Novellen (egentligen ett utkast) (tack till M. för rubrik)

Allt växer.

Klockan 08.00 prick ringer den första väckarklockan, klockan 08.03 ringer den andra, klockan 08.10 ringer en tredje som jag bara ställer för säkerhets skull. För att jag oftast fortfarande inte klivit upp då, trots att jag vaknar redan vid klocka nummer två. Klocka nummer tre ringer som en påminnelse, hallå, låtsas inte att du har glömt bort att det är vardag, hallå, låtsas inte att du fortfarande sover, hallå, ligg inte där och låtsas som att det regnar. Fast just denhär morgonen gjorde det faktiskt det. Regnet slog pisksnärtslag mot rutan och himlen lät inte tala om vilken tid på dygnet det var; allt var askgrått. I lediga fall tycker jag om regn, men en morgon som denna var det ett helvete bara att tänka sig cykelturen till jobbet. Jag slängde en blick på termometern som någon tidigare hyresgäst monterat på balkongdörrens utsida. Tio grader. I juni. Med en bedrövelsens suck vände jag mig in mot rummet, men stannade upp mitt i rörelsen. Vad var det jag hade sett? Hade det inte... Jo. Ur balkonglådan hängde en strumpa. Mycket märkligt. Inte för att jag är en moralens väktare, men jag hade minsann inte varit ute och slarvat igår kväll, och alltså verkligen inte slängt några underkläder i balkonglådan. Då jag bor högst upp i huset kunde det varken ha varit någon ovanför eller någon förbipasserande på gatan som nyttjat min balkonglåda som tvättkorg. Jag gick ut på balkongen för att studera strumpan närmare, och fann till min stora förvåning att den var i gott sällskap. Förutom den vita tennissockan befolkades min balkonglåda av en ask läkerol, en Magnumglass, ett helt paket Marlboro light och en tub Stomatol. Hur alla dessa saker hamnat där och vad de faktiskt gjorde i min balkonglåda var i sig ett mysterium, men jag tänkte ändå i förvirringen och förvåningen att de faktiskt kunde ha blivit ditslängda av grannen på balkongen bredvid, eller tappade av en förbiflygande ballongfarare, eller ditburna av en duva eller migrerande kokosnöt eller… Vad som helst. Det märkligaste av allt var ändå den djungel av växter som ståndaktigt kämpade för att stå upprätt i det hårda regnet. Och nej, det är väl inte så märkvärdigt med växter i en balkonglåda, visst inte, men det är märkligt om man betänker att ägaren till denna låda inte planterat dem där. Rättare sagt, inte planterat någonting alls där. Balkonglådan var inköpt föregående eftermiddag. Jorden stulen från rabatten på hyreshusets innergård. Plantagen låg en bra bit bort, jordsäckar är tunga och otympliga att ta på cykeln, och jorden i dendär rabatten höll dessutom inte någon högre standard. Jag hade rentav sett att den innehöll en hel del skräp, men skjutit upp rensandet av den till en framtida kreativ hemmafixardag. Jag insåg vid dethär laget att jag hade stått en god stund och stirrat på min prunkande (och skräpiga) rabatt som plötsligt prydde den förut så tomma balkongen. Pyjamasen satt som klistrad på kroppen och mina före detta kitschigt fluffiga tofflor såg utt som ett par dränkta katter. Jag insåg även att jag skulle bli sen till jobbet. Strax därefter att jag just då inte brydde mig det allra minsta om jobbet. Detta var ett mysterium. Jag tog ett steg tillbaka och stirrade lite till på lådan, i hopp om att någon slags ljus skulle gå upp. Glödlampan, hallå, vad händer här? Tog ett steg närmare lådan igen. Stirrade ned i dess brokiga innehåll. Erinrade mig vad dendär jorden innehållit egentligen. Var inte skräpet ändå, på något vis, bekant? Hade det inte legat… Men det verkade ju så stört omöjligt ändå att jag först slog bort tanken. Men ändå, det hade ju faktiskt… När jag hämtade upp jorden föregående eftermiddag hade jag ju sett att den var skräpig, och det skräpet hade, när jag tänkte efter, mer specifikt bestått av:

1. En cigarettfimp,

2. En gammal kletig halstablett,

3. En uråldrig glasspinne,

4. Något oidentifierbart blåvitt klafs som kunde vara resultatet av att någon spottat ut tandborstningen i rabatten,

5. En vit tråd, från, till exempel, en tennisstrumpa.

Förutom alla dessa rabattens motsvarigheter till strandfynd hade jorden innehållit en hel del kvistar, frön och blad. Min teori var galen, fullkomligt galen, och jag insåg mycket väl att så var fallet. Men ändå… Jag var tvungen att försöka. Jag krånglade av mig den ena av mina sjöblöta ex-fluffiga tofflor, böjde mig sakta ned och lyfte upp den. Rätade på mig och tittade än på balkonglådan, än på toffeln. Ryckte så med eftertryck bort lite rosa ludd från dess ovansida och knölade omsorgsfullt ned det mellan sockan och en liten spirande lönn. Väntade en sekund, en minut, två minuter… Och mycket riktigt. Bredvid stället där strumpan försvann ned i jorden började sakta men säkert en liten, skär toffel leta sig upp emot himlen och det strilande regnet. Jag backade långsamt, utan att vända bort blicken, tillbaka in i min lägenhet och kröp, fortfarande iklädd dyblöt pyjamas, ned i den ännu sovvarma sängen. Bestämde mig för att i dag, just i dag, förtjänade jag en sovmorgon.