lägesuppdatering

helt plötsligt vill jag inte alls skriva fiktion.
jag har ingenting att hitta på längre.

jag har en lägenhet (förvisso i tredje hand) och en väldig massa fina bilder. det betyder att jag gör en väldig massa fint.

jag har fortfarande identitetskris. jag tror jag kommer ha det alltid. eller så kanske jag bara är för ung, fortfarande. men tanken på att jag kommer bli gammal känns så bisarr att en evig identitetskris känns mer rimlig, om än inte lättare att förlika sig med.

jag längtar efter att få skriva akademiska texter igen, läser än så länge kurslitteraturen med en helt ofattbar energi. jag håller på att missa var jag ska kliva av tunnelbanan varje gång. och jag vill faktiskt. även om jag förstås kunnat skriva akademisk text hela sommaren men fortfarande har resttentan kvar. hemtentan i män och maskuliniteter som jag fick samma dag som jag blev av med min lägenhet. ibland vill jag inte alls.

jag har en distans igen. och jag minns hur det kändes. jag kanske trodde att jag hade glömt. det hade jag inte. men det är förstås väldigt annorlunda nu. om än konstigt lika. det som liknar är kanske inte avståndsrelaterat, eller känns inte så. mer andra saker då. som sättet att kommunicera och hitta och fungera likadant. som om jag nånsin skulle fatta.

det finns hemskt mycket att göra. och ändå många timmar att sova om nätterna. jag är stressad. jag ska ha fest. jag trivs. jag är desperat över situationen. över att allt som är fint är så långt bort eller lätt att förlora. som 50 mil eller en lägenhet i tredje hand. jag vill fortfarande ha fåglar över armarna, men är rädd att bli en kliché, framförallt rädd att verka bräcklig. det är så mycket det allt kretsar kring; hur jag än blir vill jag verka stark.