Elegi.

Ok. Jag har försökt samla tankarna. Att det skulle gå illa hade jag förberett mig på mentalt. Men inte att det skulle gå såhär illa. Att Alliansens politik och sakta nedbrytande av det svenska samhället och staten skulle få ödesdigra konsekvenser hade jag förberett mig på. Men dethär. Det var värre än vad jag hade väntat mig. Invalda i Sveriges riksdag är nu ett så kallat "främlingsfientligt parti". En benämning som jag skulle kalla för en grav underdrift.

Invalda i Sveriges riksdag är ett parti som påstår att vi i Sverige har massinvandring och att majoriteten av de invandrare som kommer hit inte kommer av flyktingskäl, utan för att parasitera på den "svenska nationen". Ett parti som vill komma åt brottsligheten inte genom lösningar på de sociala problem som orsakar den (några förslag på sådana lösningar har de inte, trots att forskningen visar att det behövs) utan genom att kasta ut muslimer, afrikaner och araber ur landet. Invalda i Sveriges riksdag är ett parti som tar avstånd ifrån feminism och underminerar kvinnors makt i samhället, ett parti som anser att homosexualitet är en sjukdom, som är emot utlandsadoption och vill förbjuda abort efter tolfte veckan. Sverigedemokraterna (SD) anser att män och kvinnor är födda olika. De har ett komplementärt synsätt på kön - ett synsätt som forskningen övergivit för många år sedan. De vill göra det svårare för "invandrare" att få jobb, och lösa bristen på arbetskraft genom att uppmuntra ("svenska") kvinnor att stanna hemma och föda barn. Deras åsikter och familjepolitik har stora likheter med rasbiologin. Tredje riket försökte faktiskt på ett liknande sätt få kvinnor att stanna hemma, föda barn och föra "rasen" vidare. Tredje riket ville undvika att tyskar beblandade sig med framförallt judar, medan det i Sverigedemokraternas fall handlar om muslimer. Jimmie Åkesson skrev i sin debattartikel i Aftonbladet förra året:

Massinvandringen från muslimska länder tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen talar för att denna utveckling [islamiseringen] kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker.

I partiets skuggbudget våren 2010 står följande att läsa:

Skolan bör… betona kärnfamiljens betydelse, tidigare generationers samlade kunskap och erfarenhet, den kristna etiken samt inte minst den västerländska humanismens centrala betydelse i vårt samhälle.

Partiet som nu valts in i vår riksdag vill, enligt en juridisk granskning av dess invandringspolitiska handlingsprogram gjord av Thabo ‘Muso och Bill Erlandsson, bryta mot såväl de svenska grundlagarna, som mot Europakonventionen och FN:s Genèvekonvention. Rapporten visar att SD genomgående vill åsidosätta de svenska grundlagar som garanterar rätt till likabehandling och skydd av lagen. SD vill eliminera betydelsen av både FN:s Genèvekonvention om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen om de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. Dessa rättsakter står över Sveriges egna grundlagar. Därför förutsätter SD:s politik i praktiken att Sverige lämnar både EU och FN. Trots detta påstår SD i sitt principprogram att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är "helt central" i deras politik, samt att "partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund".

Att politikers retorik alltför ofta är motsägelsefull eller otydlig, det är väl ingen nyhet. Men de lögner motsägelser som SD levererar är helt extrema, och fullkomligt uppenbara. Att det i Sverigedemokraternas principprogram står sådant som deras medlemmar sedan inte alls stöder är ett tydligt tecken på att de försöker verka demokratiska och ta avstånd ifrån sitt nynazistiska ursprung, men i verkligheten bedriver en helt annan politik.

Trots detta vinner Sverigedemokraterna röster genom att påstå att de avslöjar sanningen. Den sanning som de menar att det politiska etablissemanget tystar ned. De vinner röster hos människor som känner sig bortglömda, illa behandlade och undanskuffade av de politiker som nu suttit vid makten i fyra år. Att dessa människor är missnöjda förstår jag av hela mitt hjärta. Missnöjd är jag med. Men att de missnöjesröstar på ett parti vars argument bygger på faktafel, lögner, rasistiska ansatser och nynazistiska inslag. Att de röstar på ett parti utan egentlig organisation, ett parti vars medlemmar säger emot såväl varandra som sitt eget principprogram av PR-skäl. Ett parti vars värdegrund säger att vi människor inte är lika värda. Det är ett tecken på att något i dethär samhället har gått fruktansvärt fel. Och för långt.

Ok. Det slutgiltiga valresultatet brukar vara klart ungefär tio dagar efter valdagen. Det vill säga cirka åtta dagar från i dag. Först då får vi veta med säkerhet om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll i riksdagen. Om jag ska vara ärlig hoppas jag nästan på det. Det vill säga; eftersom vi i princip har ett tvåpartisystem i Sverige i dag och de rödgröna inte kommer få majoritet i riksdagen i det här valet, är det bättre att Alliansen blir en svag regering än att de får majoritet. För vi får inte glömma den politik som de faktiskt bedriver, och kommer bedriva i fyra långa år till. Hur det slutgiltiga resultatet än blir så vet vi med all säkerhet att SD kommer vara ett riksdagsparti. Med största sannolikhet även det i fyra år. Jag hoppas av hela mitt hjärta att dessa fyra år inte resulterar i att Alliansen, vilket det finns liknande exempel på i övriga Europa, lånar av den politik som SD vunnit väljare på för att få ut dem ur riksdagen. Jag hoppas att de inte samarbetar alls. Att Sverigedemokraterna till stor del är ett missnöjesparti är sant i en aspekt - många av deras väljare lade sin missnöjesröst på dem. Men till skillnad från till exempel Ny Demokrati har SD inte skapats som ett missnöjesparti. Det gör dem farliga. Fyra år i riksdagen kommer i värsta fall ge dem möjlighet att utveckla den organisering, kunskap och kompetens de nu saknar. Fyra år i riksdagen kommer att göra dem till just ett riksdagsparti. Jag hoppas därför att vi under de kommande fyra åren inte låter oss passiviseras och bli blassé, att vi inte accepterar eller underskattar betydelsen av det som hände i söndags. Vi måste i stället se det som att vi har fyra hela år på oss att inte bara härda ut - men organisera vårt motstånd. De kommande fyra åren är fyra år av kamp. För Sverige, det här är sorgligt. Och på allvar.