#

klibbar fast i språket
och mitt eget begär
upprepar samma ord som på repeat
som om någon redan spelat in mig och jag bara spelar upp
ingenting nytt under solen.

saknar självdisciplin och distans
ja, jag saknar distansen
står inte utanför mig själv och ser på mig själv i rummet
står inte inuti någonting annat än den kropp jag upplever mig bära omkring på
inte ens kan jag ta den över axeln

ja, ni hör ju i vilket jag sitter fast
mycket stora spänningar
vi åtrår och åtrås och sedan ignorerar vi i tron om att:
vi kanske är större
vi kanske är längre bort
men jag såg det här redan som liten och räddes det
det finns så många ytor att gå under

så till syvende och sist
det låter när jag låter fingrarna gå över tangenterna
inte för att jag talar
men för att här finns ord
och jag kan aldrig vistas utanför dem
kan aldrig förstås som någonting annat