#

den känslan som börjar i magen,
kanske
det lilla djuret som verkar bo där, som krafsar, nä ÄTER inifrån

sen sitter den också i axlarna, känslan, fast där mer diffus och hårdare
och väldigt mycket i andningen, bröstet, i halsen, när jag sväljer,
och kanske, ibland, under ögonlocken, då får den mig att gråta
men det är ganska sällan
fast det hjälper då, ibland

och den sätter sig runt huvudet, det är nog det värsta.
hur den slingrar sig runt mitt ansikte och tankar och gör att hela världen stängs av och hamnar längre bort och då
då fattar jag inte längre ens vad jag känner
så är det med allt dethär. det är en känsla som stänger av känslorna,
en rastlöshet och oro och ensamhet och total isolation.
det är så det känns, mest. som att allt blir så långt borta och jag har ingenstans att gå.