#

när jag vänder mig om sparkar jag omkull tekoppen på golvet
i allt lika maktlös och obetydlig
längtar efter hur det känns att vara stark
när jag ska lära mig vända mig om utan att riva

det är ett dovt ljus i rummet
variationer över tid
decision, decay, decision, decay
inga pauser, lufthål, rum för andhämtning och tid
inga egentliga möjligheter att variera sig

vill hemskt gärna börja alla meningar med: jag undrar
när kroppen säger ifrån genom att låta olika delar av sig själv somna ifrån mig
en fot försvinner, en arm
det varierar lite över tid

och intervallen är alltid så jämna
jag skulle kunna bygga min dagbok av uträkningar och diagram
kurvor och mätningar
det är så mycket vi inte består av
så lite kontroll

kanske är det därför jag sparkar ut tekoppen, för att foten domnat bort och är utom kontroll
jag kan ibland önska att någon band upp mig
för att jag ska hålla ryggraden rak
allt ska sitta på plats
inga leder gå ur
och ingenting får välta
styrka kommer inte alltid inifrån