#

och munnen som vrider sig
det leendet som stryker fast, stryker under, det kan inte vridas fram
det som vittnar, som sprättar sömmarna

sättet hon ser ned i golvet på
häver sig upp över ytan, som månen över himlen, hukar sig under minnena som granskogen i norrlands inland
och bottenviken

och händerna som tar i oss även när de rör vid annat än mina
än mina axlar och fingrar och över håret
över hennes hår. och spåren vi lämnar i varandra, som i nyfallen snö, det är skoningslöst vackert i det oskyldigt vita.
snön över det skyldiga. sen kommer skorna och trampar hål, ned till den blöta marken, de ruttna löven, vi är som de där löven som ett rö för vinden vi är vind för våg
driver iväg

och leendet, läpparna vrider sig. jag ser hur ögonen letar hål. hittar dem. vi hittar dem i varandra. trycker klackarna hårt i den mjuka myllan, brännmärker varandras hud. hittar spåren i varandras kartor. vi är kartor, fåglar, rön för vindar, vi har inte råd
jag önskar att vi hade råd.
jag önskar att vi kunde prata med varandra.