltid faktiskt
men med jämna mellanrum
som andetagen från ett väldigt stort djur
som en björn i ide

jag skruvar mig igenom livet
skruvar mig på stolar
uppbådar ett orubbligt lugn i alla viktiga samtal
i alla våra ord

jag gråter mig igenom en massa drömmar om nätterna
utjämnar diverse känslor med stark musik

jag bor i ett tunt skal på en stark botten
har en murad grund och väggar byggda av pappersflygplan
tål inte vinden

jag kan inte skriva längre
det blir bara gråskalor av det som tidigare bestod
jag andas lättare nu
men ser allt från jämt så långa avstånd