nu stod hon i rulltrappan på väg upp. att hon hade tagit sig så långt. hon såg på dammet som låg utefter väggen, längsmed trappan, hela vägen från perrongen upp till spärrarna. oändligt mycket damm. stora grå drivor som gjorde det svårt att andas när hon såg på dem. som om hela lungorna fylldes med damm. som om drivorna låg i hennes andningsvägar, blockerade. andningsblockad. hon undrade om någon någonsin hade städat detdär utrymmet. blev arg. varför städade ingen? varför var det ingen som gjorde något åt dethär? folk kunde ju vara dammallergiker. få damm i lungorna, kanske dö i rulltrappan av dammförgiftning kanske av någonting helt annat. hon tyckte att någon borde städa. rulltrappan och henne själv. men det var det visst ingen som gjorde. folk man trodde skulle städa lämnade i stället bara mer damm i hörnen. aldrig var det någon som städade.
det handlade alltid om relationer. människor emellan eller ting emellan eller mellan människor och saker. hon visste det, förstod det. hon visste att hon själv var både människa och sak, och att hennes relationer föll sig därefter. ibland var tankarna ett fängelse, ibland var det kroppen. och dessa relationer byggde på regler! inte bara de grundläggande basala, utan i ännu större utsträckning de oskrivna och outtalade. det fanns ramar. hon visste inom vilka hon kunde röra sig. valde därför att befinna sig där. hon visste i vilka rum hon kunde röra sig, tala. tänkte att hon skulle befinna sig enbart där nu. hon behövde de oskrivna reglerna, de fasta ramarna, strukturerna som hon skapat tillsammans med de andra som rörde sig i samma rum. hon visste att hon var med och skrev reglerna där, att de konstituerades genom ord och handling inom relationerna som allting handlade om. hon visste att hon inte kunde vara hemma. när man är ensam finns inga ramar.
det fanns en värld i staden som de delade. det var en värld bland tusentals världar; var och en rörde de sig i flera, men det fanns en värld som de delade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar