går snett

tänker att den linjära vägen borde vara den som är lättast att följa men inte är det, livet är inte flygplansrök över klar himmel, vägen inte som de spår man kan rita med fingret i fuktig sand. tänker att ögonen aldrig vänjer sig, varje morgon är de lika svåra att få upp. tänker att den linjära vägen är den som maskinritats, att jag var bäst på att vika loppor och pappersflygplan och rita geometriska former när jag hade linjal, utan den skadskjutna flygplan och geometriformerna med linjer som spaghetti fastkletad i papperet med alltför tjock penna. hur färgen bara blev ful. att vägen är mer som träets ådringar än som någon jävla autobahn. undrar varför vi över huvud taget använder oss av begreppet evigt när vi vet, VI VET ATT DET INTE FINNS NÅGOT SOM ÄR EVIGT, vad skulle det vara, exempel? det finns inga ord, inga fraser eller känslor eller ens minnen av fraser eller ord eller känslor som alltid kommer att vara. det funkar inte så. ingenting är evigt. inte ens tiden är. när universum ätit upp sig självt tillräckligt många gånger finns bara två enorma svarta punkter kvar, och då är tiden inte längre stark nog att foga dem samman; den böjs. och utan tid, vad är ett begrepp som evighet? svar: ingenting. evighet är ingenting och ingenting är evigt. så låt oss i fortsättningen undvika halvsanningar.