#

jag andas tusen dimmiga vindar igen, de blåser rakt igenom min rygg och rakt igenom min bröstkorg
och färgskalan väggen lakanet ljuset
som om allt redan vore uttänkt, tillämpat, ägnat åt
som om allt vore till för att det här ska hända,
det sitter ihop

och jag, med hetsen i andningen som gör revbenen bundna
som gör magen tom
som gör spjutet i ryggen

jag andas lugnare när jag är med dig.
jag tänker inte ens på
att jag andas
när

och lugnet innanför de väggarna där vi är
det orimliga lugnet, det som strider emot allt vi kan tänka oss
men överensstämmer med allt vi kan känna
och vi kan känna
om vi kan känna
och vi kan

jag andas tusen stjärnklara nätter, det har varit vinter så länge nu
och när jag vaknar är ljuset tillverkat för dig
och din hud har samma färg som tapeten
det är målat för dethär
jag är gjord för att det måste
måste hända
och för att jag måste andas det orimliga lugnet, och för att jag måste veta

att jag kan inte tänka sönder det här
för varje gång jag har gjort det så känner jag ihop det igen.